For what it's worth, it was worth all the while

Jag och bloggen går way back. Sedan 2000 har vi swischat oss genom städer, länder, lägenheter, bränder, floder och kyla. Vi har tagit oss från barndom till någon sorts vuxenhet. Från ovetande till medvetande. Från drömmar till verklighet och tillbaka igen. Vi har tagit körkort och student, varit ihop och shoppat på IKEA, varit sjuka och förjävliga, fixat examen och bott utomlands, klättrat berg och eldat hjärtan, gråtit floder, bankat pannan i betong och ångrat oss. Men mest av allt har vi varit rosa bubbliga och levt livet. Det har liksom varit vi med världen och inte mot.

Vi har skrattat, älskat och dansat bland molnen. Och vi har dokumenterat en jäkla massa nutid, planerat framtid och då och då längtat tillbaka. Det är helt otroligt att vissa av er följt med oss på alla våra äventyr så länge som ni faktiskt gjort.

Det är så mycket. Så mycket ni inte varit med på. Så mycket jag själv inte varit med på. Jag bara hamnade, saker bara blev och blir. Livet har liksom tagit över och börjat leva mig stället för tvärtom, och jag mest bara gapar, stirrar och funderar sönder hjärnan utan att komma någonstans. Jag har mycket att reda ut. Mycket att klara av just nu. Och det krävs energi och en del av Janet jag inte har för att få ut det genom fingrarna och vidare till er. Och bloggen har tagit mer än gett sista tiden.

Åh kära ni. Det är med en klump i halsen och blanka nostalgiögon som jag säger hejdå till er. Jag hoppas att jag en dag återvänder hit. På riktigt liksom. De gamla ögonen med nya gnistor. Om inte så ska ni ha världens största tack för allt. För ert medhåll, ert ifrågasättande, ert pepp, era fina ord, tryggheten och sist men inte minst ert tysta sällskap.

Jag kommer sakna er <3



BYE