Brev från morfar

En dag ska jag skapa en bok som heter just det. Den ska bestå av breven jag under hela mitt liv fått av min morfar. Vissa av dem är som sagor jag liksom bara vill sätta omslag på. Idag ringde han och kollade så att jag inte hade ändrat min mejladress, han har ju nämligen börjat komponera såna dära mejl nu för tiden. Jag öppnade precis dagens och sitter nu och ler upp till öronen. Ibland blir jag ledsen också. Jag pratar, som ni redan vet, mycket med min morfar och med åren går det upp för mig allt mer: det finns ett slut på breven från morfar. Morfar har aldrig, inte heller när vi fikar, brytt sig om att börja från början och sluta med slutet, men i brevform kommer det fram sådär extra fint. Eller så är det bara jag som klamrar mig fast vid ord som går att spara.

 

Här och nu blåser det och är kallt. 28 var en nervös tid för mig! Vi gifte oss och hyrde en liten stuga i Degerfors. Jag fick jobb i en byggfirma i Karlskoga, blev med på ett ugnsbygge i Degerfors Järnverk, kom småningom med i Karlskoga Orkesterförening. Annars ska vi igång med vedkapning. En del spelning och sång förstås. Finns det nå´n sol i Karlsta´?


Nu dyker jag ner i skapandevärlden. Håll en tumme eller tre för att fantasin är snäll idag. Finns tillgänglig i verkligheten cirkus kl 20.00 ikväll igen. En verklighet som är fin men så sorgsen ibland. Jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv. Och andra som mig. Såna dära lyckopiller som är glada dygnet runt och inbillar sig att världen blir vacker om man är glad. Att det smittar av sig. Att det gör skillnad för andra. Gör det det? Kanske. Självklart ibland. Men samtidigt är det ju världens mest egoistiska tänk och inställning för att slippa undan en verklighet som är svart. Ingen som inte blundar kan vara lycklig i vår värld. Och det är sant. Och jag vet, det är mänskligt och hur skulle vi annars leva, vara, orka osv. Jag orkar inte heller vara bättre, så borde egentligen bara vara tyst. Jag är feg. Och svag. Och det är ju helt värdelöst och ologiskt att sitta här och hata mänskligheten, när jag i morgon fnittrar ikapp med mig själv och älskar livet. Hur sjutton ska man kunna inse sanningen och försöka förändra utan att förlora hela sig själv och all glädje man någonsin känt på kuppen? Det är ju att offra sig själv, totalt. Jag hoppas och ber om att jag en dag, innan mina brev tagit slut, faktiskt orkar.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback