Blaaaaa

Men va fan. Jag var ju så duktig i några dagar, uppdaterade om både det ena och det andra, men så tar det stopp igen. Sedan när jag bestämmer mig för att skriva lite, ja då måste det gå i slowmotion! Irriterande. Mina fingrar är frysta och sega efter 1,5 timmes promenad i ett iskallt vinterland. Jag har så sjukt mycket ångest över precis allt. Helgen, veckan som kommer och den nästa efter det. Sommaren, hösten, livet och att fortsätta det såhär. Jag klättrar några steg sedan rycks jag ned igen. Jag har seriöst funderat på att ta ett studieuppehåll och bara dra. Utomlands några månader kanske? Typ nästa vecka. Men det är lägenhet och uppsägningstid och bredbandsräkningar och 18 månaders telefon. När blev allt så jävla omständigt?  Jag skulle vilja ha en riktig paus från ALLT. Men samtidigt vet jag ju att det inte funkar så, det sitter ju där inne. I den snurriga hjärnan och i det mörka vilsna hjärtat. Jag måste ju reda ut, reda fram och reda bort så jag kan bli glad och mera mig igen. Det finns inga genvägar, men sol och värme brukar ju göra saker lättare i alla fall..

Ååå jag satt och läste min gamla blogg och förundrades åter igen över hur jävla lycklig den tjejen var. Tjat tjat tjat om att allt var så perfekt. Om det nu var så perfekt, om jag var så jävla kär och lycklig och totalt nöjd med livet? Varför gjorde jag och A ett break då?? Varför började jag leta lägenhet?  Varför började jag helt plötsligt festa bort livet? Varför träffade jag D och varför bestämde jag mig för att fortsätta leva i det kaoset? Det gamla livet rann lixom ut i sanden och helt plötsligt var det borta. En liten knut på tråden gjorde så allt rasade och sedan har tiden bara swischat på. Och nu sitter jag här, och det har gått 1,5 år !!!! sedan den där sommaren så jag tjatade om att livet var perfekt och det var så skönt att veta hur det alltid skulle fortsätta vara så.. Va i helvete gick fel? Va hände? Hur hamnade jag här? Alldeles förvirrad, liten, ledsen och totalt borttappad. Ledsna ögon och ett trasigt hjärta, och en bitterhet som står mig upp i halsen med det eviga vridandet ocyh vändandet varför har jag blivit behandlad så illa. Varför är vissa människor så elaka? Varför händer detta mig? Orkar inte.. jag orkar ju inte.. Men det är ju för fan jag som låtit mig bli behandlad så och det är ju jag som låtit mig själv hamna här. Och det är jag som måste ta mig härifrån.

Det känns bara så overkligt att blicka tillbaka på sitt eget liv och avundas den där tjejen som hade allt. Som var så jävla genomlycklig tills hon stötte på en liten grop i den perfekta asfalten. Men allt är relativt och i kontrast till det perfekta så var det en jäkla vulkan. Idag vet jag bättre, idag skulle jag tänkt och gjort så annorlunda. Efter allt jag gått igenom det senaste året så känns den lilla gropen som ett skämt - att jag ens brydde mig? Men det är lätt att vara klok med facit i hand.

Nu ska jag sluta yra, jag blir åksjuk av mig själv. Jag vet inte riktigt alls vad jag säger, mer än att jag önskar man kunde vrida tillbaka klockan och uppskatta om vissa saker. Ja, det är som att be om mer bitterhet.. så jag antar att jag ska sluta. Jag har i alla fall träffat syster och rört på mig massa idag, det är ju bra. Kanske får jag äta en macka nu.

Nåt måste hända nu.. snart.. det måste det. Jag är för trött på det här. Jag orkar inte leva i den här dimman mer.. men det känns som att något kommer hända, jag anar något. Snälla säg att jag har rätt!

Kommentarer
Postat av: Pauie

Hur snäll och bra man än är själv så skyddar det aldrig mot andras ondska. Men det jämnar ut sig om man är lite småond själv faktiskt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback