Lite deppigt

Kasst uppdaterat. Som vanligt. Bara att inse att det är en sådan period för min blogg helt enkelt.

Senaste dagarna har det varit skitstressigt med skola och vårt jäkla projekt. Kundkrångel och tryckerigröt tär på krafterna. Igår drack jag vin, lekte och bowlade med redaktionen. En väldigt välbehövd paus. Tack gänget för en superkul kväll! Tråkigt nog slutade kvällen ledset då alkohol har en förmåga att bubbla fram känslor man annars gömt undan. Jag lixom dränker det jobbiga i sysselsättning. Bokar in varenda liten minut och mer därtill mest hela tiden. Så när jag tillslut sitter stilla (och dessutom dricker..) ja då hinner allt ikapp och inatt bröt jag ihop totalt. Tack finaste som ställde upp som kudde.

Helgens lärdom är att jag ska sluta stressa ihjäl mig framöver. Jag ska ta det lugnare. Göra mindre saker och koncentrera mig mer på sådant jag faktiskt tycker är roligt. Och jag ska prata och ta itu med istället för att rymma bort. Att blunda och springa och gömma sig funkar aldrig i längden. Dessutom måste jag bli bättre på att släppa människor nära igen. Jag har byggt upp en sån jäkla mur och ger inget nytt ansikte en chans. Jag bara håller stenhårt fast i det gamla, och försöker desperat hitta en trygghet.

Jag har lixom inte rest mig från allt ledset som hände i somras, jag är svagare och inte alls lika självsäker som jag alltid varit förr. Kanske logiskt när man blir sårad, men jag stänger verkligen världen ute. Jag vill nästan bara hänga med bästa syster, eller bästa Anna, eller bästisD. Jag kan lixom endast vara Janet och mänsklig för de jag känner bäst i världen. De närmsta. Jag litar inte på folk längre, och känner mig inte trygg bland festvänner eller i klassen som jag alltid gjort innan. Tror folk märkt det ganska tydligt. Att jag lixom blivit tyst och ganska så osynlig efter sommaren. Jag är så himla långt ifrån gamla Janet. Jag kollar mig själv i spegeln varenda jäkla dag och undrar var hon tog vägen, och om hon inte tänker komma tillbaka snart. Hon som älskade livet och kände sig glad och trygg överallt eller ingenstans. Så himla konstigt, att man kan ändras så himla mycket så snabbt. Var jag inte världens lyckligaste människa? Är det inte det jag har tjatat om i denna blogg och den förra i en massa år? Va hände?

Nu ska jag fixa en kopp te och sätta på någon mysig film. Det är fredagskväll (natt) och jag skäms fan för att jag suttit ensam och skrivit pressmeddelanden när andra har festat/hängt med vänner. Jag har ignorerat telefonen som ringt och sänkt volymen på TVn när det knackat på dörren. Så himla dåligt men jag orkade verkligen inte gå ut idag. Ville åka till syster och kolla skräckfilm men min dejt var upptagen och hade ingen lust att dra själv (tråkigt och jobbigt att promenera ut till slottet ensam i mörkret) Trodde istället ag kunde lindra dagenefterångesten lite genom att jobba men nu känner jag mig mest bara tragisk. I morgon ska jag och Kakan (L) handla lite julklappar, det blir nog mysigt. Sedan är lördagskvällen fortfarande obokad. Vi har husfest, men tänker nog dissa den. Vilken kass granne jag är, men jag vill inte festa. Jag vill mysa med någon framför film efter film och dricka flera liter te. Fan vad det suger att inte ha någon.

Vi hörs
// Stumpen (I wish)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback