Alla hjärtans dag
Jag tänker inte säga något om att alla hjärtans dag är lika med bajs.
Allas gnäll är väl egentligen bara bevis på att den här dagen behövs. Ta en liten snabbtitt på världen, så står ganska klart att vi helt desperat behöver en dag som påminner oss om att älska varandra. Herregud vi behöver trehundrasextiofem dagar egentligen. För vi är glömska och hemska. Det är en jättefin dag ju! Men jag antar att det är enklare att bara vara människa och fortsätta gnälla. Så gör det ni. Gnällbävrar.
Annars slåss jag med likgiltighet, minnen och frågan om det där med meningen med allt. Finns det inget öde? Inget så som det ska vara? Inga romantiska sagoslut och passion som håller ner i graven och till andra sidan? Är livet endast något som råkade uppstå? Typ som när Leaf misslyckades med sina marshmallows och det blev Ahlgrens bilar. Jag är så dålig på att bara vara och uppskatta nuet för jag förstår inte riktigt hur man gör. Jag tänker förr. Och jag tänker framtid. Jag lever i förr eller så hoppar jag och lever i framtiden. Nu? Det finns väl inte ens?
Iofs har jag väl skador från lektioner som lärt mig att för alltid ibland är kortare än våren. Och jag kan därför aldrig bara vara. Tror jag. Men, att jag är medveten om det förändrar ju inte hur jag känner. Det löser ingenting. Det är faktiskt ett rent helvete att vara medveten. Och jag är lite rädd för att jag kommer bli en plågad författare som sjunker ner i mörker och tillslut föraktar världen. Det vore tråkigt, eftersom jag egentligen vill dansa genom varma midsommarnätter, göra kullerbyttor i lövhögar med mina barn, och skriva sagor om äventyr och prinsessor.
Allas gnäll är väl egentligen bara bevis på att den här dagen behövs. Ta en liten snabbtitt på världen, så står ganska klart att vi helt desperat behöver en dag som påminner oss om att älska varandra. Herregud vi behöver trehundrasextiofem dagar egentligen. För vi är glömska och hemska. Det är en jättefin dag ju! Men jag antar att det är enklare att bara vara människa och fortsätta gnälla. Så gör det ni. Gnällbävrar.
Annars slåss jag med likgiltighet, minnen och frågan om det där med meningen med allt. Finns det inget öde? Inget så som det ska vara? Inga romantiska sagoslut och passion som håller ner i graven och till andra sidan? Är livet endast något som råkade uppstå? Typ som när Leaf misslyckades med sina marshmallows och det blev Ahlgrens bilar. Jag är så dålig på att bara vara och uppskatta nuet för jag förstår inte riktigt hur man gör. Jag tänker förr. Och jag tänker framtid. Jag lever i förr eller så hoppar jag och lever i framtiden. Nu? Det finns väl inte ens?
Iofs har jag väl skador från lektioner som lärt mig att för alltid ibland är kortare än våren. Och jag kan därför aldrig bara vara. Tror jag. Men, att jag är medveten om det förändrar ju inte hur jag känner. Det löser ingenting. Det är faktiskt ett rent helvete att vara medveten. Och jag är lite rädd för att jag kommer bli en plågad författare som sjunker ner i mörker och tillslut föraktar världen. Det vore tråkigt, eftersom jag egentligen vill dansa genom varma midsommarnätter, göra kullerbyttor i lövhögar med mina barn, och skriva sagor om äventyr och prinsessor.
Kommentarer
Trackback