sånger från ett trött hjärta

Uuuh. Min farmor är verkligen inte alls min farmor mer. Förvirrad och kan nu ingenting själv längre. Det gör så ont att se sånt, man vill liksom bara att alla ska få vara sig själva tills de bara inte vaknar en morgon på ålderns höst. Fina farmor. Och min kropp vill heller inte. Den är bara dum och jävlas och jag blir så himla trött och ledsen. Nu är jag förkyld också, och förvirrad över hösten och vart hemma kommer vara. Jag skulle behöva en kram eller snarare hundra. Och en snäll röst som säger att allt kommer fixa sig :( En fast punkt i allt som snurrar. Vart är den?  

Kommentarer
Postat av: Sebastian

känner igen det där, e jobbigt sånt =/ Trevlig blogg förövrigt :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback