Imagine there's no Heaven

Igår umgicks jag med min morfar. Vi träffas ibland; på födelsedagar, midsommar och andra såna där fira-dagar. Men det händer aldrig att vi gör något bara vi och bara för att. Och det är synd för livet har en ovana att springa ifrån en och jag tycker ju så väldigt bra om min morfar.

Min morfar är en genomsnäll människa som alltid sätter andra människor först och hjälper allt och alla. Jag har nog inte ett endaste minne av min morfar när han sitter still. Han springer runt och är överallt mest hela tiden. Han är sån som tar på sig, fixar, styr upp och drar igång.

Han är Sthlmsarkitekten som drömde om ett liv på landet och köpte en gård och flyttade hit upp till byn. Sedan har han spelat sig genom livet på alla instrument som finns och några till. Musiklärare, musikledare, musiker. I källaren på hans hus har han sin musikverkstad där jag som barn drog fingrarna över vackra fioler och spelade Kalle Johansson på orgel. Han lärde mig piano och han gav mig min första gitarr.

Han berättar galna historier om när han cyklat runt halva världen, alla fantastiska personer han träffat och pratar så otroligt fint om sin fru och hur lycklig han är som har henne. Han slukar litteratur i alla möjliga och omöjliga genrer och uppdaterar mig alltid om allt måsteläsa jag missat. Det är allt från barnböcker, nya deckare och USA-politik. Min morfar tycker inte om krig och skulle man råka nämna t.ex. Irak så blir han grå, liten och ledsen. Man skulle väl kunna sammanfatta det som så att min morfar är en god människa. Och någon att se upp till.

Igår hälsade vi på en gemensam vän till oss. Vännen är mer i morfars ålder än min, men det är en himla bra uppfinning det där med att man får ha vänner i precis vilka åldrar man vill. I alla fall så mår denna vännen inte så jättebra och även om hjärtat fortfarande hänger med så säger huvudet ibland ifrån. Men vi drack kaffe, åt muffins och spelade både gitarr, fiol och ukulele. Och när jag och morfar bläddrat oss fram till Sjösalavals och tog i från tårna så vaknade vår vän upp till klarhet och vi sjöng, spelade och skrattade tills högen med ackord tog slut.

Det är en förunderlig sak livet. Så vackert och så himla sorgligt. Jag stänger av och bort allt hemskt som finns i världen, och oftast skäms jag inte ens. Jag gör liksom mitt och så får världen göra sitt. Det är tragiskt och jag skulle egentligen vilja kalla det omänskligt. Men jag väljer istället att se det som mänskligt och fortsätter nätshoppa ögonfransförlängning och uppdatera mig om vilken barnmat Kissie äter idag.

Ni ser vart jag är påväg, och eftersom vi inte orkar med den vägen så sätter jag punkt här. Räds ej trogna läsare, två nanosekunder och jag är tillbaka till rosa och hårfärgsbekymmer igen. Men kanske drömmer jag lite om att en dag faktiskt få göra något mer med det här livet.

Kommentarer
Postat av: Gunnel Möller-Leppänen

Kan inte vara tyst längre. Janet, du är ett strålande författarämne. T.ex. det här om din morfar, man ser verkligen en bild av hur ni sitter och spelar hos den sjuke vännen. Du skriver så målande och äkta, som att du berättar det här "bara för mej", så känns det att läsa. Du har en så stor talang för skrivande, gör nåt bra av det. Jag lovar att köpa alla böcker du ger ut:)))

Ha det bra och kram, Gunnel

2011-03-14 @ 17:12:30
Postat av: Malin

Jag får gåshud av att läsa din blogg Janet. När du öppnar dig såhär träffar du mitt i prick varje gång och jag har alltid trott och bara väntar på att du hamnar i bokhyllan en dag.

2011-03-14 @ 21:58:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback