En bitter liten vägbula

I lördags slutade det ändå med drinkar, musik och dimmigt sällskap. Jag är hopplös. Kan ingen rädda mig? Dock gick jag faktiskt och la mig när de andra åkte ner till stan. Det är ju i alla fall lite duktigt? Att bli väckt 04-någonting var inte så trevligt, och jag kommer åter och åter igen fram till att jag både kroppsligt och mentalt är jäkligt klar med både studentbostäder och studentliv.

Nu menar jag inte bus och spex, många människor, gemenskap, middagar, roliga föreläsningar osv osv. Det är helt galet va obeskrivligt underbart och härligt det är att plugga på ett universitet! Minnen, vänskap och skratt för livet! Men jag har ju gjort mitt det där. Jag har haft mina de åren redan. Och jag är kvar i det för att jag helt enkelt inte har något annat just nu. Vilket känns sorgligt.

Det är den här stämningen man hamnar i och runt när man bor på Campus, är singel och lixom inte har något fast utanför. Man är så mitt uppe i allt. Och man påminns då extra mycket om det där man (jag) faktiskt saknar så mycket. Ett riktigt hem. En trygghet någonstans. Husdjur. Någon att älska och bli älskad av. En tillvaro som inte är uppbyggd av tillfällighet. Människor på väg. Tillsvidare-hem. Att leva som att det inte finns något i morgon. Jag uppskattade det som fan och tyckte det var underbart !!!! ..för 3 kanske 4 år sedan. Just nu bara svider det att jag sitter kvar och fast här utan att veta vart jag ska. Och livet är inte alls som jag planerade. Och visst, hur ofta blir det så, tänker ni nu. 

Men jag trodde helt ärligt aldrig att jag skulle sitta här, 25 år, alldeles tom och gråta över alla de sakerna i livet jag saknar så mycket att jag knappt kan andas ibland. Livet är ett mysterium.. jo jag vet det..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback