Janet Eklund

Åh förstår ni hur frustrerande det är att ha så mycket där inne men inte finna ro att ens försöka få ner det genom fingrarna. Det är för massivt och för packat. En superkompakt tung trasselklump av alla saker jag hade behövt skriva av mig och ur mig för länge sedan. Och jag och min levaångest (nej inte ångest över att leva utan ångest över hur jag ska leva) har nu blivit med bloggångest också. För att jag rymt från orden så länge att jag inte längre behärskar att skriva av mig. Men någon skjuter blixtar i hjärnan och kokar blod i mitt bröst. Jävla oflyt hela tin.

Ingen ro och ingen logik. Bara ett brännande, molande, irriterande kaos därinne av alla tankar och känslor jag hoppat över för sedan någon annan gång.. Jag kan inte uppdatera lite snabbt om födelsedagskalaset igår, ni förstå inte och hänger inte med på hur eller vad jag tänker, eller varför. För ni är inte med längre. Jag är inte heller med. Och det kräver en mindre roman för att komma ens i närheten av vart jag befinner mig i livet och med mig själv just nu. Och orka skriva eller läsa den historien.

Åh. Jag hoppas jag finner lite harmoni och hittar lite rätt snart. Missförstå mig inte nu. Livet är trassligt och tokigt och består mest av en massa frågetecken men jag går inte under. Det är inget panikinlägg. Jag mår okej. Detta är ett idiotfrustrerande desperat kanskefåkollpånågot-inlägg. Som inte hjälper alls. Jag blir bara irriterad på mig själv som tror att jag ska kunna skriva mig till lite vettighet när jag är skitmedveten om att hjärnan fortfarande är på off. Så nej. Förlåt för detta lama försök att lura mig själv. Förlåt för mina korta meningar också, jag är sån.

Det är i alla fall väldigt mycket just nu och sådana stunder har bloggen alltid varit min trogna lyssnare och slagpåse. Men vi har glidit isär tydligen. Snablars också. Jag behöver tid och lite rutiner. Och mer ordning, struktur och självdisciplin. Nä nu är jag där igen! Vem tusan försöker du lura Janet. Jag behöver massa jävla kärlek så ordnar sig allt annat av sig självt. Sådetså. Det är så det funkar. So hit me!

Nä. Ni behöver inte kika in här. Jag har fortfarande ingenting att säga. För mycket omställningar, ovetande och körigt men ändå ingentingigt just nu. Surfa någon annanstans! Jag hör av mig n ä r jag kommer tillbaka. Men bloggen såg så tråkigt gapande ut så jag matar på med hela två bilder. På återseende en annan tid i ett annat liv. Pussel.

Idag ska det drickas vin och skvallras. För de flesta jag känner faktiskt. Men jag då? Jag dissar favoriter, paljetter och dimma på grund av massa anledningar. Ni är bäst och alla kvällar med er är klockrena. Underbara ni. Men ikväll låter jag er skåla och skråla ifred. Jag känner mig gammal. Och lite tråkig. Men man kanske får vara sådan ibland också? Istället för drinkar och party-make bjuder jag på en osminkad och oborstad Janet.

Jag tänker inte säga något om att alla hjärtans dag är lika med bajs.
Allas gnäll är väl egentligen bara bevis på att den här dagen behövs. Ta en liten snabbtitt på världen, så står ganska klart att vi helt desperat behöver en dag som påminner oss om att älska varandra. Herregud vi behöver trehundrasextiofem dagar egentligen. För vi är glömska och hemska. Det är en jättefin dag ju! Men jag antar att det är enklare att bara vara människa och fortsätta gnälla. Så gör det ni. Gnällbävrar.

Annars slåss jag med likgiltighet, minnen och frågan om det där med meningen med allt. Finns det inget öde? Inget så som det ska vara? Inga romantiska sagoslut och passion som håller ner i graven och till andra sidan? Är livet endast något som råkade uppstå? Typ som när Leaf misslyckades med sina marshmallows och det blev Ahlgrens bilar. Jag är så dålig på att bara vara och uppskatta nuet för jag förstår inte riktigt hur man gör. Jag tänker förr. Och jag tänker framtid. Jag lever i förr eller så hoppar jag och lever i framtiden. Nu? Det finns väl inte ens?

Iofs har jag väl skador från lektioner som lärt mig att för alltid ibland är kortare än våren. Och jag kan därför aldrig bara vara. Tror jag. Men, att jag är medveten om det förändrar ju inte hur jag känner. Det löser ingenting. Det är faktiskt ett rent helvete att vara medveten. Och jag är lite rädd för att jag kommer bli en plågad författare som sjunker ner i mörker och tillslut föraktar världen. Det vore tråkigt, eftersom jag egentligen vill dansa genom varma midsommarnätter, göra kullerbyttor i lövhögar med mina barn, och skriva sagor om äventyr och prinsessor.

..att jag har denna termin kvar. Sedan måste jag ju jobba lite. Men sen. Får man ju liksom göra som man vill. Jag är ju vuxen sägs det. Gävle?  Göteborg? England? suck vilken röra! Så jag tänkte.. varför inte..

Tokyo?

..eller verkar inte denna smak lite roligare än alla de andra?

Nu när jag blev bortskämd med att det kom krassligt sällskap hit i natt så vill jag ju ha sjuk soffkompis även detta dygn. De hostfria tjejerna har knytkalas sedan ska de ut och bli snorfulla. Jag är avundsjuk. Men det är melodifestivalen ikväll i alla fall! Kunde egentligen kvittat men den sänds faktiskt hemifrån lilla Sandviken med många kändisar i publiken. Så det ska jag minsann se. Åh kan ingen komma förbi och vara sällskapssjuk? Helst en ståtlig prins med ett magiskt slott i en värld någon annanstans.

Herregud vad förkyld jag är :( Det blir verkligen inget alla hjärtans dag-knytis för mig ikväll. Bajs också. Jag hade verkligen sett fram emot det ju. Jag har i alla fall, mellan hostandet, skrattat med norska kinesen hela natten. Och i morse samlande jag lite ork och tog mig ut i solen. Hur ofta har jag en norsk kines i stan liksom?  Men så fort norska kinesen åkte hem (precis nyss) så sögs liksom all kraft ur mig och nu sitter jag här och huttrar i en filt med både mössa och halsduken på mig. Inte den roligaste lördagen direkt. När man äntligen är lite ledig, då blir man sjuk!

 

 

Fredagkväll. Efter en fullspäckad dag och lite avslutande soffhäng och fika på kontoret så hamnade vi cirka 10 pers på Blue Moon's afterwork. God stämning, mycket mat och nära till baren. Livemusik och helghumör. Men då grannarna bytte om, skålade vinglas och spann vidare kvällsplaner så burrade jag in mig i tjocka jobbtröjan, hasade ner på stolen och längtade efter sängen. Kall, febrig, hängig - vilken kalashöjare man är! Så jag skakade hemåt och in till filten, tända ljus och litervis med te. Sällskapssjuk som få men orka lyfta fötterna typ.

Men så är det så ibland, att det liksom bara löser sig. För i vårt hyggelige grannland satt en liten kines och hostade (Thank God for globalization!). Och just idag, denna fredagkväll när jag sitter i Sverige och är sällskapssjuk och uttråkad så jobbade en gemensam vän till norska kinesen och mig på ett tåg som skulle från Oslo till Karlstad. Och vännen sa till den ena sjukligen att varför inte spontanåka med mig till Sverige och den andra sjuklingen. Och norska kinesen tänkte en stund..

Och sedan ringde hon mig! Och jag har huttrat mig ut i kylan och handlat chips, sockerdricka + pasta och bearnaisesås. Norska kinesen kommer lagom till Erin rockar loss på kanal 1 kl 22.30. Tänka sig. Jag ska ge norska kinesen min allra bästa kudde och överösta hostandet med skratt långt in på småtimmarna! Hoppas ni alla har en fin fredag :)

Ananas! Jag snodde din CV-bild kinesen! Puss och Love!

Jag fick en förfrågan från, någon jag tror är en ny bloggläsare, om vem jag är, vad jag pluggar och gör för något. Jag har ingen presentation. Va dåligt av mig. Hej du nya. Välkommen hit. Jo såhär ligger det till:

Jag är Gästriketjejen som var uttråkad, blundade och pekade på kartan och hamnade i Värmland. Efter två underbara år av litteratur- och filmvetenskapsstudier hittade jag vad jag ville satsa vidare på. Och jag har sedan dess hunnit med snart tre år på informationsprogrammet vid Karlstads universitet. Har precis lämnat in min C-uppsats i media och kommunikation. Och just nu läser jag min sista termin: webbdesign.

Jag arbetar annars med marknadsföring av HotSpot, som är universitetets (och även Sveriges största samlade) arbetsmarknadsdag, och jag skriver också för universitetets tidning. På min lilla lediga tid söker jag jobb inför sommaren (och resten av alla dagar?) och panikar lite smått över att snart nå ett jättevägskäl i livet då saker ändras.
Jag är jättenervös, jättespänd, vilsen och glad på samma gång.

Jag fyller 26 år nästa månad och var för sex år sedan övertygad om att jag skulle ha sambo, hus och massa tjocka katter nu. Men livet tar de skummaste vändningarna och det blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Just nu har jag ingen aning om vart framtiden tar mig någonstans - men jag tror och hoppas att jag snart snubblar över en hångelsugen groda och så småningom skaffar en drös ungar, en stor villa med knakande trappa samt ett trädgårdsland som jag kan odla ogräs i.

Bland karriärambitioner, reklambyråsug, en halvfärdig första roman och ständigt nya projekt och drömmar så finns en värkande vardagslängtan som lyser starkare än allt annat. Och egentligen vill jag, hur klyschigt det än må låta, mest av allt bara bli riktigt älskad, ha någon att hålla i handen, säga god morgon till och skratta mig genom livet med.

Välkommen hit..

Åh. Jag är helt slut. Tunga ben och tyngre huvud. För mycket stress och jobbigheter och alldeles för lite sömn och syre har hunnit ifatt mig. Jag är fryssen och trött och känner mig slut som människa. Och det gör mig så ledsen eftersom jag inte bara har massa vanligt jobb på universitetet i morgon, utan jag är också ansvarig för en Stefan Holm-föreläsning som vi fixat och trixat så mycket med. Jag varken kan eller vill missa det.

 

Men så i allt tungt och jobbigt så kikar solen fram. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för klippan som dök upp på min tröskel i morse med favoritfrukost och sushi + underbart pep talk om att allt löser sig när jag behövde det som mest ♥ TACK! En guldstjärna i himlen till dig.

 

Det gav mig en liten kick och jag har försökt fixa det som fixas kan över telefon och som det ser ut nu är det mesta klart inför i morgon. Jag tror jag kan gömma mig under filten med te och bara försöka vila upp mig nu. Ska överdosera c-vitamin, sova som en bäbis och förhoppningsvis vara levande om ett dygn. Solen skiner där ute. Och även om jag inte orkar hälsa på den just idag så vet jag att den finns där. Och jag vet att varje dag är en dag närmare våren och värmen som jag behöver just nu.

 

Dessa måndagar. Möten, möten, möten och så kvällskurs på det. Dagen är liksom jätteslut när man väl hittat hem. Jag hinner aldrig varken laga eller äta middag heller. Tur att helgen var så bra, så man kan fortsätta leva lite på den en dag som idag. Torsdagen var riktigt jäkla kul men lördagen toppade nästan ändå. Olika slags kul. Dimma och mindre dimma. Trevligt sällskap och annan sorts trevligt sällskap. Ja. Skrattandet höll nog i sig lika rejält både dagarna dock. Haft riktig träningsvärk i magen idag.

Annars har jag lite hamnat i en sits jag aldrig någonsin varit i förr. Och det är frustrerande och jag vet inte hur man hanterar det, just eftersom jag aldrig behövt hantera det. Och jag vänder och vrider och undrar och får ingen rätsida på något alls. Får återkomma om detta. Nu ska jag gömma mig under filten i soffan en stund, innan det är sova-dags!

Jag vill inte flytta härifrån. Jag vill inte vill inte vill inte. Hur kan jag flytta hem när jag redan känner mig hemma? Knasigt :-/ Önskar nästan det fanns två Janetar. Eller undrar om daggmaskgrejen funkar på mig med?

 

Åh jag har ätit frukost framför Himlen kan vänta som går hela förmiddagen på TV. Tror jag fått i mig lika mycket tårar som hallonkräm ungefär. Sådär bra sätt att starta lördagen på men så himla fin serie och jag liksom fastnade. Den påminner verkligen om vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. Konstigt det där. Att man alltid har dessa uppvaknanden om vad som spelar mest roll och hur man ska tänka och att man ska komma ihåg det man har istället för det man saknar. Jag tänker alltid att nu ska jag minsann ta mig mod och göra det ena och det andra och satsa på det tredje. Men varje jäkla gång glömmer jag bort lika snabbt. Sedan kommer jag på igen. Om och om igen. Varje uppvaknande är ett nytt. Och jag tänker att den här gången ska jag aldrig ska glömma. Och sedan glömmer jag bort. Såklart. Knasigt.

Igår var jag helt slut. Segade framför TV:n hemma hela morgonen. Sedan såg jag Prinsessan och grodan i sällskap av tjejerna och massa socker. Och några timmar senare orkade jag promenera vidare och hamnade i Annas soffa med väldigt sen bakispizza och mer film. Skön dag. Lite i segaste laget kanske dock. Så idag ska vi göra stan och fixa lite saker inför kvällen. Då kommer nämligen finfolk hit och då vill jag vara kalasigt pigg igen :) Lite luft och promenad gör mig nog gott. Men i kväll blir det väldigt mycket lugnare, och det ser jag fram emot. PUSS!

En bra dag. Det var en allmänt bra dag igår. Eller ett bra dygn kanske man ska säga. Jag fick lite uppdatering hemifrån av mina två bästaste bästisar som jag alltid haft och aldrig någonsin skulle klara mig utan. Det skulle vara underbart att flytta hem en stund, mycket just på grund av dom. Men ju närmare den tanken jag kommer, desto mer uppenbara blir alla saker jag kommer sakna. Jag är ju hemma här. Karlstad är min stad. Jag älskar min lägenhet, alla fina gator, älven, och att inte behöva åka i en timme för att ta mig hem när jag varit ute. Eller åka en timme när jag blir sushi-sugen! Och mina fina vänner här. Hur skulle det gå utan er? Åh. Det är alldeles för mycket jag skulle sakna. Jag skulle längta hem.

Tyvärr är det kanske inte ens riktigt mitt val längre, om jag stannar eller åker. Kanske måste jag flytta hem och det ganska snart.  Det känns som om jag kommer gå i två delar. Jag önskar jag hade lite mer kontroll över mitt liv just nu, men tyvärr har jag inte det. När livet är lite trassligt är det tur att det finns dagar som igår. Jag promenerade runt bland fina hus med fint sällskap på förmiddagen. Sedan kom Anna ♥ över med fika och vi drack lite vin och hängde. När hon gick hem fortsatte jag till Anna den andra, där det spelades Rock Band och bjöds på sprit. Farligt det där. Väldans trevligt men jesus va dimmigt det blev. Dimmigare för vissa.

Tog oss tilllslut in på Tempel dit hela stan hade bestämt sig för att gå. Det var kaos både ute och inne, men jag fick dansa och sjunga massa schlager i havet så jag var nöjd. Hamnade på Burger King där det utspelades ett stripskrig. Äventyrlig kväll minsann. Vinglade hemåt och vaknade kanske inte piggast i landet, men det är smällar man får ta. Han sa det var trevligt att komma hit och jag sa det var trevligt att du var här. Och jag hoppas jag inte samlar på mig något mer att sakna. PUSS!

Nej ni. Mycket har hänt och inget har hänt. För jobbigt att sammanfatta. Ni fattar ju ändå inget. Och nej det var ingen diss till er mina kära läsare. Det var en diss till mig själv och min fuckade hjärna. Hur som helst kanske jag inte stannar här i Karlstad våren ut. Trilla inte av stolen nu för jag vet lika lite som ni. Jag vet ingenting. Mer än att mycket är snurrigt just nu. Många val. Många beslut. Många tänka efter som jag inte orkar ta tag i. Men i morgon är jag i Karlstad och i övermorgon också. Jag tänkte uppdate lite då. Om.. snön kanske? Finns ju mycket sådan att ta på liksom menar jag. Snö vet jag vad det är också. Inge knasigt med den. Den är snö, punkt slut. Sova kanske man borde? Men sedan när gör jag som man borde? Chips och hallonsaft funkar ju också.