Jag har vandrat som en vilsen stenstaty

Ibland undrar man hur mycket energi det kan ta av någon? Hur långt in det sitter? Några snälla ord när man behöver dem. Något fint och ärligt man blir glad av. En förklaring eller i alla fall ett försök till en om man inte har någon. Något äkta bara. Något som faktiskt kommer någonstans ifrån. Lite jävla kärlek och förståelse. Något som värmer när det är kallt från den som blev värmd och skulle värma tillbaka. Det är nog en av de värsta känslorna jag vet, den där att vara sådär behövd och viktig. Att höra att man är det jämt och att det är underbart att man finns, för att sedan stå där och inse att jämt egentligen betyder ibland eller när det passar. Och efter att ha skuttat runt och jagat regnmoln på någon annans himmel plötsligt befinna sig ute i rusket själv, bara för att leta efter paraplyt man inte har och ett jämt som inte passar just då. Och det är inte bara att man blir blöt för stunden. Man blir liksom nerkyld in under huden och känner sig blåögd, dum och naiv. Man blir ingenting.
Nu ska jag vara ingenting under täcket en stund. Ingen fara, jag skuttar snart igen. Men det är sorgligt, dumt och onödigt. Och det gör ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback