Ett förlåt.

Till mina bloggläsare som klickar in på denna ständigt ouppdaterade sorgliga sida.
Till mina vänner som jag varit för dålig på att uppskatta senaste tiden.
Till mig själv, för att jag svikit mig och mina drömmar och glömt hur man fångar det fina i livet.

Ibland räcker det inte. Och det spelar ingen roll att man ställer upp, har förståelse, försöker och finns till oavsett vad. Man kan alltid hjälpa andra människor, men man kan inte fixa dem. Man måste vilja själv också. Det är det svåraste i världen att höra den man älskar be om hjälp, be om dig. Om mig. När man innerst inne vet att plåster inte varar för alltid. Och att ärren alltid kommer fram för att påminna förr eller senare. Det är det svåraste i världen att ge upp någon man älskar. Och det svåraste i världen att sätta en gräns när kärleken känns så oändlig. Men sedan rasar allt över en, och begraver, mörklägger och stjäl syret. Och knappt hinner man kräla upp till ytan förns ännu tyngre stenar faller ner över lungorna.

Jag älskar honom så otroligt mycket. Och jag ville verkligen vara hans och finnas där när han bad mig om det. Men han bad åter igen om saker han inte kunde ge tillbaka, och då finns tillslut inget kvar att hämta hos mig. Tomhet. Bara tomhet och mörker. Jag har försökt, och jag vet att de flesta tycker jag har försökt mer än en gång för mycket. Och jag vet att jag har mått dåligt - jag behöver ingen uppläxning eller ett uppvaknande från någon. Jag är vädligt medveten om situationen och vad den gjort med mig. Jag uppskattar er så otroligt, ni som försökt förstå hur värdefull denna människa har varit för mig, och hur otroligt mycket jag tyckt om honom, och hur jag mest i världen bara ville ge honom de chanser han bad om. Tack för det. Ni som tänkt på mitt bästa men ändå varit försiktiga med att döma, ni som ställt upp, brytt er och lyssnat och accepterat det som för er kanske verkat helt ologiskt. Ni har gjort mig starkare och ni är underbara ♥

Jag trodde på honom.
Och kanske kommer jag aldrig förstå hur man kan gråta, be, behöva någon och älska mig mer än allt för att sedan göra och bete sig som han gjort. Kanske kommer jag aldrig förstå alla förlåt, du är värd mer och snälla jag kan bättre - eftersom han tydligen inte kunde det? Kanske kommer jag aldrig förstå hur han kunde lova så lätt, när han visste att han aldrig hållt ett enda löfte eller skulle göra det heller? Nej, jag förstår nog inte varför jag har blivit behandlad så illa. Vad meningen varit? Vad någon tjänat på det? Vart logiken finns? Men kanske finns det inte svar på allt. Kanske är det bara såhär livet beter sig ibland. Ologiskt och meningslöst. Kanske är det så att detta är ett sår i hjärtat som jag kommer få bära på i livet. Ett sånt som aldrig riktigt kommer få läka. Verkligheten är fortfarande dimmigt grå och jag har inte ork att se den klart just nu. Men den närmar sig och jag känner för första gången ett något sorts slut på allt.

Det är ilska och panik blandat med lättnad, frihet och världens tyngsta tårar. Släpper jag taget nu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback