Aidan, Big och den rosa gråzonen där emellan

Sjukdag nummer tre och Carrie och Big håller takten, fast nu handlar det mest om Aidan. Säsong tre av SATC är nog min favorit. Så hög igenkänningsfaktor att min snorfyllda ballonghjärna knastrar och knakar. Annars tänker jag inte så mycket just nu. Jag känner, men jag gör ingen big deal av det. Jag vet inte om det är av bekvämlighetsskäl och rädslan att sluta vara såhär skapligt nöjd med livet som jag är just nu, eller om jag är rädd för att känna efter och inse att jag verkligen saknar något. I vilket fall som helst så är det så det ser ut. Jag tänker inte så mycket, jag mest bara är. Just nu proppfull av slem och Alvedon, men annars av harmoni och fnitter. Varför riskera att sabba en bra tillvaro liksom? Detta kommer ju garanterat hoppa upp och bita mig i röven. Jag inser lika väl som ni att det inte går att träffa någon man gillar helt okomplicerat utan att det med tiden går åt antingen ena eller andra hållet. Det där med behov som uppstår eller försvinner. En dag står jag där och inser att jag inte behöver honom eller att jag inte kan leva utan honom, right? Men just nu: enkelt och bra. Förutom slemhjärnan, röd näsa och en igelkott i halsen. Tillfälligheter bara, puss! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback