Historier ni fortfarande frågar om

I morgon är det första dagen på sista året. Och räknas det ens som ett år? Snart september, och i början av juni är vi klara. Och vårterminen är fri, jag kanske rent utav ska jobba eller i alla fall ha praktik. Overkligt räcker inte långa vägar. För inte sjutton skulle mitt liv se ut såhär när jag närmade mig min examen? Examen skulle ju betyda att jag med sambo skulle packa ihop våra år och fina Karlstadminnen med siktet inställt på nya äventyr på annan mark. Kattvänlig mark. Så småningom lite mera vuxet handlande på en fortfarande lika barnsligt rolig äventyrsmark. Det blir verkligen inte som man tänkt sig.

För snart sex år sedan blev jag jättekär. Ni vet sådär så man somnar med mobilen - och mycket troligt ett öppnat sms man läst tio gånger- i handen varje kväll. Vi blev vi och i tre år bodde vi ihop och hade så sjukt jävla roligt. Vi var de där som alla beskrev som "det perfekta paret". Och det var så också. Vi sa det hela tiden till varandra. Vi kunde sitta uppe och skvallra bara han och jag om hur skumma förhållanden vissa verkade ha, och vad folk bråkade, eller gjorde slut fram-och-tillbaka. Vi brukade fnittra som två små barn när vi låg skavfötters och läste tidningar om kvällarna. Vi pratade aldrig om barn, om giftemål eller ens om förlovning. Vi sa nog väldigt sällan att vi alltid skulle vara vi. Ungefär som att vi visste på något sätt.

Jag åkte hem och jobbade en sommar, han stannade kvar i Karlstad. Jag träffade ingen annan. Han träffade ingen annan. Vi bråkade inte och inget hade hänt. Jag kommer inte ihåg exakt hur många dagar som gick - men en dag frågade mamma om Anders inte skulle komma upp snart och då slog det mig. Anders! Visst ja. Han ja. Det här låter så himla konstigt, men jag hade ingen koll alls på när jag pratade med honom sist. Och inte bara hade jag glömt ringa honom. Han hade inte ringt mig heller.

Plötsligt insåg jag att jag inte hade det behovet. Inget behov av att träffa min egen sambo. Jag blev livrädd för hur jag skulle kunna förklara det för någon. För han inte minst. Livrädd för hur skumt det kändes att inse att man inte känner sig själv. Men.. han hade ju inte ringt mig heller? Han hade liksom glömt mig med. Vi träffades inte på hela den sommaren.

När jag kom tillbaka på hösten pratade vi knappt om det. Vi hade väl ingenting att säga. Jag tror till och med vi skrattade första gången vi liksom nämnde det. Göra slut? Åh suck alla kommer bli ledsna. Göra slut i smyg? Men lägenheten då? Åh fatta va dyr hyra vi kommer få. Och alla saker vi köpt ihop. Vill du träffa någon annan? Ne, inte jag heller just nu. Men vi kör på det här ett tag till då. Vi var väl lite vilsna båda två, men bestämde oss i alla fall för att fortsätta bo i vår fina lägenhet där vi båda trvides. Det var ganska självklart. Vi sa inte till någon att vi hade gjort slut heller. Någon nära hade precis gått bort och livet var väldigt upp-och-ned för många i vår omgivning som det var redan.

Vi hade varsinna rum redan när vi flyttade in, och nu började vi använda dem så också. Det gick så enkelt allting. Sedan gick det så fort. Jag träffade D och i samma veva träffade han någon. Vi blev båda kära. Vårt gemensamma hem med uppsägningstider och lögnen om att vi fortfarande var vi gjorde plötsligt allt komplicerat istället för enkelt. Folk fattade ingenting. Det var ju inte meningen att vi skulle bli kära i andra.

På nyårsafton 07-08 med en halvliter vodka i magen stängde jag in mig med mina två bästa vänner på min lillasysters rum. Vi har gjort slut, det var länge sedan.

Dagen efter körde vi de fyra timmarna ner till Karlstad i snökaoset och jag tror knappt vi sa ett ord till varandra. Det behövdes inte. Jag hittade ingen lägenhet förns i maj, men jag bodde ändå hos D största delen av våren. Och bra var väl det för då kunde Anders nya bo hos han (oss) eftersom jag så sällan var hemma. Det kanske låter konstigt, men det var så himla enkelt.

När hösten kom gjorde jag och D slut. Vi var tillsammans i sju-åtta månader. Sju-åtta månader där jag hann känna mer saker än jag gjort sammanlagt i mitt liv innan. Han var den första som någonsin sa till mig att han inte kunde leva utan mig. Att han alltid skulle älska mig. Att vi hörde ihop och alltid skulle göra det. Vi hade det stormigt från början och jag var ganska rädd för det han sa. Jag ville ta det lugnt men han ville det inte - tillslut övertalade han mig (ja men herregud jag var ju så käär det krävdes inte mycket) så jag gick all in och började för första gången i mitt liv riktigt planera en framtid med någon. Vart vi skulle ta vägen efter skolan. Hur vi ville bo, vad våra barn skulle heta. Vi planerade att åka en termin utomlands till hösten.

Att vi gjorde slut var det tuffaste jag någonsin varit med om. Pang sådär var han osäker. Pendlade upp och ner. Älskade mig men det kunde komma och gå. Det gör det fortfarande. Jag förstod liksom inte varför jag hade fått höra allt det och blivit så påpushad om det inte räckte längre än så? Jag ville ju ha allt. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag kommer ihåg hur jag brukade skälla på mig själv för att jag var en sån jävla idiot som var tvungen att vilja ha något som var krångligt när jag innan hade något som var så lätt. 

Det handlar inte om att mitt och Anders förhållande var för bra och perfekt och därför blev tråkigt. Eller att jag och D hade den där passionen just för att det var så stormigt. Inte alls. Jag vet att många tänker så och det har även jag gjort, men det handlade inte om det. Att jag och Anders slutade vara kära i varandra var tråkigt - men lite mer berg-och-dalbana hade inte fixat det. Så var det bara. Och att jag och D blev kaos var sorgligt, men jag hade älskat honom precis lika mycket - om inte mer - om vi hade haft det bara bra och sluppit det jobbiga.

Det jag försöker komma fram till är först och främst att livet inte är logiskt alla gånger. Kärlek är ju knappast något undantag. Men vem bryr sig om logik när det finns fjärilar liksom? Det andra jag vill säga är att man, kanske inte omprioriterar, men snarare växer i sitt tänkande om vad det egentligen är man vill ha. Man blir mognare helt enkelt. Jag skulle liksom aldrig tycka att ett stabilt och stadigt förhållande någonsin var tråkigt om jag älskade den människan (och när jag var 18-19 hade jag lite av den inställningen - att passionen var allt) Men jag skulle aldrig några år senare låta ett bra förhållande bli tråkigt bara för att man är trygga med varandra och känner varandra utan och innantill. Det blir ju vad man gör det till. Och att verkligen känna någon, skratta med någon, och faktiskt vara så trygg med någon att man pratar om verkligen allt - det slår ju all passion i världen. Vilken jävla känsla! Bara man kommer ihåg att påminna varandra om vad det är man egentligen har ibland. Bara man är varandras bästa vänner så är man ju oslagbara. Sådeså tror jag dessutom att man kan bli nyförälskade om och om igen också. Under hela livet.

Någon slutsats eller? Jag träffade Anders igår:







Vi gick på marknad med nästan hela gamla gänget. Promenerade i solen. Lagade middag och såg på film.. Och det var liksom trevligt men så himla ingenting mer. Som att det där obehovet att träffas hängt kvar. Som vanligt är vi jätteöverens. Han berättade att han för första gången på länge börjat träffa någon. Lite sådär sporadiskt typ i smyg och antagligen mest mörka halvan av dygnet. Men det var lite komplicerat för som alla andra hade hon en historia hon med.

Men du då? Din historia? Du har ett stort J tatuerat på magen? Och för oss betyder det komiskt nog ingenting men det skulle ingen annan ju tro på.

Alla har vi våra historier, och bara för att man skriver ner en hel bok i sin blogg så betyder inte det att någon kommer förstå dem bättre. Jag har alltid trott att det blir som det ska bli tillslut (dock på ett ganska realistiskt sätt där jag även tror att man får hjälpa ödet lite på traven ibland). Men jag missade något så himla viktigt. Alla dessa som det ska vara är ju olika de också. Vissa är förevigt och vissa endast sju-åtta månader. Vissa är tre fantastiska helt underbara år - som det ska vara behöver ju inte vara synonymt med för alltid.

Jag tänker inte längre säga "det var inte rätt helt enkelt". Klart det var rätt ibland. Det var jätterätt och precis som det skulle vara just då! Det kanske finns något ännu mera rätt längre fram längst vägen, men det betyder inte att förr är fullt av felsteg. Äventyr snarare.

Jag hoppas mitt nästa blir ett långt sådant - ett riktigt sånt dära för alltid. Och ska det vara så, så kommer det att bli så. Inget att bekymra sig över alltså. Men lite nervös får man faktiskt lov att vara! =)

Kommentarer
Postat av: Emm

Det var fint skrivet Janet! Plus ganska bra för alla att läsa...

Plus, du verkar att ha lärt dig ett och annat själv också! :)

Postat av: Linda

Åh Janet ♥ Skriv en bok.



Så otroligt fint skrivet, jag blev rörd verkligen. Och det känns som att fler borde ta till sig av detta och försöka tänka likadant.

2009-08-24 @ 18:44:40
Postat av: Anonym

Underbar läsning vännen!

2009-08-24 @ 21:38:56
URL: http://mariia.blogg.se/
Postat av: kattskrälle

åhws, så söt du är på din profil bild!

2009-08-24 @ 23:15:36
URL: http://kittymjaooou.blogg.se/
Postat av: Thomas

Det är vad jag kallar frukostläsning det! Fantastiskt!

2009-08-25 @ 08:22:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback