Vakenhet

Det första jag tänkte göra nu var att radera nattens inlägg. Dels för att det ger mig lite ångest och dels för att jag inte är sådär arg nu när solen kommit upp igen. Men jag ska sluta sudda ut - kanske fungerar det som någon sorts terapi?

Nu är det mest bara tröttsamt, dålig känsla i magen och jag fattar ingenting. Jag tror jag förlorat hoppet om mänskligheten lite, det har ju iofs hänt förr, men man jag blir så chockad ändå. Vad är det med människor? Va tusan liksom. Varför ska jag sitta här och vara jätteglad en dag, ett frågetecken nästa och rent ut sagt ledsen den tredje? I såna fall slipper jag ju helst bli glad från första början såklart. Hur svårt kan det vara att förstå det? =(

Vad hände med att prata med varandra? Respekt? Förståelse? Lite sunt jäkla förnuft? Sanning? Det känns som jag är 15 igen. Det känns overkligt. Sjukt overkligt. För visst har jag snubblat ner i mina gropar och visst har jag kanske inte blivit behandlad jättebra alla gånger senaste året, men det här är något nytt. Det här sänkte ribban liksom. Det här går inte alls att förstå sig på och jag är så himla besviken över hur någon bara kan ta delar av mig för att leka med dem hur som helst sedan. Trodde faktiskt inte man gjorde så. Jag skulle inte göra så med någon alls, framför allt inte någon jag tycker om. Och jag som går runt och tänker att jag är så himla rädd om dig. Känns ju som ett skämt nu.

Klockan är alldeles för tidigt men jag ska iväg till Stockfallet och möta Louise vid stallet - jag behöver verkligen komma ut och få lite syre i mig och bråka med mig själv en stund. Så jag kan sluta fundera sedan. Jag har så mycket kurslitteratur att läsa och massa andra måsten så jag behöver slippa tänka på det här =( Helst slippa tänka på det någonsin igen. Och jag behöver stryka ett riktigt streck nu - måste bara hitta en jävligt stor penna först. Den som söker..

Två bilder som gör mig i alla fall lite gladare





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback