Just breath

Inget bloggande om helgen och äventyrstrippen. Det blir nog inget heller. Kanske skriver jag något i natt när jag vet lite mer hur jag mår. Kanske lägger jag in lite bilder som jag sagt i två veckor nu snart. Kanske inte. För en timme sedan stog jag här utanför lilla slottet med pausknappen inpressad hårt som fan.Trodde kanske det skulle släppa när han satte sig i bilen och åkte bort. Hem. Till okänd destination. Vart han än ska lämnade han Karlstad för gott. Jag trodde jag skulle börja gråta som ett litet barn. Sådär så man inte kan andas. Men jag mest bara stod där som ett fån och väntade på en reaktion som inte kom. Sedan gick jag in hit till Bettan gjorde en kopp te och började knappa på msn.

Du är bäst i världen och jag saknar dig redan. Det är inte slut på supersöndagsfrukostar, det kommer fler. Vem vet vad som händer.

Vadå. Hur menar han? Det är klart det är slut på söndagsfrukostar. Jag ska ju äntligen få släppa det här nu. Jag vill inte vara någons att älska och behöva när det passar. Det är klart jag vill vara bäst i världen, men någon som inte behandlar mig så ska inte få kalla mig hans på något sätt. Det vet jag ju. Det vet vi ju alla. Mänsklig jävla dumhet. Och svaghet. Fan va svaga vi är när vi tycker om och känner. Det är skrämmande. Och fan vad vi håller fast i saker. Vi håller så jävla hårt att vi blir helt blinda tror jag nästan. Och ju längre tid som går desto mer målar vi upp, förbättrar och förskönar bilden av hur det var. Frågan är vad som är verkligt och vad vi hittat på egentligen.

Det är så jävla enkelt att fortsätta älska ett minne.

Jag vill kapa det här bandet nu. På riktigt. Det har varit ett helt sjukt stört år när det hänt alldeles för mycket tråkigheter, och jag kan inte riktigt fatta att jag fastnade i det så länge och att det faktiskt har gått ett år. Inte konstigt att jag blivit lite vissen. Jag vill vill vill. Vill sluta vilja liksom. Fattar ni? Jag vill vara fri att våga krama någon annan utan att ifrågasätta om det är den människan jag kramar eller om han bara är ett substitut för dig. Och jag vill kunna släppa taget, tro på saker igen, och bli kramad utan att fråga mig själv ifall jag bara är ett substitut för någon annan.

Idioti. Sorgligt är det också. Världen är så kall ibland.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback