would u lie with me and just forget the world

Människan är allt en underlig varelse. Man skuttar, springer, kryper och släpar sig genom ett helt liv av känslor. Vissa rosa, vissa svarta. Vissa som måste komma från färgscheman i andra solsystem. Men det spelar ingen roll hur många gånger det bränner i huden och kittlas i magen. Eller hur många gånger man gråter kudden blöt när hjärtat ligger kvar på asfalten i regnet utanför. Det går liksom inte inte att lära sig känna. Man kan inte vara bra på det, eller dålig. Och man kan aldrig kontrollera det eller göra något åt det. Det går varken att plugga eller praktisera sig till någon sorts skills i huvud taget. Man är bara maktlös. Och visst kan man lägga fokus på annat, visst kan man stoppa tusen huvuden i sanden och visst kan man kan trycka på off-knappen och bara flyta med likgiltigheten ett tag. Ett tag. För i slutändan står man alltid där igen. Och känner. Vare sig man vill hantera det eller inte. Och en gång kramade man livet ur täcket och bad till högre makter att få hjärtat tappat och tomt. Sedan står man där, när löven faller igen, och letar vilset efter dörren till att fylla det igen. Blir det någonsin lagom och blir det någonsin rätt? Har jag kanske använt sönder det? Vaknar det till liv om det får sova en stund eller har jag känt färdigt liksom? Jag tror inte det. Men ibland undrar jag. Jag saknar att vara säker, det var fantastiskt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback