Ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Gammal som jag blivit fick jag ju inte i mig min vinare i fredags, och varför låta vin stå och bli förstört liksom? Så nu har jag hällt upp ett glas rött och krypit upp under täcket framför Harry Potter som visas på 9:an. Råkade poppa lite popcorn på vägen också. Det var länge sedan jag satt här själv, väldans mycket plats finns det, nästan lite väl. Åh vad jag är kärleks- och närhetsbehövande just nu. Och förvirrad. Han som betytt mest himla länge slingrar sig ur fingrarna på mig och jag kommer på mig själv inte veta någonting alls. Inte orkar jag försöka förstå heller. Jag mest bara är och står bredvid och ser på. Det blir som det blir. Jag saknar och längtar efter att veta vad jag vill igen. Vara sådär säker. Veta att man inte vill ha något mer än han i gott, ont och allt däremellan. Jag saknar att sakna honom. Hans sms, hans god natt och hans fnissande och röda kinder när situationen blir för seriös. Saknar mitt fnissande också. Men nu är vi bara vardag utan varandra. Och dimmiga helger efter för mycket vin. Rutin-sms och spritkyssar. Några fulla ord om framtiden ibland, om vad vi känner och om hur vi mår. Sånt som bara finns när blodet rusar och väggarna snurrar. I morgonljuset är vi gamla och glömda igen. På väg någon annan stans. För olika, på för olika ställen och på väg åt olika håll. Liksom förbrukade. Nej, stackars janethjärnan är för trött för detta funderande. Jag känner hur den liksom sväller och pressar bakom ögon och trumhinnor. Nu trycker jag på paus och rymmer bort en sväng. Thank god for vin och fett, PUSS!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback