skrik gott nytt år och glöm vilket år det är

Det är kul att ni fortfarande kikar in. Och det är skittråkigt att jag aldrig skriver något. Det är inte det att jag struntar i det, nej för nästan varje dag loggar jag in, sätter knut på fingrarna och loggar ut igen. Allt och inget har hänt. Julen var skitkul, underbar, jättevacker och ledsen och nyår precis likadant. Jag älskar min familj och uppskattar så jävla mycket den saknade känslan av att vara samlade i dagar och bara leka ihop.
Men nu är jag mer bitter än någonsin över att underbart är kort och de få stunderna vi är alla tillsammans blir färre med åren. Älskar er.

Och min studietid närmar sig sitt slut och vart jag än väljer att åka, så finns ni inte där. Allt är så splittrat, uppdelat och förändrat och jag önskar jag hade ett hemma att gömma mig i när världen är förvirrad men jag har inte det. Och för två år sedan var jag trygg, jag hade kommit rätt och jag kände att jag hade precis vad jag ville och behövde. Men hur mycket jag än ville hålla fast vid det, hur mycket jag än försökte uppskatta det jag hade och vårda det så gled det ur händerna på mig och som vanligt förändras allt. Alla förändringar är inte bra förändringar.

Jag hatar fel förändringar.


Och jag vet inte om jag vill hoppa tillbaka, när jag vill hoppa tillbaka till eller om jag bara vill spola framåt lite. Hur som helst är jag missnöjd där jag är nu. I en tillvaro jag inte alls vill vara i. Hjärtat är vilset, viljan jäkligt splittrad, huvudet tungt och fötterna pekar liksom inåt. Jag är dock inte helt hopplös. För trots typ vintrigaste vintern i världen och en själ av is så känns ändå våren och nya vattenpölar att falla pladask i inom hyfsat räckhåll. Inte omöjligt. Det är fan inte omöjligt.

Men just nu. Just nu i uppsatskaos, omtentaångest, kalla golv, ensam säng, jobbpanik och en kropp som inte tål vinter - så är det svårt att få varken hjärnan eller hjärtat att tänka framåt. Jag klamrar mig desperat fast vid de senaste trygga fullständigt lyckliga stunderna jag hade, och ser därför inget annat är saknad och längtan tillbaka. Tillbaka till senaste livet är underbart och människorna och platserna då. Jag önskar jag hade en nyckel till förr så jag kunde låsa upp och gå in och vila en stund på ett ställe där syre faktiskt finns. Syre och armar som är varma och älskar en natt efter natt. Men nu är nu. Och hur djupt jag än vill tro på magi så besitter jag inte förmågan. Det som fanns då är trasigt. Jag kommer ingenstans eller så kommer jag framåt. Jag ska sikta på framåt.

Det är ingen idé att summera det gångna året. Jag bytte slott men annars har det inte hänt så mycket. Förra januari satt jag här och lovade mig själv att komma framåt, men lika fast på samma ställe är jag. Detta år får jag ju dock några sparkar i hängröven, och har inte så mycket att välja på. Den sista mars går kontraktet på slottet ut och i juni är mina universitetesdagar över. Hur jag än surar och sitter fast då så kommer det ju bli annorlunda. Och annorlunda är nog vad jag behöver.


Kommentarer
Postat av: Isabelle

Janet! Om du bara anade hur lika vi känner. Jag vill bara stanna upp tiden för att inte komma framåt, till juni. Jag vill inte att det här ska vara över. Men precis som du skriver, är situationen för stunden ingen komedi. Ändå vill jag inte speeda upp tiden för att stanna till i en solig vårdag. Jag ältar hellre det gamla goda som varit, för DET mår jag ju så bra av..?

Postat av: Tobbe

Sluta aldrig tro på sagor, de finns där ute överallt och troligen befinner du dig i en saga precis just nu! Du har bara inte märk det än... Har du någonsin läst en saga som inte börjar i misär och elände!? Sagor har lyckliga slut men det är också det enda som är riktigt lyckligt i en saga... Varje olycklig period i livet är början på en ny saga och ett lyckligt slut dyker alltid upp när man minst anar det! Så sluta leta! Det blir ändå aldrig som man tänkt sig...tro mig...

2010-01-06 @ 22:22:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback