Ensamt.

Bloggen suger jag vet.

Jag skriver aldrig något roligt länge. Det jag skriver är bara skit.. om jag skriver dvs. Bloggen är deppig, jag är deppig och solen som kikade fram drog på semester igen. Allt i mitt liv är sån sjuk stor kontrast till hur det var förr. Det är som en helt annan blogg nu, ett helt annat liv och en helt annan Janet.

Igår var supertrevligt; jag surplade i mig saftglas efter saftglas i underbart sällskap. Massa skratt, bus och lekar. Min syster och alla är så himla bäst :-) Idag har också varit skoj. Lekt med D och ätit många kolhydrater och skrattar ännu mer. Meeen.. livet är inte alls som jag vill och alla skratt känns så jävla tillfälliga. Jag lixom väntar och väntar på att livet ska bli sådär lekande lätt och roligt igen, så som det alltid varit.. tänk om det aldrig mer blir så?

Jag insåg nog aldrig hur bortskämd jag var med att ha det så. Att ha allt jag ville, alltid tycka allt och lite till var underbart samt att känna mig så jävla älskad. Jag kommer ihåg hur jag kunde sitta och bli förbannad på mig själv och mina blogginlägg som alltid handlade om hur perfekt livet var. Men det var ju det? Nej.. jag uppskattade det aldrig som jag borde ha gjort. Men jag visste ju lixom inget annat. Nu är jag plötsligt vilse, förvirrad och vet inte alls vart jag är på väg eller ska ta vägen. Jag har lixom aldrig blivit sårad förr, eller sviken. Ingen har ljugit för mig på det sättet, lovat mig saker på det sättet. På ett sätt är jag glad att jag sluppit såna här hemska och ledsna känslor ett helt liv! Jag har ju alltid fått det jag vill. Men det är på gott och ont - jag är inte alls så bra på att hantera situationen nu. Jag blir som ett litet barn som inte förstår någonsing. Fast samtidigt? Kan man bli "van" att hantera tårar? Kanske inte..

Livet som var så tryggt och skönt är nu plötsligt läskigt och skrämmande. Och när man vaknar och upptäcker att man är där.. här.. så känns som sagt alla skratt och alla fester och allt som är roligt så jävla tillfälligt. För när musiken tystnat och när skratten blivit gäspningar och längtan efter kudden så är det plötsligt ingen där längre.. ingen där som håller mig i handen i mörkret när jag går hem. Ingen som kryper ner bredvid, ingen som pussar en god morgon och ingen som älskar dig och alltid kommer göra det.. Det finns ingen där som man självklart ska fira nyår med. Eller planerar saker med.. det finns ingen att räkna med. För man är bara jag. mig. Janet.

Och kära läsare.. behåll ert ensam är stark, för egentligen tror jag ni också vet att det är bara bullshit. Det är skillnad på att vara stark i sig själv och att vara stark ensam; Ingen jävel är stark ensam. Och jag är ensam. Förstå mig inte fel nu; Jag har världens bästa vänner och den bästa familj man kan ha - det är inte alla som har det! Men.. jag är ensam. Jag har ju lixom insett att alla fester inte gör mig lyckligare. Jag har försökt testa nya saker, boka upp veckorna 3 år i förväg, ta upp gamla intressen osv. Men allt är bara ytligt och substitutgöra för att slippa tänka på vad jag egentligen saknar. Jag har roligt, jag gör roliga saker; saker jag älskar - men guud vad allt skulle vara tusentals gånger roligare och skönare om man hade någon att dela allt med. Och mina vänner må vara änglar men vänner letar också efter den där pusselbiten (eller har redan hittat den) och jag önskar inget hellre för dem alla! Men då behöver jag lixom ha min jag också :-( Jag saknar någon. Jag vill älska någon och vara älskad tillbaka. Jag vill räkna med någon och våga lita på någon igen. Jag saknar det och jag behöver det. Det här börjar lixom suga på riktigt nu..

Nu har jag en söndagseftermiddag/kväll med för mycket göra och för lite tid. Det ska tvättas, städas, skrivas artiklar, jobbas, mailas osv osv. Men vet ni vad? Just nu skiter jag i det! Jag ska göra te, fixa en favoritmacka och slänga mig i soffan och drömma mig bort framför en mysfilm! Sedan ska jag dricka ännu mer te med Anna och skvallra om igår! En dag är det fasen min tur igen.. och hur ont hjärtat än gör av ensamheten och saknaden just nu, så finns ändå lite plats för längtan.. och i magen bland alla klumpar bor ett svagt, litet undangömt pirr som inga brutna löften eller tårar i världen kommer åt.. mmm och det väntar..

Kommentarer
Postat av: Maria

Oh yeah, give it to me baby! ;)

Postat av: Maria

Inte bra alls att du inte mår nå bra =/ Hoppas verkligen att det går över och att du mår fab snart!



Kram

2008-11-16 @ 21:10:10
URL: http://catwalkqueen.blogg.se/
Postat av: Mia

nämen Janet! ät en kaka och bli glad igen!

Pretty please???

2008-11-17 @ 13:54:31
Postat av: Anno0o~

Det "där" kommer när du minst anar det och inte ens har tankarna på att söka det. Det gjorde det för mig. Det dök upp precis när jag var påväg käpprätt ner i avgrunden.. =)snart kommer din prins =)

2008-11-17 @ 16:18:16
URL: http://mizzsunshine.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback