Vad är det som händer?

Är det mitt bloggande om barn? Eller mitt ständiga tjat om att jag saknar någon? Något har i alla fall hänt för senaste tiden har folk försökt ragga upp mig. Nu menar jag inte såna där fyllesamtal, femitresms eller blinkningar på msn, utan mer på det där sjukt osvenska viset. Jag fick t.ex. ett långt och seriöst A4-långt mail av någon. En annan som jag spontansprangpå på stan undrade helt oblygt om jag var singel och därefter om det var svårt att bjuda ut mig!! Va händer!?

Va hände med svenskheten. Idag tog dock priset när en människa jag sådär bekantfestkänner ringer mig och undrar om jag är i stan och är sugen på middag. M.i.d.d.a.g. Med en typ främling. Ser jag desperat ut? Det måste vara bloggen. Det måste vara det där jag skrev om att jag borde knulla mer. Folk läser väl, springer och köper en ciabatta och inväntar liggandet.

Herregud jag klarar ju inte sånt, hur många gånger ska jag behöva säga det. Det blir seriöst alltid "jag ska gå på toa" och sedan springa fort som satan. De få gånger jag lyckats tagit mig innanför tröskeln hos någon har det blivit fönstret, balkongen eller lögner om gråtande vänner i nöd. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Men en gång följde jag med en opojkvän hem och stannade hela natten. En annan gång följde jag med honom hem igen. Och en tredje, fjärde eller femte gång åt jag frukost där. Nu när det gått en stund inser jag att jag borde ha uppskattat det mer. Att jag tyckte om det och att det var skönt istället för panikigt. Sällsynt som fan var situationen och, det är så lätt att vara efterklok, men sällsynt var även han. Men jag var jag och rymde som vanligt bort. Men vem vågar känna något i den här världen ändå - det slutar ju alltid med tårar. Bäst att låta bli.

God Natt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback