Att gilla Takida är ute så jag skippar rubriken

Jag har fyra blogginlägg sparade som utkast. Inget av dem lyckas komma i närheten av det jag vill säga. Inga meningar räcker för att ni ska förstå det som rör sig där inne, och inga meningar tar röran ifrån mig. Och nu är jag jätteförkyld och orkar inte fightas med mitt dåliga författarskap längre. Det får vara. Jag får bära stenarna en bit till. Det är som att ha ett glödande berg på axlarna. Jag blir liksom mindre. Men orden är inte mina vänner just nu, så jag och pennan lägger oss.

Men hur funkar det då? Förnekelse? Förträngande? Vodka? Jag vet ju att det bara är påhitt. Bedövningsmedel slutar alltid verka och bortglömd smärta tenderar att växa istället för att krympa. Tiden däremot, tiden ändrar det till och med oföränderliga. Så jag får helt enkelt plågas och stå ut. Jag var lite osäker på tiden förr, tänkte att jag måste ju veta bättre än något så odefinierbart som tid. Men senaste året har det gått upp för mig att mina självklart är allt annat än självklara, för alltid är aningen kortare än förväntat och såna där meningar har en ovana att vela och ändra på sig. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när hjärna och hjärta är lika osynkade som mina Harry Potter-undertexter. Vågar man ens fundera på vad som komma skall?

Kommentarer
Postat av: Linda

Janet Janet Janet! Den dagen du lägger ner pennan är det jag som gråter.

2010-10-09 @ 18:14:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback