God Natt

Det är inte alls skönt att ha hela sängen för sig själv. Jag skulle med glädje slåss om täcket. Det är nästan så jag skulle uppskatta att bli nedputtad på golvet till och med. Men det är ju inte så man vill sova med vem som helst heller. Inte ens i närheten. Hellre tomt och kallt än okända varma armar. Jag har såna jäkla problem med att sova med människor jag inte känner. Jag får ångest och det blir mer minus än plus.

Och på fyllan är det inget undantag. I mitt liv har jag tagit hem en människa på fyllan. Jag har försökt följa med några få hem i mina dagar, när man varit sådär full och närhetssökande. Men det slutar oftast i rymningar. Jävligt knepigt egentligen då jag är 25 och de senaste tio åren har festat bort hela mig flera hundra gånger om. Dansa på baren, blotta mig, gå hem i snö utan skor, somna i diken och ha mer minnesluckor än minnen lyckas jag med lite titt som tätt. Va hemskt det låter. Men det är ju sant. Jag är ofta skitfull och skitklantig. Men tydligen finns det en jävligt skarp gräns när det kommer till mänsklig kontakt.

Ibland önskar jag att jag kunde släppa taget lite mer. För det handlar inte bara om att sova med, fyllehångla, flirta lite när man är ute, osv. Det gäller själva den där grejen att våga öppna sig för någon, eller låta någon flirta med mig utan att jag springer åt andra hållet. För det gör jag. Om någon visar annat intresse än vänskapsmässigt så raderar jag i telefonboken och tar bort från msn. Ångestladdat allt. Å Janet, kan du inte sluta noja och bara leva.

Äh, ingen idé att sitta och fundera på det. Jag är väl som jag är helt enkelt.

Men jag vill verkligen inte krypa ner i min ensamma säng just nu, men det finns ingen jag skulle vilja sova med heller. Den enda människa som lyckats tagit sig över gränsen (och inte fan kämpade han heller) är inte inom sov-avstånd. Och egentligen är väl anledningen till att just han och ingen annan tagit sig så lätt över närhetsgränsen att han gjort det klart och tydligt att han fortfarande älskar sitt ex. Då är det lugnt. Då är vi i samma situation. Båda vet att vi substitutar och jag slipper fundera på varför vi sover under samma täcke. För att det är tråkigt att sova ensam och that's it. Inget krångel. Enkelt. Inga frågetecken och ingen ångest. Han är den enda som verkligen varit skön att krama i år - och det därför att det inte existerar det minstaste lilla han-och-jag. Inget vi. Inget dom. Inget känna eller behöva analysera. Då är det som bäst.

Jag har ju fan problem. Tror jag borde ta någon slags hittamigsjälv-kurs. Men nu: Sova. Ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback