A whole new world

Har inte jag varit ledsen så det räcker senaste sidorna av mitt liv? Var det inte dags att vända blad? Det väntade ju ett gladare, smer studsigt och mindre pissigt kapitel. Jag har faktiskt lyckats riktigt bra med att plöja upp den vägen,  och jag vägrar trilla ned i kaninhålet igen. Inte såhär. Inte just nu. Inte för att andra låter bli att tänka ibland. Det var en onödig grop och det gjorde ont. Men någonting lär man sig alltid,
vem man kan lita på eller inte till exempel.

Jag sitter med min underbara kurslitteratur just nu. Jag tror killen var hög alternativt förälskad när han skrev boken. Utsvävningarna och meningsbyggnaden skriker kärlek och kokain. Och det är inga euforiska rus vi pratar nu, snarare Winnerbäck och snedtändningar. Jävligt otung läsning alltså. Eh.

I morse gick jag faktiskt ut på en powerwalk, och har fortfarande inte tagit mig in i duschen eller fått fram någon frukost. Det är nog dags nu. Pundarkungen får vänta en timme eller två. Det är såna här inlägg som får en att hoppas att ens lärare inte läser bloggar.

Det är ljusare idag. Det gör fortfarande lite ont. Men det är ju inte hon som gör ont, utan han. Det trodde jag vi var med på. Men icke.
Det kommer i alla fall bli som det ska med allt. Sådetså. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback