Don't stop me now

Dammvippan väl insjungen och Queen på högsta. Och de är på väg. Syster S från flygplatsen och syster E från söder. Syster L och syster M är på ingång och lilleplutt likaså. Sedan kommer det ju respektive också. Och Max! Jag har städat, fixat, plockat, bäddat sängar och finurlat på sovandet. Snart ska det börjas med maten. Blir middag med mamma och morfar och så, sedan är det väl meningen att vi ska in i dimman :) Det visar sig. Jag har en känsla av att helgen kan bli lite småkul ;) PUSS!  


Torsdagsrebus a la syster Emma




Efter lite betänketid fixade jag den :) Gör ni?


lite nattkärlek

Nä, nu har jag slutat sura :) Ett dygn under täcket räckte gott och väl. Saker som går väldigt fel har en lustig förmåga att ordna upp sig och gå rätt igen. Jag ska komma ihåg det nästa gång syret försvinner. Från iskall och vilse till varm, lugn och glad. Man får göra det bästa av vad man har helt enkelt, och inte koncentrera sig för mycket på det man saknar. Det blir som det ska bli tillslut :) Jag har bestämt mig för att göra det bästa av det, så nu tänker jag göra det också. Klockan är halv två och jag ska tvätta bort sminket, snabbpacka och sedan sova någon timme innan tåget går. Tåget som tar mig hem till mina älskade underbara syskon, mamma och pappa! Fy satan vad jag längtar nu. När det dumma som kliade är borta känner jag hur jävla sinnessjukt glad jag är över att denna helg äntligen är här. Åååh :) Var rädda om det ni tycker om, en dag kanske det inte finns längre och då vill man inte stå där och tänka faan vad jag ångrar att jag inte gjorde det och sa det eller koncentrerade mig på det som var bra osv osv. Det är lätt att bli bitter och vrång, men egentligen, vad gör det för nytta? Förståelse och förlåtelse people. Vare sig man går vidare eller stannar kvar. Det är så himla onödigt att vara arg. Nu har jag predikat färdigt :) Sov så gott!



...

Idag vaknade jag klockan 07.07. Jag var tvungen att sätta ner fötterna på golvet för att kolla så att jag på riktigt faktiskt var vaken. Natten var ett kaos av mardrömmar, ni vet den äckligt verkliga sorten som man vaknar panikgråtandes av. Efter några sekunders försäkrande om vem jag var och vart jag befann mig förklarade jag mig själv vaken. Yrade bort till badrummet och möttes av en grå liten trasig människa. Sömnbrist, matbrist, syrebrist, förkylningsfeber och ett iskallt hjärta. Tror aldrig förr jag sett sådana blanka och tomma ögon titta tillbaka på mig genom spegeln. Vad är det som händer? Jag hänger inte med. Jag har glömt vart jag skulle och vägen dit.

Borstade tänderna, satte upp håret i en toffs, drog på mig jeans och fixade en kopp te. Så som man ska liksom. Tog med mig koppen in till sängen igen och knäppte på datorn. Kolla mailen, facebook, Aftonbladet, väder, visst ja tågbiljetter var det ja, fredag kl 14 det blir bra, godkänn köp, tack för din beställning. Drog på mig kofta, jättehalsduk och extra strumpor. Sedan snabbslängde jag mig i sängen för att läsa innan-jag-går-facebookmailet för femtiosjunde gången. Ni vet ett sånt där mail man sparat och energikickar igång dagen med. Men mitt i morgonens rutiner glömde jag som så många gånger förr vilken dag det är för mig och vilken dag det är för någon annan. Och läsandet av orden jag börjat kunna utantill skar som en kniv i hjärtat och magen. Och istället för fnitter bubblades halsen full av tårar och allt som var skönt och enkelt är plötsligt tomt och svart.

Jag drog av halsduken och lät den ligga där den hamnade på golvet bredvid sängen och kröp med kofta och dubbelstrumpor ner under täcket igen. Jag orkar inte idag. Jag tänker inte låtsas om idag. Vaknade nu. Till en bortglömd tekopp och en påmind klump i halsen. En helg hemma med de bästa kunde inte ha kommit bättre timad. Loggade in på min tågbiljett, avbokade och ombokade. Mot Storvik i morgon bitti. Bättre. Mindre tid för tårar under täcket. Jag tror 13 oktober 2010 mycket troligt är världens sämsta dag. Men.. isf har jag ju gjort i alla fall halva nu. Och om jag gjort världens sämsta dag, betyder ju det att jag slipper den sen. Jag är så glad att ni finns. Alla ni fina. Efter helgen är det jag som kommer tillbaka med nya gladare ögon och mera skutt och skratt. Men just nu. Idag. Är jag ingenting alls. Mer än ledsen och tom.

Stryk streck och gå vidare..


GRATTIS

Till syster L som fyller 20 år idag! Och till syster S som fått jobb idag!
I Amsterdam. Jag hade hoppats att hon skulle tillbaka till Englandet men icke alltså. Det blir mycket resa framöver. Men först och främst ska jag resa hem. Hem som i uppåt i Sverige och till mamma. I helgen samlas vi alla sex syskon bara för att umgås. Det händer liksom inte så ofta. Vi är duktiga på att sprida ut oss över världskartan. I alla fall så åker tåget och jag uppåt på torsdag eller fredag. Och jag har längtat efter detta i flera månader. Det är bara så typiskt att en sak är så jäkla fel just nu. En sån där sak man inte kan tänka bort för en helg hur mycket man än vill. Varför finns det inte bara en knapp att trycka på så det känns som man vill? Det ska i alla fall bli underbart med helg. Gud vad jag saknar er.



Ur arkivet: hej vem är du liksom?


Alla sista gånger



Upp-och-ned och snett på alla sätt. Det blir liksom hur som helst mest hela tiden. Det är som om livet lever mig och inte tvärtom. Jag vet inget. Nu ska jag mot stan för medicinering i form av sol, sushi och Anna.


Att gilla Takida är ute så jag skippar rubriken

Jag har fyra blogginlägg sparade som utkast. Inget av dem lyckas komma i närheten av det jag vill säga. Inga meningar räcker för att ni ska förstå det som rör sig där inne, och inga meningar tar röran ifrån mig. Och nu är jag jätteförkyld och orkar inte fightas med mitt dåliga författarskap längre. Det får vara. Jag får bära stenarna en bit till. Det är som att ha ett glödande berg på axlarna. Jag blir liksom mindre. Men orden är inte mina vänner just nu, så jag och pennan lägger oss.

Men hur funkar det då? Förnekelse? Förträngande? Vodka? Jag vet ju att det bara är påhitt. Bedövningsmedel slutar alltid verka och bortglömd smärta tenderar att växa istället för att krympa. Tiden däremot, tiden ändrar det till och med oföränderliga. Så jag får helt enkelt plågas och stå ut. Jag var lite osäker på tiden förr, tänkte att jag måste ju veta bättre än något så odefinierbart som tid. Men senaste året har det gått upp för mig att mina självklart är allt annat än självklara, för alltid är aningen kortare än förväntat och såna där meningar har en ovana att vela och ändra på sig. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör när hjärna och hjärta är lika osynkade som mina Harry Potter-undertexter. Vågar man ens fundera på vad som komma skall?

Den 8 oktober 2010

Enough is enough.


Bo-bo

Idag har jag fått lära mig hur lång tid det tar att köra båttrailer från Karlstad till Väse. Alltid bra att veta :) Sedan har jag lärt mig böja ganska många franska adjektiv och slutligen har jag ätit födelsedagstårta och druckit kaffe utan oboy i. Och kanske har jag styrt upp mitt liv lite och gjort vissa planer också, men jag vill inte ropa hej riktigt än :) Annars skulle jag vilja ge dagens ballong till min kära vän Anders som är så himla bra att ha. Och jag vill samtidigt passa på att understryka hur himla fina han och hans tjej är tillsammans. Sådär fina så det är på tiden att de flyttar ihop. Vad ska Anders med ett litet slott på Herrhagen till när han kan bo med sin flicka liksom? Det finns ju andra som letar slott ;P Nu ska jag och Anna kolla sagofilm =))
 



Jag och Anders på kalas för massa år sedan :) Smååå..


Born to run

Pizza, kebab och svullokvällar i all ära, men jag tror jag är är färdig nu. Detta var första sommaren på tio år som jag inte varit seriöst med min träning. Och det har varit okej :) Jag har ju rest, upplevt och äventyrat och eftersom min vardag varit så annorlunda har det liksom funkat med att sköta min kropp annorlunda med. Men jag väger 6-7 kilo över det jag alltid gjort och dessutom har jag dålig kondis. Jag. Dålig kondis. Det funkar liksom inte. Det har varit ett slappt nöje men nu trivs jag inte mer. Jag sover sämre, äter sämre, är mer okoncentrerad.. ja.. jag mår sämre helt enkelt. Träningen har ju alltid varit en så stor del av mitt liv, jag funkar inte utan den helt enkelt. Dessutom har jag ju aldrig varit en sån där tjej med former som kan stoltsera med urringning osv. Ibland blir jag avundsjuk på såna tjejer. Tjej-tjejer liksom. Men det är väl det där klassiska vill ha det man inte har ibland. För ville jag seriöst ha bröst hade jag ju köpt mig ett par. Min kropp är nog mer gjord för att springa, klättra och skutta än att se kvinnlig ut i klänning helt enkelt :) Så nu är det uppdrag gamla vanliga Janet. Jag invigde elljusspåret på Våxnäs i morse och nu blir det veggielunch med fruktefterrätt. Pusselipuss!

If love was red then she was color blind

På hösten färgar jag alltid mitt hår mörkare. Vanligtvis brunt. Men nu är det oktober och jag är still blondaste blondie. Jag har dock tänkt ljust kopparrött länge nu, och är fortfarande sugen. Ska fundera veckan ut, sedan kommer det i alla fall hända något. Annars är klockan 03 och jag har ingen aning om varför jag inte sover. Bjuder på en pepparkaka on the beach. Drygt två år gammal. Uj uj vad min hud brände den där veckan, en het semester vare minsann. Nu: nattliga äventyr. PUSS!


Bonde söker frukt

Idag skulle jag bege mig ut till Frödingshöjd (mitt gamla hemma) för TV-häng och socker med mina saknade tjejer. Åh så efterlängtat! Men så när jag stod på torget och väntade på bussen började jag nojja om att jag inte hade pengar kvar på busskortet. Detta händer nio gånger av tio då jag ska åka buss, och trots att mitt busskort aldrig varit tomt kunde jag som vanligt inte släppa det. Socialt handikappad som jag är skulle det aldrig falla mig in att våga fråga busschauffören om saldot heller.

Tavlan visade två minuter till avgång då jag tog det blixtsnabba beslutet att kasta mig över torgstaketet och vidare in på pressbyrån. Slängde upp en skrynklig hundring + busskortet och flög sedan ut igen utan att ta kvittot eller säga hejdå (jag säger alltid hej och hejdå till folk i butiker). Gled på bussen hur cool och lugn som helst, hejade glatt på vår busschaufför och tryckte sedan lyckligt ovetande in kortet i automaten. Skolungdom 9 kr visade displayen, sedan åkte kortet ur igen. OH NO!

Ska jag säga till chauffören att jag inte är skolungdom? Men varför åker jag på det då? Jag är ju inte ens vanlig ungdom. Hej jag är vuxen men har ett skolungdomskort! Det blev fel på pressbyrån. Jag ser ung ut. Jag hade bråttom. Tog inte kvittot. Ja, det är mitt ansvar. Det var fel. Nej jag försöker inte tjuvåka. Man ska vara ärlig. Bäst att vara ärlig. Det var ett ärligt misstag.
Ja jag går fram och säger som det är, enkelt, phuu, skönt.


Sedan gick jag bakåt och sjönk ner på ett säte. Och så åkte bussen.

Fansjävlahelvetesskit!
Vad gööör jag!? Okej nu är det för sent. Om de kommer nu är jag seriöst död. Jaha nu passar det att erkänna när biljettkontrollanten kommer minsann mmhmm. Jaså vuxen och åker på gymnasiebiljett. Och jag såg det så klart och tydligt hur hela bussen vände blickarna mot mig och skämdes med mig, och hur kontrollanterna pratade extra högt så busschauffören kunde höra klart och tydligt vilken myglare till passagerare han har i sin buss. 

I sjutton och en halv minut satt jag och plågades och led. När bussen äntligen stannade vid kära kronoparkskyrkan, utan att jag ens sett skymten av en biljettkontrollant, var det ändå en kallsvettig jag med skakiga ben som klev ut i regnet. Alldeles förstörd. Vilken skräck!

Kvällen fortsatte bättre. Det blev galna mängder socker med tjejerna framför skäms-TV. Vad jag saknat er! Och hur vi sprider ut oss. Det är Stockholm, London, US och.. Sunne. Men vi är ju ändå vi :) Nu ska jag snart hoppa ner under täcket, men först ska jag leta på ett päron som jag la någonstans idag. Ni vet då man håller i en sak och så plötsligt är den borta? Det händer mig jämt. Första gången med ett päron dock.




Natti natt


värmland du sköna du härliga land

Bonde söker fru, Greys, kalorier och ni. Vilken superonsdag! :)


Take my hand, take my whole life too

Igår hade jag massa att skriva, jag hade till och med dokumenterat delar av dagen med mobilen! Men sedan blev det så jäkla sent och mörkt så när jag skulle hem gick all min tankeverksamhet till hungriga zombies och asiatiska barn. Det resulterade i att jag var tvungen att springa så fort jag bara kunde med tygskor, handväska och prylar. I-landsproblem nummer ett i världen måste vara att få sånt där obeskrivligt irriterande häng på strumpbyxorna när man har sett för mycket skräckfilm för att våga stanna och fixa till det. Och det var ju långt hem också. När jag kom innanför dörren stupade jag andfådd och svettig i säng och somnade innan jag hann kolla om någon zombie hade följt efter. Aja, här kommer gårdagen i mobilbilder i alla fall :) PUSS!






Nee sista bilden är inte alls från igår. Men då jag inte tog något kort på Anna så slumpade jag fram en gammal bild. Det råkade självklart bli en där vi sminkat och posat länge ;) Lägg förresten märke till den perfekta kastanjen intill min hälsolunch! =) Nu: franskan och kolhydraterna.


Dans med svåra steg

Jag hade verkligen en sån jävla skitdag igår. En sådär otroligt dålig en så jag måste erkänna hur dålig den var för att terapia bort den. Allt var liksom fel och ångesten stod upp i halsen. Ni vet sådär så man vill gråta men inte kan? Men efter lite socker och Erika på Waynes, pizza och Fiskarn på Herrhagen och slutligen mackor och Anna på Haga kunde jag andas igen. Grymma ni. Tack för syre och matsällskap. Men jag tänker ändå dela ut en gårdagens känga som går oavkortat till någon som betett sig som man inte får göra. Uuh. Jag gillar inte att ogilla men då och då får man inse att människor helt enkelt beter sig för dumt ibland. Och att man får ogilla lite. Jag tror dock ingen är elak egentligen, alltid lär man sig väl något? Men nu tänker vi inte mer på det! Solen skiner, jag har pluggat franska och magen är full med pågenmackor och svartvinbärste :) Det blir stan och en promenad med min kära vän Anders, sedan har jag och Anna ett projekt att starta ikväll. PUSS!



Lite härligt och ärligt

Okej så här är det: Jag hade en period i mitt liv då jag var beroende av dejtingsajter. Inte så jag träffade folk därifrån, det har faktiskt aldrig hänt. Och inte så jag direkt pratade med folk heller. Men det var underhållning för mig att aldrig veta vilka roliga, skumma, läskiga, fantastiska mail som väntade. Lyckan av att komma på att det var en vecka sedan man loggade in och veta att man hade A4 på A4 att läsa sig igenom. Mycket bättre än romaner och TV, äkta människor liksom.
I typ tre års tid brukade jag läsa vissa högt för min pojkvän.

När jag tänker på det nu känns det lite hemskt, att använda andras försök till kärlek som ett nöje. Men samtidigt skadade det ju ingen heller. Jag var bara så intresserad av det där första mailet. Fascinationen över människor och hur de beter sig. Hur de presenterar sig själva. Jag har en hel mapp med sparade mail från flera år tillbaka, och gillar att se mönster och olika typer och se hur det hänger ihop. Men i alla fall, nu för tiden har jag gjort mig av med alla dessa sajter, utom en. Jag loggar kanske in där en gång i månaden och läser inte ens alla mail, men ibland kikar jag över dem lite snabbt. Och idag hade jag fått ett som kommer placeras i spara-mappen. Och jag tänkte även dela med mig av det på bloggen. Jag vet inte vem författaren är, och ber om ursäkt ifall du inte ville bli publicerad. Men du kommer ju antagligen aldrig veta om det ändå. För att ni ska förstå mailet måste jag ju dock dela med mig av min presentation först. Det känns inte alls okej utan jobbigt utlämnande och obekvämt. Men det må så vara, here we go, min presentation:

Jag tar mig friheten att vara både lat och kräsen när det gäller detta. Har absolut inga förväntningar på att träffa någon här, och svarar oftast inte på mail. Dock drömmer jag ju om att snubbla över sagan, och håller därför dörren öppen - ifall just DU råkar finnas här, trilla förbi, vara mindre skeptisk än jag och skriva :-) Okej..

Du = Glad, sprallig, lättroad, smart, allmänbildad, spontan, busig, lite smått galen eller helt jävla vrickad. Hyfsat normala tankar och stort hjärta. Ärlig och alldeles alldeles underbar..
Jag = Sen till jobbet!

Ps. Är du en i gänget "jag-letar-efter-en-tjej-med-båda-fötterna-på-jorden" så har du kommit jävligt fel. Ciao!



Och nu, mailet:

30 september, kl 08:58 
Blockera Anmäl brevet


Okej ...

Absolut att de flesta tror att jag är helt j--la vrickad, så nu när du så snällt uttryckt din acceptans gentemot detta får du stå ut med några rader av min hysteriskt låga begåvning. Självklart behöver du inte ha båda fötterna på jorden, men du ska ha klart för dig att jag inte dejtar överdådiga missbrukare av helium. Har du däremot händer och fötter på en egen måne som du tar dig till utan bruk av illegala substanser kan vi säkert ha ett meningsfullt utbyte av högsta klass :)

Tyvärr visade det sig vid mätning hos legitimerad kvacksalvare att avståndet från min hjärna till min hjärna är noll millimeter, så någon självdistans kan jag inte erbjuda, men ohyggligt mediokra infantila svenskkunskaper, elefantligt många särskrivningar och en fullständig avsaknad av känsla för humor.

Jag är dessutom vetenskapligt bevisat extremt het! Har vid tillfälle erfarit att brandvarnaren ovanför min stationära motionscykel börjat pipa (jo det är faktiskt sant) i samband med hård cykling. Snacka om merit. 

Och om du är lite flexibel gällande det där med att snubbla över sagan kan jag varmt rekommendera Sveriges Rikes Lag, senaste upplagan. Placeras med fördel slumpmässigt på golvet i sovrummet efter det att du skruvat ur alla lampor. Man snubblar så lätt på alla paragrafer..

Det är nu det är meningen att du ska tro att jag på halva kaffekoppen mellan morgonens mail hällde detta ur min kvicka hjärna och sedan med världsvan coolhet återgår till min dator och liksom du kollar den där sidan om en månad igen. Om jag inte glömmer det vill säga. Men sanningen är jag jag tömt och fyllt och tömt och fyllt fönstret på ord sedan igår eftermiddag och om jag nu lyckas sända detta kommer det vara en pojke full med sockerdricka som sitter på den här kontorsstolen i många dagar framöver och undrar om du faktiskt finns på riktigt.

Några frågor på det?

// X



Jag vet inte om jag ska svara, antagligen inte. Det skulle vara för att säga att jag tyvärr inte finns då. För det gör jag ju inte. Dock måste jag ju ha en störning av något slag. Men väldigt fint var det. Fast jag måste nog seriöst sluta med detta. Inte okej. Veckan projekt får bli avvänjning. Med start nu. Inga fler mailsamlingar! #missanpassad. Och lite kär :)


 

Snurrigt

Jag vet att det bloggas dåligt och närmsta veckan blir det nog inte så mycket bättre. Sorry. Men det är mycket att reda ut och ta itu med. Jag uppdaterar er när jag har något vettigt och osnurrigt att säga :) PUSS!

Love love love

Jag är helt övertygad om att utifall det finns en mening, så är kärlek it! Alla gånger. Så är det bara. Såhär resonerar jag: Jag tror på öden, tvillingsjälar, magi och ever afters. Fast man får ju jobba för det såklart, ingen får något utan att kämpa lite. Livet är allmänt jävligt ibland och det får man helt enkelt klara sig igenom, vare sig man är menade att vara eller icke. Det gäller att få det att funka om man vill det. I livets röra av mänskliga brister, olikheter, passion, begär, snedsteg, frågetecken och ifrågasättanden så handlar det i slutändan om vad man vill ha mest, och vad man inte vill vara utan. Att hitta den där bästa vännen i världen som man vet att det går att ta sig igenom världens alla berg och dalar med och sedan se till att behålla det och vårda det så länge man kan. Hjälpa ödet på traven lite :) För till och med ödet har sina små brister.

I alla fall: jag tror allså på k ä r l e k e n. Egentligen är det inte ni jag försöker övertyga, utan mig själv. Jag vill liksom påminna mig själv om vad jag tycker och vad jag inte ska tappa bort. För nu, just nu, är jag inte där. Just nu är jag inte någon man ska vara kär i. Jag är bara trubbel och trassel om det hamnar på den där djupare känslonivån. Men jag längtar härifrån och jag vet vad jag vill ha sen. Och jag ska göra allt jag kan för att ta mig dit så snabbt jag kan utan att stressa. Skynda långsamt ni vet :) Så. Nu har jag skrivit av mig. Jag är inte hopplös, jag är snarare hoppfull. Problemet är bara att jag inte är riktigt där ännu.