this is it

Trodde vi någonsin att denna dagen skulle komma? Jag flyttar. Och förhoppningsvis flyttar ni också. Nu börjar vi från noll på ett blankt papper. Det känns fel på alla sätt, men ge det en stund så hittar vi förhoppningsvis hem.

välkommen

Ten days of perfect tunes

Igår blev det tokvinter helt plötsligt. Trodde det skulle smälta bort men morgonens springtur blev en på is. På nå vänster förknippar jag snö och Storvik med jul och hela dagen har känts jävligt skum (julskum? hehe). Och jag saknar Karlstad. Nääähä!? Haha åh jag fattar faktiskt inte vad problemet är. Jag ska ju dit med sommaren. Jag har det svinbra här hemma. Och till helgen kommer alla världens bästa syskon hem och det väntar en vår med saknade vänner, familj och massa bus. Livet är fint. Tror dock jag har lite av en kris. Jag vill göra så mycket saker som jag inte riktigt lyckas ta tag i. Jag vill bestiga berg. Icke metaforiskt menat, utan jag vill helt enkelt bestiga berg. Och jag vill skriva böcker. Hur gör man det? Hur hinner man? Och jag vill börja dansa igen. Vara oftare i stallet. Börja ta pianolektioner. Fotografera. Stanna uppe hela nätterna och kolla tecknat och googla olösta mordgåtor. Besöka Sveriges alla byar och städer, kliva in i ett outforskat antikvariat för första gången, hitta ett café i en gamla stan man aldrig varit i förut, tälta bara för att få frysa och vara mörkrädd. Dricka rödvin och köra igenom alla världens frågesportsspel. Och ibland vill jag inte göra någonting alls, vilket jag sällan finner någon tillfredställelse i då det är tivoli i huvudet av allt jag borde göra istället. Jag hör ju hur dumt det låter, men säg det till janethjärnan. Kort och gott tror jag att jag behöver lite balans i mitt liv, och just nu kryper jag omkring upp-och-ned i taket. Och den största anledningen till att det liksom inte händer någonting, är ju för att jag i det stora hela har det jävligt bra. Nackskott någon? Eller så klappar vi igen för dagen och drar och handlar lite fika, så får det bli!

 

 

En av detta livs garanterat bästa fester.


↑ ↑ ↓ ↓ ← → ← → B A


Om du lyssnar noga

 

Hayao Miyazaki - Jag Älskar Dig


Brev från morfar

En dag ska jag skapa en bok som heter just det. Den ska bestå av breven jag under hela mitt liv fått av min morfar. Vissa av dem är som sagor jag liksom bara vill sätta omslag på. Idag ringde han och kollade så att jag inte hade ändrat min mejladress, han har ju nämligen börjat komponera såna dära mejl nu för tiden. Jag öppnade precis dagens och sitter nu och ler upp till öronen. Ibland blir jag ledsen också. Jag pratar, som ni redan vet, mycket med min morfar och med åren går det upp för mig allt mer: det finns ett slut på breven från morfar. Morfar har aldrig, inte heller när vi fikar, brytt sig om att börja från början och sluta med slutet, men i brevform kommer det fram sådär extra fint. Eller så är det bara jag som klamrar mig fast vid ord som går att spara.

 

Här och nu blåser det och är kallt. 28 var en nervös tid för mig! Vi gifte oss och hyrde en liten stuga i Degerfors. Jag fick jobb i en byggfirma i Karlskoga, blev med på ett ugnsbygge i Degerfors Järnverk, kom småningom med i Karlskoga Orkesterförening. Annars ska vi igång med vedkapning. En del spelning och sång förstås. Finns det nå´n sol i Karlsta´?


Nu dyker jag ner i skapandevärlden. Håll en tumme eller tre för att fantasin är snäll idag. Finns tillgänglig i verkligheten cirkus kl 20.00 ikväll igen. En verklighet som är fin men så sorgsen ibland. Jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv. Och andra som mig. Såna dära lyckopiller som är glada dygnet runt och inbillar sig att världen blir vacker om man är glad. Att det smittar av sig. Att det gör skillnad för andra. Gör det det? Kanske. Självklart ibland. Men samtidigt är det ju världens mest egoistiska tänk och inställning för att slippa undan en verklighet som är svart. Ingen som inte blundar kan vara lycklig i vår värld. Och det är sant. Och jag vet, det är mänskligt och hur skulle vi annars leva, vara, orka osv. Jag orkar inte heller vara bättre, så borde egentligen bara vara tyst. Jag är feg. Och svag. Och det är ju helt värdelöst och ologiskt att sitta här och hata mänskligheten, när jag i morgon fnittrar ikapp med mig själv och älskar livet. Hur sjutton ska man kunna inse sanningen och försöka förändra utan att förlora hela sig själv och all glädje man någonsin känt på kuppen? Det är ju att offra sig själv, totalt. Jag hoppas och ber om att jag en dag, innan mina brev tagit slut, faktiskt orkar.

 


!

Snubblade precis över lägenheten jag väntat på i flera år. Ge mig.

And history books forgot about us And the bible didn't mention us, not even once

 

 

Varför är du vaken Janet?


.


Take me out tonight Where there's music and there's people And they're young and alive

Den när man sparat så mycket att blogga senare att när man väl hamnar här så orkar man inte. Jag har haft en grym och lång födelsedagshelg. Bakat och fikat gånger tusen, skvallrat, skrattat och druckit en hel del vin. Hunnit umgås med både släkt och vänner samt blivit bra jäkla bortskämd. Var uppe på tok för tidigt och tränade i morse och sedan har segheten hängt med resten av dagen. Men det är ju ändå söndag. Det blir serier och litervis med te helt utan dåligt samvete hela kvällen. Fast nu ramlade precis skånesyster in, så först ska jag ut och fixa och dona lite i trädgården med lilla experten. En dag ska även jag lära mig hur ett ogräs ser ut och inte ser ut. Jag är hoppfull. PUSS!



På tal om ogräs: boka klipptid Janet! (och tvätta spegeln)


American Horror Story sex avsnitt senare



Sjuka sjuka SJUKA SERIE. Jag skäms nästan lite när man påminns om hur satans morbid man egentligen är. Den är vidrig. Och ganska rolig. Och jävligt snygg. Men mest bara fruktansvärd och rå. Den liksom kittlar ångestknölarna och påminner om en värld som är så jävla bak-och-fram och allmänt fel. På det äckligt lättsamma, överdrivna och komiska sättet.

 I love it.