All I have to do is dream

Lördag natt? Var tog helgen vägen..?

Sist jag bloggade var det.. torsdag och dags för fest? Jajamen, fest blev det! Hade det gaaalet roligt på både förfest och Arena (jaaa Janet gick uuut på riktigt). Dansade och skrattade tills stället stängde och det var taxidags. Full och kramsjuk kröp jag sedan in hos Daniel vid 02.30 typ? Lånade hans dusch för jisses va äcklig jag var efter nonstop-dansandet och kravlade mig sedan, med fyllehicka och snurrande tapeter, ned på hans arm. Det kändes bra.  Vi är inte alls som förr. Vi har lixom inte pojkvän/flickvänsförhållandet längre, men det går inte förneka vilket underbart kramsällskap han är. Som den bästa av sovnallar. Det är underbart att vi kan ha det så ibland.

Morgonen därpå var jag D.Ö.D. Herregud.. jag festar ju aldrig längre och jag tror min kropp fick en chock av all sprit och allt dansande. Bodde kvar i sängen hela dagen. Helt ärligt till kl 16 och nåt.. När jag äntligen vaknade till liv var det bara att slänga på sig klackar och mascara igen, denna kväll bar det dock av mot ett lite mer högkulturellt tidsfördriv: Värmlandsoperan. Vi på redaktionen var och såg Spring Awakening och jodå.. den var bra minsan. Kanske borde man gå på mer musikal? Det är ju ganska så nice.

Idag var lite smålik torsdagsmorgonen, dock utan bakfyllan. Vaknade på mysarmen och segade mig därifrån alldeles för sent. Jag är ute på lite djupt vatten igen.. känner hur bekväm jag börjar bli och hur jag faktiskt glömmer att jag inte är hans på riktigt. Man drömmer sig bort så lätt. Och då är allt det där som faktiskt inte funkar.. alla anledningar.. alla varför och därför ah dom är heelt borta just då. Men de kryper alltid fram igen.. när man går genom regnet i mörkret hem mot sitt eget en lördagsnatt. Jag inser direkt.. direkt jag stängt ytterdörren bakom mig.. att jag vill springa tillbaka och kasta mig under täcket och lägga huvudet mot lena varma huden igen. Blunda, glömma och drömma igen. Men sedan hinner jag inte längre förens verkligheten springer ikapp och förbi och påminner mig om varför jag stannar här.. skriver här.. svider här.. istället för att springa i regnet.

En sak är i alla fall säker: Jag älskar honom. Herregud vad jag älskar den människan och vad glad jag är för att han finns i mitt liv. Så himla tråkigt att vi har så många trista hemska minnen och gropar i vägen bakom oss. En dag.. en annan dag.. en annan tid.. vem vet? Eller så är det bara dags att inse att det aldrig kommer bli så och släppa den delen av oss. Vi är ju grymma som vänner. Njaaa.. nee.. det känns inte helt okej ännu. Jag tänker hoppa i pyamaströjan, krypa ner och drömma. Om favoritarm, varma huden som luktar godast i världen och finaste ögonen som säger godmorgon. Jag är inte redo för något annat än, så jag fortsätter drömma.. en liten stund till.. bara en liten..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback