ballade pour adeline

Det är helt galet va jag saknar att spela piano. Som treåring la jag mina knubbiga kletiga fingrar över ett och sedan var jag fast. Och spelade spelade spelade sönder både tangenter, pianopallar och grannar. På gymnasiet tog Jijutsu, hästar och fest över allt mer. Och jag skulle bara, sedan skulle jag bara och så skulle jag bara lite till. När jag för fem år sedan satte mig vid ett piano och fingrarna inte ville lyda hjärnan blev jag så ledsen att jag slutade helt. Mådde så dåligt över att jag hade varit så bra och att det nu inte var lika enkelt längre. Dåligt beslut. Piano var verkligen en jättestor del av mitt liv. Och jag har lovat mig själv att en dag ta upp det på riktigt igen. Just nu är en sådan dag. När jag önskar att jag bara kunde sätta mig på pallen och spela bort natten..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback