Gömma Glömma och Drömma

åå skjut mig

Jag har mått fysiskt pissdåligt ett tag och idag var det riktigt drygt. Mår lite illa till och från, blir lixom svimfärdig och yr och har ont på de konstigaste ställena. Legat i sängen/soffan tills nu. Försökt äta men är inte sugen alls. En liten liten del av mig är livrädd och ett världens läskigaste tänk om jag är sjuk igen bor i magen. Det vore dock konstigt då jag tog vanliga proverna för inte så länge sen alls. Fast vadå.. säg något som inte är ologiskt i mitt liv just nu? Samtidigt vet jag egentligen att det är något annat. Nej jag är faktiskt inte sjuk. Jag har haft en för stressig och för tung termin. För mycket överkokt hjärna, trasigt hjärta och slitna axlar. Det har helt enkelt kommit ikapp och jag behöver semester. Tack snälla världen för att det snart är jul!

Men nu är nu och julen är ändå 2 veckor bort. Vi ligger lite efter med vårt projekt. Jag måste ta tag i vissa saker i morgon hur kasst jag än mår, vilket suger och ger mig lite panik. Jag orkar inte. Vi har även en sittning på lördag som jag verkligen inte alls är peppad inför. Och för att göra saken äännu bättre blev jag virusbombad av typ halva msn-listan nyss. Och inte fan klickade jag på någon mysko länkjävel men ändå blev Bettan cepe !?!  så nu har jag avinstallerat msn och sitter och scannar varenda litet hörn av stackars Bettan. Ååå orkaaa..

Kroppen gör ont, hjärnan gör ont och värst av allt - hjärtat svider också. Jag och D som skulle bli så mycket bättre när vi gjorde slut känns inte som det ska. Jo visst, det är underbart att vara vänner. Jag älskar att vara hans vän, och jag älskar att slippa massa av det jobbiga som vi hamnade i förr. Men.. trodde aldrig någonsin jag skulle sakna honom på det där sättet så mycket som jag gör nu. Det har kommit som värst senaste veckorna.. vilket är lite ologiskt?.. då vi knappt petat på varandra sista månaden. Men samtidigt är det inte ologiskt alls. När annat (det mesta just nu) i livet är jobbigt så är det kanske inte så konstigt att man längtar tillbaka till en trygg famn där man får gömma sig. Då finns ju oftast bara det fina och bra kvar i minnet, och det dåliga och alla varför till att vi hamnade här existerar knappt. Jag kommer bara ihåg det som var bra och klart som fan man saknar det då! Sedan är D verkligen världens bästa vän och jag älskar honom för det. Det är lite svårt att skilja på känsla och känsla - jag vet inte riktigt själv vad som är vad där inne i röran. Tänker jag steget längre och försöker vara mer realist så vet jag ju.. att jag inte ville ha det som vi hade det när jag var där. Men det är lätt att göra sin egen verklighet och drömma istället. Gömma sig kanske det heter? Ah.. visst gömmer jag mig. Från livet och från det mesta i det just nu. Men jag är helt enkelt inte redo att börja leva igen riktigt ännu..

// trött och saknig liten (men ändå alldeles för stor) stump



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback