Festelifestligt

FEST FEST FEST !! IKVÄLL BLIR DET SÅ JÄKLA MYCKET FEST!!

Tjejerna är redan på väääg och vi ska spela spel och bli fulla! Jag festar ju aldrig någonsin. Ska bli sjukt kul. Spellistan är fixad och grannarna fixar på nedervåningen.. Skönt att slippa gå så långt sen ;-)

Vi hörs imorgon! SKÅL!


...

Senaste veckorna har jag varit mer vante än människa. Jag har blivit kastad fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. Ena stunden är jag favoriten man håller reda på och vill ha med sig överallt, två dagar senare den där borttappade som ligger på marken. Det värsta med att vara en borttappad vante är att man antagligen förr eller senare blir trampad på. Då jag inte står så tryggt på marken för tillfället har det varit svårt att säga ifrån, jag har mest bara glidit med. Men igår tog det stopp.

Igår blev jag arg, på riktigt. Och så himla ledsen och besviken. Det är lätt när man tittar på och säga att någon ger någon annan för många chanser. Men om man verkligen älskar någon och bryr sig om någon så sjukt mycket så är det lixom svårt att sätta stopp. Igår satte jag dock ett litet stopp. För jag har lyssnat och pratat och förstått och funnits där på alla sätt jag blivit önskad att finnas där på. Jag har ärligt förklarat att det inte finns någon anledning att stressa, att jag inte känner för att ta vägen någon annan stans, och att jag gärna ger honom och oss tid. Det enda jag bett om är ärlighet och att slippa bli dränkt i löften och fina ord som passar för stunden. Egentligen är det ord jag mer än allt vill höra, men då människan bakom orden inte stabilt kan stå kvar där bakom, ja då är det klart jag hellre slipper. Men ändå får jag alkoholindränkta vihörihop-samtal. Ändå får jag saknar dig och älskar dig och nu fixar vi det här. Fast egentligen så vet han ju inte vad han menar. Eller vill. Bara ibland. 

Å snälla gör dig själv och mig en stor tjänst och sluta kasta ur dig förtillfället-känslor och löften till höger och vänster. Det är egoistiskt och det gör ont och jag orkar inte. Dessutom förstör det oss och målar all rosa trygghet skrämmande svart. Inte mysigt alls.

Jag är så trött. Och så känslomässigt bedövad just nu. Inte alls kär. Känner mig inte heller som den bästa vän han kallar mig. Och känner inte alls det där lugna "det blir som det blir kanske löser det sig i framtiden". Nej just nu är jag bara tom och ledsen och lite arg. Arg för att det faktiskt är mina känslor, mina jätteallvarliga och seriösa känslor, han petar och drar i. Inte alls okej. Så därför sa jag stopp för han behöver verkligen tänka efter lite tror jag.. och jag med. Det blir några vara borta ifrån-dagar.

Jag har tagit åt mig lite jobb för universitetet. Tänkte att det är ju bra att fokusera på något annat. Det ska vara klart till veckan så jag har massa att göra. Klantig (och lat) som jag är har jag dock en jäkligt dryg kursuppgift över helgen också. Sedan har jag och mina kära grannar en ganska stor fest i morgon också. Ååå Janet.. planering är verkligen min grej! Men jag ser fram emot i morgon massa. Jag behöver lite kalas, absolut. Jag, Anna, förfix, spel och goa drinkar. Sedan kommer fina tjejerna och så småningom blir det nog ganska galet på våning 1.

Det är skönt att ni läser.. vilka ni nu är.. Det är en trygghet på något sätt, att känna att jag inte sitter här och skriver ensam lixom. Tack för det ♥

Har fått några trevliga förslag på kvällsaktiviteter. Det är ju faktiskt fredag. Men jag är hängig och har mycket i huvudet och vill egentligen bara kolla Everest-avsnitt och gömma mig. Funderar ärligt på att beställa hem pizza från stället som ligger 500 meter bort. Bara för att slippa klä på mig och gå dit (och hem igen.. jääätteeelåångt) Fan va äckligt lat och eremitig jag känner mig.. men jag kanske får ha en sån kväll en dag som denna?

Puss

Hit me baby one more time

Tror jag somnade vid 4 i morse. Va galet underbart det var när mobilen ringde kl 7. Blev dock klarvacken innan jag hade lyckats få tyst på fanskapet som vrålade Zlaaaatan Zlaaaatan om och om igen. Min telefon är ganska paj, så jag använder den gamla. Året var 2006 och sommaren bjöd på fotboll och munter Zlatanmelodi - självklart även i den rosa favoritmobilen. En januarimorgon 2009 kändes den inte fullt lika trevlig längre. Konstigt minsan.

I alla fall så slutade universitetessnarkandet vid lunch. Herregud, jag säger det igen: fy satan va tråkig denna kurs är! Helt sanslöst. Jag slängde i mig massa frukt, dubbla vitamindoser och 2 koppar vakna-te men likt sjutton satt jag där och sträckte käkarna framåt 10-tiden. Och ja, lika illa var det förra veckan när jag hade sovit ungefär 10 timmar innan. Blaaa.

Segare än segast mötte jag upp Louise för en lååång promenad med hundarna. Det var underbart =) Precis vad jag behövde! Vandrade förbi stallet och bestämde oss för att ta en långritt nästa vecka. Skönt. Nu är jag om möjligt ännu tröttare, men mycket frisk luft brukar ju ha den effekten. Men istället för att sova ska jag hoppa i mjukiskläder och skutta ner till Duvkulla för lite Everest - beyond the limit säsong två!! Å spännande. Sushi blir det också. Lyx =)

På tal om Zlatantider och på tal om berg; Semesterbilder juni 2006


Åå när jag blir stor ska jag klättra massa massa berg!

Why we keep falling

Idag behövde jag. Behövde ord, värme, något att lyssna på eller ta på bara när allt blir sådär förvirrat. Någon som drar en upp ur träsket när man sitter sådär fast, och reder ut alla frågetecken som skapats. Någon som påminner om att det faktiskt alltid löser sig. Men istället blev jag behövd. Inte det sundaste eller bästa när man är som svagast. Därför fortsätter jag sjunka. Men i morgon är en annan dag, och jag ska gå till skolan, och sedan jobba.. och så småningom promenera bort lerfläckar med Louise. Det blir bra tror jag.


Pst

Ungefär så här roliga är våra föreläsningar just nu:


Cut me in half

Här var det hår. What you see is what you get. Ja, det är alltså sådär kort på ena sidan.. dvs typ svinkort. Har redan hunnit bli lite småfrustrerad över att jag inte kan använda min älskade vågtång längre (läs blivit totalt cepe, skrikit helvetesjävlafittaockså och kastat den in i väggen) Har även varit lite arg på faktumet att det inte går att sätta upp. Eller på något sätt få det att se orockigt ut heller. Tack och hej söta midsommarlockar. Blaaa. Just nu saknar jag det långa blonda. Igen. Jag ÄR hopplös. Men vetskapen om det gör mig inte mindre hopplös heller. Men visst är det coolt ändå? :-) Tänk om jag kunde vara lika häftig på insidan. Då hade vi matchat!

Puss


Gäsp

Det tickar fort nu för tiden. Det är inte längre dagarna som springer förbi, det är åren. Jag har ont i magen och vill trycka på paus. Missförstå mig rätt nu, det har egentligen inte med åldern att göra, jag vill bara känna mig lite hemma någonstans. Jag saknar för mycket och alla tryggheter jag har just nu är tillfälliga. Sedan är kanske allt just det - tillfälligt. Fast jag har alltid resonerat att så tänker bara en pessemist. Och jag, jag är ju solen själv. Piggast och gladast i stan när jag sitter här i gråa halvmörkret, invirad i täcket och vägrar dra upp persiennerna. Blickar bort mot sängen och tänker att det kanske är lika bra. Men sedan kommer jag på att jag måste tvätta, och posta det där brevet, och ringa det där samtalet. Skulle ju faktiskt träna idag med.

Ibland får jag ångest när jag tänker att nya ansikten läser min blogg. Såna som inte känner mig privat, och såna som inte känt mig innan. Jag poängterar hela tiden att den här mörkt filosoferande människan är en främling som jag aldrig bad om att få lära känna. Men det tickar fort nu för tiden. Och jag kan inte tro att jag ska vakna upp och bara bli mig själv för alltid. Tiden, livet och alla dess överaskningar ändrar oss. Det är hemskt men bittert sant. Jag kommer inte vakna. Kanske hittar jag en mer positiv väg med tiden, (jaa klart jag kommer) med detta är ingen mardröm man vaknar upp ifrån. Detta är livet. Verkligheten. Och den enda som kan ändra på den är jag. Och jag.. ? ja.. jag vill egentligen bara gå och sova igen. För tillfället är det lixom inget i denna underbara verklighet som lockar. Inte ens ciabatta med prästost.

God natt god natt


Neverest

Ja men trodde nån att jag skulle komma ihåg att blogga då.. neeeeeeeeeeeeeeeeeej inte de inte..

I helgen hann jag med utemiddag, öl, bio, hela säsong 1av  Everest - beyond the limit samt som jag nämnt tidigare: att kapa av mig hela håret eller i alla fall halva. Jag gör alltid såhär när jag blir uttråkad. Något galet impulsivt bara för jag inte står ut. Nyss hade jag låångt blont, på gränsen till vitt, hår. Nu har jag mörkbrunt ruffs på ena sidan och ja.. direkt inget hår alls på den andra. Vanliga jag hade, nu såhär några dagar efter, haft en efterfrisörenpanikattack. Sedan hade jag sugit mig fast vid nackdelarna, svurit och tänk faaan nu kan jag inte locka det fint eller vara söt på midsommar på flera år framöver. Fast just nu är jag inte vanliga jag. Just nu är jag mer vem fan bryr sig. Det är roligt med lite förändring och jag var ändå skittrött på bimbolooken igen ändå så.

Nu ska jag gräva ner mig en stund under täcket. Sov galet dåligt inatt..

Puss

å gud..

Det blev städat igår minsan. Anna och syster kom förbi så jag var illa tvungen. Vi hade en trevlig kväll med TV, massa vidrigt sexprat och hallonkräm. Tack sötisar :-)

Jag har klippt mig. Massa.
Jag har länge velat klippa av mig allt trassel, men samtidigt så tar det ju ett jäkla tag innan det blir långt igen, så jag har velat och velat och velat lite till.. men idag gjorde jag det! Darrade som ett asplöv in på Aqua och yrade massa. Frisören ville vända bort mig från spegeln, hon trodde inte det var hälsosamt för mig och mitt hjärta att sitta som en staty och råstirra. Gjorde tydligen små snartsvimmarjag-läten hela tiden också. Jag sa att jag ville ha bort allt slitet och att hon fick klippa så mycket hon ville bara hon sparade någon lite längre slinga. Och fan va bra det blev !!!!! Men jag är fortfarand lite skakig. Det är svinkort på ena sidan -alltså jättejättekort - och jäkligt långt på den andra, och crazy uppklippt och taggigt. Alldeles för vågat för att jag skulle någonsin skulle kommit på det själv. Bild kommer i morgon. Jag ska nämligen duscha och fixa till mig för att sedan dra iväg och äta och dricka drinkar på stan =)

Ha en trevlig kväll! Puss


You're perfect

Från 9 till 12 var det aktivt sömnpillertuggande på universitetet. Jag kommer fan knappt stå ut dessa veckor, herreguuuud så tråkigt. När vi slutade bestämde jag mig för att tröstshoppa lite. Det blev fyra tröjor, en klänning, en kjol, en sjal och ett par (åter igen) perfekta skor! =D Underbara svarta Vagabond. Billigt blev det också. Rea är trevligt ibland.

Fan.. nu insåg jag precis att jag har rabblat upp vad jag shoppat. När jag krälar runt i bloggsträsket sitter jag alltid och suckar över bloggar utan bilder där någon skriver idag har jag köpt det och det och det och det idag och igår köpte jag det och det igår osv.  Jaha? Jo men imorse borstade jag tänderna, och igår borstade jag tänderna, och vet ni vad iii mooorgon.. ah ni fattar. Så sitter jag här själv och radar upp. Åh åsna.

Jag ska äta en majssnitzel istället och sedan sätta igång att röja här.
Tjarå!

Förresten så är jag lite kär

Jag är vaken idag..

Jag är uppe, duschad och påklädd. Sitter till och med och äter frukost. Det var ett tag sedan jag satt hemma en morgon och gjorde det. Dygnet har ju varit tokvänt sedan nyår, och de dagar jag släpat mig upp tidigt har varken frukost eller borsta håret direkt varit en prioritet. Men idag ni. Idag sminkade jag mig, satte på mig en ny kjol och orkade till och med skiva en banan till min yoghurt. För att jag hade lust, inte för att jag var tvungen. Ingen big deal för er kanske - men för apatiska mig är det fan skitbra. Tror min kropp blir lite glad nu också, den lever ju annars på luft eller socker.

Idag är det mycket. Jag ska på ett litet möte på stan. Jag tänkte nästan shoppa lite efter det, tror jag behöver det. Sedan ska jag ta itu med min knarkarkvart och slutligen blir kvällens belöning Annatid! =) Men först och främst är det universitetet och föreläsning om politisk kommunikation som gäller. Så jävla inte mitt ämne. Så jävla inte alls vad jag vill läsa just nu. Men det är säkert bra att kunna.. eller nåt..

Vi hörs

..och här står vi i solen och ser skitsura ut. Ologiskt minsan.



Wall-E

Förresten, jag har senaste tiden egentligen sett lika mycket film som vanligt. Anledningen till att jag inte bloggat om dem är att jag mest sett massa skit. Tyvärr. Meeen.. förra veckan såg jag Wall-E och herreguuud vilken underbar film. Så om ni inte sett den.. gör det! :-)


you and me and all of the people

Senaste dagarna har jag i alla fall haft en anledning till obloggandet. Deadline för både tenta och tidning idag. Kom nyss innanför dörren och kan gladeligen konstatera att jag är färdig med allt. Kan även avslöja att jag själv är väldigt nöjd med en av mina artiklar, och det säger jag inte direkt ofta. Men jag har varit ganska kritisk och det är stort för fega mig. Jag har alltid varit rädd för att sätta mitt namn på något som man vet med sig att vissa inte kommer tycka om att läsa, men nu gjorde jag det minsan. Åter igen inser jag dock att min gamla dröm om att bli grävande journalist är jävligt skrotad. Jag vill mest bara be om ursäkt och bjuda på saft och kaka så fort någon inte gillar mina frågor. Aja, läs tidningen sen värmlänningar. När jag ändå för tillfället känner mig lite modig så ska jag passa på att göra något annat jag gått och gruvat mig för. Mmm :-) Jag berättar/visar sen!

Avslutade en stressig dag på universitetet med syster och en kopp te. Gud vad jag tycker om min syster, och va glad jag är att hon bor här i samma stad som mig. Det jävliga är att hon kanske flyttar utomlands. Igen. Eller i alla fall har hon tankar på det. Meen jag måste väl också röra på mig så småningom kanske.

Nu borde jag få vara ledig men klart som fan man har andra måsten att ta tag i. Sånt där trevligt som en groteskt stökig lägenhet, ett om möjligt ännu groteskare tvättberg och en disk som bokstavligt talat är på väg ut genom dörren.

Vi hörs!

Den där systern..



Måste skriva



Har massa måsten att fixa klart idag. Idiot som man är öppnar man istället upp Illustrator. Men jag var duktig igår faktiskt. Skrev en hel del, både på uni och hemma. Hade sedan en skön kväll och skulle precis gå och lägga mig nöjd och belåten. Men då ringer plötsligt telefonen och suddar bort, raderar, gör allt ologiskt igen. Blev både ledsen, arg och förvirrad. Kunde inte sova och timmarna bara försvann. Så istället för att sitta utvilad och halvredo att sätta igång igen, så hänger jag som en säck rutten potatis över skrivbordet. Trött, matt och alldeles för tom inuti. Någonstans i det tomma finns ett litet pirr som planterades där igår kväll, men ett alldeles för riskfyllt sådant att leta efter. Sedan virvlar det runt i för många frågetecken också. Nej det är ingen idé att ens försöka analysera. Åå ska det vara såhär så lämna mig bara ifred. Nu sitter jag här och stirrar på det öppna dokumentet och förstår inte riktigt hur jag ska lyckas fylla på med något alls.. ?

Frukost är kanske en bra start. Ja så får det bli. På återseende!

Lästips

Fyller sakta men säkert på i länkförrådet..
Massa sköna människor med minst lika sköna bloggar. (Känner du att jag missat dig så hojta till.) Jobbade halvduktigt i skolan idag, men ska ta tag i det ikväll igen. Måste fixa sista artikeln till tidningen också. Jag har i alla fall rensat nog ångest för en fikapaus framför TVn.

Ciao

Ps. Om En viss Anna undrar varför det blev Anna-Sofia så är det för att:

1. Du heter det? ;-)
2. Så jäkla fint namn, så jag ville minsan ha det så.

Tidningen har äntligen fått en hemsida nu. Typ.
Adressen kommer..




























Pirr i magen och en längtan efter att slippa

Igår plockade jag ner gitarren för första gången på läänge. Sedan var det skitsvårt att lägga ifrån sig den. Hade saknat att spela. Va underbart skönt det var att känna jävlar va kul -känslan, en efterlängtad kontrast till senaste tidens förbannade likgiltighet.

Annat som hände igår var att Jag och Jag förde ett längre samtal. Slutligen kom vi också hyffsat bra överens. Vi lyckades faktiskt även sortera bort en hel del spöken vilket gav en lättnadskänsla. Jag tackade på kvällen ja till middag och film, men var noga med att stoppa känslan i fickan innan jag skuttade iväg. Kvällen var skön, enkelt och inte det minsta hemsökt. Det slutade med att jag somnade tryggt i hans armar för att vakna varm och otrasslig idag.

Jag fyllde på hans packningslista med tandkräm och kondomer. Påminde om att det är viktigt med rena tänder och rena snoppar, och studenter gillar ju klamydia. Han sa att hjärtat sved och att han inte ville tänka mig med någon annan. Jag ville nästan bli förbannad. ..tanken på svider? Som att bli lämnad i garderoben på Nöjes - stå som ett gråtande frågetecken - och att se dig åka hem med någon annan skulle vara som att.. gå på tivoli? eller? Och du pratar om att tanken på svider. Nej riktigt så sa jag inte, jag plockade upp känslan och försökte komma ihåg det smarta samtalet dagen innan. Det tar oss ingenstans Janet, det gör verkligen inte det.

Jag letade fram leendet och påpekade att om han är så idiotiskt klantig så måste jag ju i alla fall få skoja om det. Fast egentligen så skojjade jag ju inte alls. Fysik är ganska mycket fysik för mig, och har man pausat något på riktigt så har man det. Och ska någon jag älskar doppa snoppen på fjället så visst, det kommer kännas kyligt, men jag fixar det. Att han tänker med snoppen (och jag får fylla i nödvändiga saker-listan med hjärnan) är ett relativt litet Aj jämfört med om han tänkte på någon annan med hjärtat. Okej.. där snuddade jag vid ej större Aj bara genom att skriva det. Nog om det.

Han sa att han älskar mig och att vi behöver tid och utrymme om vi någonsin ska kunna hitta tillbaka till det vi hade. Det känns lite som att han vill och behöver att jag ska ta mig utrymme. Så han slipper vara boven. Göra det jämnt. Men jag funkar inte så. Jag höll med honom och sa inget mer. Men tänker lika ofta att vi behöver tid och utrymme för att jag ska komma därifrån. Och att om jag ska ge mig själv till någon annan, ja då är det för att jag vill det - inget annat! Och den dagen jag hittar något jag vill ha, skulle jag verkligen vilja gå tillbaka till den här röran då? Han tänker kanske inte så. Vi fungerar olika på den fronten han och jag. Det känns skrämmande. Jag vet ingenting. Kommer vi någonsin igen att vara samtidigt?

Nu ska jag till skolan. På en söndag? Jajamen.. Och ikväll blir det jag och vännen med G.


IDIOTLIV

Orkar fan inte mer.. nu räcker det! Inge mer jävla surande, lipande, stänga in sig eller lägga kärlek på nån som inte vill ha den tillräckligt mycket! Fan - nu ska jag börja LEVA igen!

Det räcker nu!
Nu ska jag:
  • Anmäla mig till studentkryssningen
  • Sluta vara så jävla fet och ful
  • Komma ihåg att livet kan vara så jävla mycket roligare än såhär

Nu kör vi!


Cold november rain

Åååå jag är inne i en sån sjukt jobbig fulperiod just nu. I somras var jag så nöjd med mig själv. Det var ju trevligt. Men sedan åt jag mig igenom hösten och stirrade mig fram till jul, för att slutligen rulla in i 2009. Hann minsan med en impulsfärgning av håret också. Nu sitter jag här likblek, småfet, otight och jävligt brunhårig. Inte så lycklig alls. Jag och D gjorde slut för ett halvår sedan och vart har jag kommit? Ingenstans.

Det mesta har lixom bara rasat och försvunnit runt mig sedan i slutet av sommaren då allt gick åt helvete. Jag har varit så lyckligt lottad som aldrig blivit behandlad särskilt illa innan. Samtidigt blev det lite min Akilleshäl då jag var så himla oförberedd och absolut inte hade väntat mig det som hösten hade att erbjuda. Fram tills då hade jag faktiskt aldrig haft en riktig anledning att inte lita på någon. Den delen av mig har ändrats nu, vilket jag är jävligt bitter över. Det är läskigt hur fort någon kan komma och bara slita bort vissa deler av en.

Det mesta i mitt liv är fel och inte alls Janet just nu, men jag har ingen vidare lust att ta tag i något heller. Jag vet ju att jag måste, och jag vet att jag en dag (om inte allt för lång tid) kommer orka resa mig från det här svarta hålet jag hamnat i. Ja det är klart jag kommer!!

Jag har inte riktigt förstått hur påverkad jag blivit av allt som hänt. Och hur lite mig själv jag varit den här tiden. Jag har aldrig varit ledsen över något en längre tid innan, och jag har hela tiden resonerat att detta är en liten svacka som jag snart kommer ur. Men så sitter jag här nu, och inser att det gått 6 månader. 6 månader av att strunta i fester, strunta i att plugga, strunta i att svara i telefonen ibland, att äta ibland, sova ibland, att träna osv. Jag har inte direkt gjort någonting alls, mer än det man precis måste för att det inte ska skita sig rejält. Det är ju fan inte att leva. Jag fattar först nu att jag är och har varit riktigt deprimerad och ledsen och sårad för första gången i mitt liv. Jag har nog varit för stolt för att erkänna det för mig själv. Det passar licom inte in i mitt liv  - som ju alltid varit så rosa, fnittrigt och enkelt.

Samtidigt sitter jag här och älskar människan som fått mig att hamna här. Tycker att han är den bästa i världen och vet att vi fungerar så otroligt bra ihop. Jag skrattar med han, kramas, pratar och mår bra. Mår bäst! Tänker att den här underbart snälla människan jag har i vått och torrt, han skulle aldrig göra mig illa igen. Jag vet det nu. Men sedan blir allt kaos, för jag blir kär i denna underbara människa igen, Och det där kommer tillbaka ibland, och vi är vi igen för en stund. Och världen är underbart rosa igen. Men när pirret hittat tillbaka så följer allt ledset, alla klumpar i magen och alla hemska minnen med. Och det fina som en gång var allt jag ville ha dränks i ångest och tårar och jag vill bara skrika hur mycket jag hatar honom för att han tog det ifrån mig. Att jag inte ens fick behålla det i minnet. Sedan vill jag slita ut det onda ur hjärtat och hjärnan, skrika att jag hatar allt och bara dra. Börja om livet någon annan stans.

Men mest av allt vill jag mer än allt i hela världen bara göra det oförstört.

Världen är ingen trevlig plats att leva på. Livet är så jävla knepigt och idiotiskt ibland. Och jag likaså. Men en gång i tiden var jag både logisk och lycklig på detta ställe, tro det eller ej. Eller så var jag helt enkelt bara för retarded för mitt eget bästa back then. Kan mycket väl stämma. I såna fall; Fan vad jag längtar tillbaka till efterblivenheten.

That's one happy girl..

D-Day

Insåg precis att jag helt glömt bort att göra en 2008-återblick. Insåg precis även att jag heller inte orkar göra någon. En annan dag kanske. Jag skulle ju iofs kunna börja med en sån där 2008-lista..

Bäst: Daniel
Sämst: Daniel
Roligast: Daniel
Hände det något speciellt under året? Daniel
Något du ångr..   ..Da.. Da.. Daniel?

Da.. Da.. Da..

Jag låter precis som marsianerna i Mars Attacks (som jag förövrigt kollade på igår kväll). Nej jag tror jag har gjort mitt vad det gäller 2008. Nu ska jag skriva artikel, eller så ljuger jag bara och tänker egentligen lägga mig med täcket i soffan och somna ifrån verkligheten i några timmar. Ha en bra DA DA DA DAAAAG!

å skjut mig.


Tja

Som vanligt dåligt uppdaterat.

Det blev en promenad ner till stan och Anna i förrgår. Kallt, mörkt, långt och alldeles alldeles ensamt - inte vidare trevligt alls. Men nyttigt. Sedan kan man ju fråga sig hur bra det var att vi delade på 1 kilo pizza till Top Model sen, eller så låter man bli. Jag har i alla fall sprungit av mig mina fyra innanjul-kilon nu. Var dock lite småpluffsig och otränad redan innan dem (då jag var sjuk så jäkla mycket förra året) så återstår att svarva till sig rejält nu inför Beach 2009. Jag trivs inte alls i min nya barbapappakostym. Träna har aldrig varit varken jobbigt eller svårt för mig, det ska bara bli skoj att äntligen röra på sig igen. Längtat så mycket. Och förhoppningsvis får jag vara frisk nu detta år :-)

Idag har vi redovisat vårt projekt och fixat det sista i datasalen. Kom nyss hem och ska strax köra igång med artikeln jag har kvar till tidningen.

Hittade ett gäng gamla bilder på mig själv igår. Det är roligt och se alla olika stilar och tankar man haft genom åren, och jävlar vilken upprorsunge jag var! Råfjortis med platå och jazzbyxor ena terminen för att bli punkare och pierca allt man kan pierca nästa. Senaste tiden har det varit lite mer balans på den fronten. Kanske det som kallas att bli vuxen. Dock pendlar det faktiskt en hel del fortfarande, i lite mer behärskade former bara. En period jag hade förträngt är bimbobarbieåret. Från åldern 19 till 20 kunde jag sminka mig i 2 timmar innan skolan/jobbet. Jag hade alltid rosa läppar och plutmun. Och klackarna och kort-kort var lika viktigt att få med ut genom dörren som hjärnan!

..nej nu ljög jag, de var fan viktigare

ungefär 5 år sedan då..


Vart fan tar åren vägen? Och herregud hur orkade jag med alla de där timmarna med lösögonfransar och locktång? Haha.. plutandet sitter dock fortfarande i tror jag, på varje jäkla festkort i alla fall. Övning ger färdighet, absolut.

Psst. Börjar sakna mitt blonda hår lite igen. Så jäkla precis som vanligt.. suck..



Kisspaus och lite syre

Jag håller på med en rapport, ett reportage samt en artikel - samtidigt.
Suttit här sedan tre timmar tillbaka och klickat maniskt och förvirrat mellan worddokumenten, inkorgen samt powerpoints på studentnätet. Och alltid öppnar man fel fönster. Känt huvudvärken komma krypande och hur det kliat ganska rejält i fingrarna. Både skrivklieri samt viljan att kasta något välklingande och omtåligt i väggen.

Jag förstår mycket väl det vettiga i att göra  en sak i taget. Men jag fungerar så att när jag väl får en motivationskick så ska det hända NU! På en gång! Allt med detsamma! Jag skulle aldrig hinna göra en kopp te eller sätta på mig något bekvämt osv osv. Står jag i duschen ja då kan det bli datortid i handduk med balsam i håret. Jag börjar sedan oftast med alla måsten samtidigt och skiter i allt annat. Att telefonen ringer, att jag blir hungrig, att jag är kissnödig (nej jag skojar inte) Jag känner behovet att att använda varenda liten sekund av motivationskicken, eftersom jag vet att den snart kommer lägga sig. Som den gjorde nu.. nyss.. vilket är anledningen till att jag hamnade här istället.

Jag kan skriva fast jag inte vill, jag kan tvinga mig ned framför datorn och hitta på den ena kvällsbelöningen efter den andra, och på så sätt pressa några sidor ur mig. Det måste man ju ganska ofta. Men det blir aldrig lika bra som under mina små oväntade men oj så välkomnade skriv-kickar. De varar oftast inte mer än någon timme, men jäklar så effektiv jag är just då. Just nu känns det segt och tråkigt att den just gick över, jävligt stressigt i magen och virrigt i huvudet är det också. Men samtidigt kan jag kika tillbaka på två sidor rapport, ett i stort sett färdigt reportage samt en halv artikel. Klart som fan man kan hålla sig då, det är nästan så det skulle vara värt att kissa på sig.

Dessa kickar kan förövrigt komma när det gäller städning och träning också. Det är lite småjobbigt när jag ibland vaknar 4 på morgonen, svintrött och eländig, men känner ett idiotbehov att att Ajaxputsa hela lägenheten. aja, smällar man får ta helt enkelt.

Nu är jag lika lat som vanligt och sneglar bort mot TVn och de vita kolhydraterna i frysen. Kanske förtjänar jag dem? Om inte så skulle jag ju faktiskt kunna pressa ändå och sedan  till stan istället för att ta bussen ikväll. Film och skvaller hos Anna känns perfekt en dag som denna.

Vi hörs


Långt och filosoferande..

Ååå suck

Igår log vågen mot mig. Tre jävlajullovs-kilon lös med sin frånvaro och jag log hysteriskt medan jag pressade ner benen i mina skinnyjeans. Egentligen passar de inte alls, egentligen kan jag inte sitta och ännu mindre andas i dem. Men med rätt inställning kommer man långt, och jag kom faktiskt hela vägen till brevlådan. Sedan tvingades jag inse hur fruktansvärt plågsamt det var. Vred mig 10 meter hemåt igen för att byta till tjockisbyxorna, vilket visade sig vara ett idiotiskt val då de, förutom andning och sittandeutrymmet, även hade plats för en påse chips. Jag är verkligen dum i huvudet ibland.

Och mer dumihuvudet blir det. För jag saknar, jag är kär och jag lägger huvudet mot hans axel och låter världen bli perfekt okomplicerad och underbar. Jag suger in varje liten komplimang och låter mig luras av hans armar runt mig och hans pussar i min nacke. Jag blundar bort all verklighet i världen och drömmer så hårt att jag nästan tror det är på riktigt.

Och det har egentligen inget att göra med vad han gör, eller inte gör. Eller vad jag gör eller låter bli. Det sitter lixom djupare. Det.. och han.. har hamnat innanför den där muren som man annars kan gömma sig bakom. Dit man rymmer för att slippa känna något. Där man, genom att undvika någons närhet och ignorera någons ord och blickar, kan glömma, förtränga och lägga det åt sidan för en stund. Så man kan leva och göra det man måste, och så småningom komma vidare. En smart försvarsmekanism.. som för tillfället verkar tagit långsemester. Det spelar ingen roll hur jag hanterar det eller vad jag tar mig för med, det är inget som kommer och går eller blir bättre eller sämre beroende på något. Det är bara ett tillstånd som är. Något jag aldrig tidigare känt och som för ett år sedan var det underbaraste i världen, men som nu  skrämmer mig helt sjukt mycket. Det är hemskt att ha noll kontroll över ens egna känslor, och upptäcka hur dom förblir desamma genom hur mycket skit som helst.

Varken att tänka på annat, göra annat, fokusera på något bra eller att svepa idiotmängder alkohol lyckas bedöva detta. Och jag börjar få lite dåligt med både syre och framtidslängtan. Jag behöver känna att något förändras. Att min hjärna faktiskt borde veta bättre och att det någonstans finns en vilja att se fram emot något annat, och slippa det här. Om något är förstört, över och verkligen jätteslut - och man har mått sjukt jävla dåligt över saker som hänt, så borde man ju längta efter något bra igen? Och mest av allt bara vilja släppa de dåliga minnena och all ångest som följer med dem? Fan jag känner mig hjärndöd - som en zoombie. Den där S är kanske lika sjukt smart som hon säger ändå; jag är blåst och totalt IQ-befriad. Jag försöker gång på gång få ihop det och letar hela tiden desperat efter någon sorts avstängningsknapp, men alltid utan resultat. Jag måste ju vilja mer än det här? Jag måste ju det.. vad fan är det jag väntar på?

Jag har hela tiden sagt att jag väntar på att det ska bli som det var då, när det var så underbart, dit vi skulle hitta tillbaka till. Men inser mer och mer att jag kanske bara varit blind från första början. Jag har lärt mig alldeles för mycket under året som gick. Många saker jag önskar jag aldrig hade behövt lära mig. Livet är hårt, hemskt och galet bittert ibland. Mer än någonsin när man inser att det där perfekta som var mest rätt i världen  - antagligen bara var ord från någon som inte visste vad han pratade om, och ännu värre, inte ens menade det.


What goes around.. or down..

Efter att ha funderat en stund på föregående inlägg så klickade jag mig in på facebook och systerysters sida. Jag hann inte bläddra särskilt många bilder innan jag snubblade över hennes problem. Så.. älskade syster.. om du läser detta så har du här förklaringen till varför vi är så jävla lika:

och nej nej.. du behöver absolut inte tacka ;-)


Grottmonster

Idag på msn påpekade syster att hon minsan fått kommentarer att hon blir mer och mer lik mig. Hon fyllde sedan på med egna argumenten att hennes kinder blivit pluffsiga och hennes röv bred. Ja.. jo.. okej då
För att ytterligare understryka påståendet skickade hon sedan, utan vidare kommentar, en bild..

..denna bild


Hon är utklädd till.. neandertalare? Eller? Av alla bilder hon ägde så var alltså denna mest Janet. Jag som tyckte bredarslet och tjockiskinderna var nog slag under bältet. Superdupertack kära syster.

Singel och superdupertillbaka

Facebook har tagit över världen. Tackar man ja till en fest utan att dyka upp är det fan illa. Min facebookstatus säger singel, så jag antar att det betyder att jag verkligen är det. Jag är jättesingel, supersingel, eller superdupersingel som allt heter nu för tiden. Alltid är det nåt jag fastnar på, just nu är det superduper. Det är nästan i klass med första året på gymnasiets Oh my gooood. Fast bara nästan. Det bara flyger ur munnen på mig. När Erika ville ha respons på vår rapport var den superduperbra, Annas fest i helgen var superduperkul och idag var risifruttin superdupergod. Igår pratade jag med en viktig människa i telefon och lät så vuxen och allvarlig minsan, ja dvs tills jag skulle svara honom att något var super och då.. idiotiskt nog.. slängde ur mig superdupersuper! - med högt tonläge och efterföljande fnitter. Avvänjning nu. Absolut.

Singel var det ja. Jag är singel och jag fyller 25 år i mars. Det är så fel lixom. Jag vill ju flytta ihop, köpa soffa och odla bäbisar - så småningom i alla fall. Va tusan hände? Jag gillar inte läget alls. Jag vill inte njuta av att vara med mig själv, vill inte ragga och ännu mindre bli raggad på.
Jag saknar, jag är kär och jag vill plantera saker, ihop med någon. Blommor som dör och sånt. Det är inte bara att gilla läget, för det kommer jag aldrig göra.

Ge mig lite kärlek!

Jag och Anna - Vågade och brunhåriga på nyår


Sis, Therese, Anna och Jaag


I'm with you



Isn't anyone tryin to find me?
Won't somebody come take me home
It's a damn cold night
Trying to figure out this life
Wont you.. take me by the hand
take me somewhere new
I dont know who you are
but I...  I'm with you
I'm with you


Nyår 2008

Hur ska jag med mitt kassa bloggande lyckas sammanfatta det här året? Herregud det är helt overkligt allt som hänt under året som gått. Vem är jag.. vem är hon.. som tappat bort sig själv och den hon är, och sedan länge förlorat förmågan att sätta ord på det. Vem är hon att ens försöka ge en sann bild av det år som varit. Och hur ska denna förvirrade, trassliga och bergochdalbaniga människa lyckas få ner i ord hur denna magiska underbara och vackra nyårsafton 2008 kändes? Till festen han inte skulle på och staden han inte skulle vara i; kom han som är finast i världen. Och vi matchade våra kläder, räknade ner det sista av 2008, satte eld på nyårslöften - och kysstes i vinterkylan under en himmel som aldrig varit vackrare. Och  efter det har de första dagarna och nätterna av 2009 varit.. varit.. va..

..där tar luften och orden slut. Där tar det stopp och tankarna och känslorna ryms ingenstans, inte ens i hjärtat. Så att försöka förklara här skulle inte göra något eller någon rättvisa. Kanske skriver jag en bok en dag - en med ett sånt där overkligt lyckligt slut som alla faktiskt förtjänar. Antar att det inte kommer som någon chock för er att jag väljer att sluta blogga ett tag. Det har ju lixom varit på gång..  Jag har väldigt mycket att ta tag i just nu. Väldigt många livsviktiga val, beslut, kansken och saker att reda ut en gång för alla. Det står så mycket på spel; ja.. allt faktiskt.


På återseende

Älskar Älskar Älskar Dig