Blaaaaaaaa

åå jag ska uppdatera sen någon dag.. någon annan dag.. Haft några jobbiga dagar! mmmm.. Sedan är min NYA telefon trasig också.. ååå jag blir så trött och är alldeles för seg och hängig för att åka ner på stan å fixa det idag också.. Idag är en jobbig dag!

På återseende när det blir ljusare

Ett förlåt.

Till mina bloggläsare som klickar in på denna ständigt ouppdaterade sorgliga sida.
Till mina vänner som jag varit för dålig på att uppskatta senaste tiden.
Till mig själv, för att jag svikit mig och mina drömmar och glömt hur man fångar det fina i livet.

Ibland räcker det inte. Och det spelar ingen roll att man ställer upp, har förståelse, försöker och finns till oavsett vad. Man kan alltid hjälpa andra människor, men man kan inte fixa dem. Man måste vilja själv också. Det är det svåraste i världen att höra den man älskar be om hjälp, be om dig. Om mig. När man innerst inne vet att plåster inte varar för alltid. Och att ärren alltid kommer fram för att påminna förr eller senare. Det är det svåraste i världen att ge upp någon man älskar. Och det svåraste i världen att sätta en gräns när kärleken känns så oändlig. Men sedan rasar allt över en, och begraver, mörklägger och stjäl syret. Och knappt hinner man kräla upp till ytan förns ännu tyngre stenar faller ner över lungorna.

Jag älskar honom så otroligt mycket. Och jag ville verkligen vara hans och finnas där när han bad mig om det. Men han bad åter igen om saker han inte kunde ge tillbaka, och då finns tillslut inget kvar att hämta hos mig. Tomhet. Bara tomhet och mörker. Jag har försökt, och jag vet att de flesta tycker jag har försökt mer än en gång för mycket. Och jag vet att jag har mått dåligt - jag behöver ingen uppläxning eller ett uppvaknande från någon. Jag är vädligt medveten om situationen och vad den gjort med mig. Jag uppskattar er så otroligt, ni som försökt förstå hur värdefull denna människa har varit för mig, och hur otroligt mycket jag tyckt om honom, och hur jag mest i världen bara ville ge honom de chanser han bad om. Tack för det. Ni som tänkt på mitt bästa men ändå varit försiktiga med att döma, ni som ställt upp, brytt er och lyssnat och accepterat det som för er kanske verkat helt ologiskt. Ni har gjort mig starkare och ni är underbara ♥

Jag trodde på honom.
Och kanske kommer jag aldrig förstå hur man kan gråta, be, behöva någon och älska mig mer än allt för att sedan göra och bete sig som han gjort. Kanske kommer jag aldrig förstå alla förlåt, du är värd mer och snälla jag kan bättre - eftersom han tydligen inte kunde det? Kanske kommer jag aldrig förstå hur han kunde lova så lätt, när han visste att han aldrig hållt ett enda löfte eller skulle göra det heller? Nej, jag förstår nog inte varför jag har blivit behandlad så illa. Vad meningen varit? Vad någon tjänat på det? Vart logiken finns? Men kanske finns det inte svar på allt. Kanske är det bara såhär livet beter sig ibland. Ologiskt och meningslöst. Kanske är det så att detta är ett sår i hjärtat som jag kommer få bära på i livet. Ett sånt som aldrig riktigt kommer få läka. Verkligheten är fortfarande dimmigt grå och jag har inte ork att se den klart just nu. Men den närmar sig och jag känner för första gången ett något sorts slut på allt.

Det är ilska och panik blandat med lättnad, frihet och världens tyngsta tårar. Släpper jag taget nu?

Sovdags

Sån sjukt jobbig natt. Sån sjukt jobbig morgon.
Trots detta släpade jag mig till skolan för att fixa med grupparbetet. Jag skakar och fryser av extrem sömnbrist och matbrist. Ögonen brinner, eller i alla fall så känns det så. Jag har så mycket att göra och så många tankar och känslor att ta itu med och sortera, men just nu finns inget annat än sängen. Jag behöver sömn. Om jag nu kan sova. Herregud vad min kropp och min själ är fucked up. Och fy satan vad besviken och ledsen jag är just nu. Men i allt trasigt ser jag fram emot saker. Roliga saker. Saker jag vet att jag mår bra av. Vackra små ljusglimtar i den mörka hemska tillvaron. Vilken lättnad att se hur de fortfarande existerar. Jag tror de förökar sig med våren. Nu blir det ljusare och ljusare. Så jag står ut och väntar.. väntar på att ge det fina livet en ny chans så småningom.

God Natt

Ny länk

Jag och mitt obefintliga minne. Jag har ju helt glömt att länka till nya hemsidan. Den är som sagt helt nystartad och kommer så småningom fyllas på allt mer. Om ni klickar er till bloggarna kan ni få läsa lite mer Janet också. Ja, det kommer ju mera.

Annars fattar jag inte vad jag gör uppe, jag har ju lååångdag i morgon och sov knappt alls inatt. Kanske har uppesittarstirrandet att göra med att jag ska sova ensam och att det inte är så jättetrevligt, eller kanske bryr jag mig inte. Men vem försöker jag lura, klart som fan det suger när kudden inte luktar Daniel och när man får ha täcket alldeles själv. Ändå valde jag att inte skutta ner till Duvkulla ikväll, och jag måste ju ha någon sorts plan med det. Fast å andra sidan, det är ju mig vi pratar om.

God natt




Wish you were here

I lördags var det alla hjärtans dag och inte vilken alla hjärtans dag som helst. Faktiskt den första så länge jag kan minnas som jag inte fick någon alla hjärtans dag-present. Jag råkar ju gilla den dagen. Jag tycker det är bra att vi har en dag som påminner oss att uppvakta dem vi älskar. Den behövs faktiskt. Världen hatar alldeles för mycket och ofta. Eller skiter i vilket. Kallt och läskigt ställe den där världen många gånger.

På kvällen blev det varmare. Inflyttningsfest hos Erika med massa söta ansikten - och mindre söta röster. Insåg än en gång att kombinationen Singstar och alkohol är mer rolig än vacker. Jag drack lagom många drinkar och uppskattade det som satan dagen efter. Det är underbart med bakisfria söndagar! Dock försvann gårdagen på tok för fort och idag har jag varit på universitetet från 9 till nu. I morgon ser likadan ut, fast då är även kvällen uppbokad med pressträff på Teatern. Jag förstår inte riktigt när jag ska hinna klart med mina artiklar? Eller laga mat och sånt där annat viktigt.

Fast å andra sidan är det fan inte mycket jag förstår nu för tiden. Livet rullar på och jag står bredvid. Jag har tappat tråden, viljan, motivationen och glömt vad tusan meningen med allt är? Eller, jag tror ju fortfarande att livet går ut på att vara gaalet underbart kär, hitta hem och känna sig lycklig, njuta av allt stort och smått som livet har att erbjuda och ha så roligt man bara kan längst vägen. Men va sjutton.. i såna fall är jag ju jävligt fel ute just nu.

Kanske borde jag börja skriva önskelista. Ja, jag tror nästan det.

Två bilder från i lördags:

Söta ni ♥

Och vi

Varför kan inte alla dagar vara enkla dagar?

Jag hjärta du

Alla hjärtans dag. Igår kväll svepte jag några öl och lite friterat kolesterol, inte det allra hjärtvänligaste kanske. Men idag skiner solen och värmer bakishjärtat. Snart ska jag fika med typ halvfamilj och ikväll har sötaste E och J inflyttningsfest. Det känns som en fin dag. Ja, det blir en fin dag idag :-)

Helt galet så väger jag 57 kilo igen. Det är 5 mjölkpaket mindre än för en månad sedan.. men antar att det är sånt som händer när man glömmer äta. Jag tycker synd om min kropp. Idag blir det mycket sallad, massa protein och frukt i mängder! Och endast små mängder festligheter i lördagsglaset. Förresten.. jag har köpt en ny mobil också!! Så får ni skumma sms så är det bara jag som inte riktigt hänger med än.. men det kommer!

Hej Hopp

Blaaaaa

Men va fan. Jag var ju så duktig i några dagar, uppdaterade om både det ena och det andra, men så tar det stopp igen. Sedan när jag bestämmer mig för att skriva lite, ja då måste det gå i slowmotion! Irriterande. Mina fingrar är frysta och sega efter 1,5 timmes promenad i ett iskallt vinterland. Jag har så sjukt mycket ångest över precis allt. Helgen, veckan som kommer och den nästa efter det. Sommaren, hösten, livet och att fortsätta det såhär. Jag klättrar några steg sedan rycks jag ned igen. Jag har seriöst funderat på att ta ett studieuppehåll och bara dra. Utomlands några månader kanske? Typ nästa vecka. Men det är lägenhet och uppsägningstid och bredbandsräkningar och 18 månaders telefon. När blev allt så jävla omständigt?  Jag skulle vilja ha en riktig paus från ALLT. Men samtidigt vet jag ju att det inte funkar så, det sitter ju där inne. I den snurriga hjärnan och i det mörka vilsna hjärtat. Jag måste ju reda ut, reda fram och reda bort så jag kan bli glad och mera mig igen. Det finns inga genvägar, men sol och värme brukar ju göra saker lättare i alla fall..

Ååå jag satt och läste min gamla blogg och förundrades åter igen över hur jävla lycklig den tjejen var. Tjat tjat tjat om att allt var så perfekt. Om det nu var så perfekt, om jag var så jävla kär och lycklig och totalt nöjd med livet? Varför gjorde jag och A ett break då?? Varför började jag leta lägenhet?  Varför började jag helt plötsligt festa bort livet? Varför träffade jag D och varför bestämde jag mig för att fortsätta leva i det kaoset? Det gamla livet rann lixom ut i sanden och helt plötsligt var det borta. En liten knut på tråden gjorde så allt rasade och sedan har tiden bara swischat på. Och nu sitter jag här, och det har gått 1,5 år !!!! sedan den där sommaren så jag tjatade om att livet var perfekt och det var så skönt att veta hur det alltid skulle fortsätta vara så.. Va i helvete gick fel? Va hände? Hur hamnade jag här? Alldeles förvirrad, liten, ledsen och totalt borttappad. Ledsna ögon och ett trasigt hjärta, och en bitterhet som står mig upp i halsen med det eviga vridandet ocyh vändandet varför har jag blivit behandlad så illa. Varför är vissa människor så elaka? Varför händer detta mig? Orkar inte.. jag orkar ju inte.. Men det är ju för fan jag som låtit mig bli behandlad så och det är ju jag som låtit mig själv hamna här. Och det är jag som måste ta mig härifrån.

Det känns bara så overkligt att blicka tillbaka på sitt eget liv och avundas den där tjejen som hade allt. Som var så jävla genomlycklig tills hon stötte på en liten grop i den perfekta asfalten. Men allt är relativt och i kontrast till det perfekta så var det en jäkla vulkan. Idag vet jag bättre, idag skulle jag tänkt och gjort så annorlunda. Efter allt jag gått igenom det senaste året så känns den lilla gropen som ett skämt - att jag ens brydde mig? Men det är lätt att vara klok med facit i hand.

Nu ska jag sluta yra, jag blir åksjuk av mig själv. Jag vet inte riktigt alls vad jag säger, mer än att jag önskar man kunde vrida tillbaka klockan och uppskatta om vissa saker. Ja, det är som att be om mer bitterhet.. så jag antar att jag ska sluta. Jag har i alla fall träffat syster och rört på mig massa idag, det är ju bra. Kanske får jag äta en macka nu.

Nåt måste hända nu.. snart.. det måste det. Jag är för trött på det här. Jag orkar inte leva i den här dimman mer.. men det känns som att något kommer hända, jag anar något. Snälla säg att jag har rätt!

Tja

Beroende. Så nu tycker jag att ni, mina kära söta bloggläsare, registrerar er och börjar spela ni med. Då får jag mer guld och kan bygga ut min lergrop och så småningom ett stall vilket jag lixom måste ha. Jaaaa så ere. Och yes, jag är fullt medveten om att jag egentligen borde skaffa mig ett liv. Men det kommer.. det kommer

PUSS

Livstecken

Jodå, jag lever. Veckan som gått har varit så otroligt pissig så jag vill inte alls prata om den. Nu tar vi nya tag! Jag mår fortfarande ganska dåligt, men i jämförelse med för 3-4 dagar sedan känner jag mig ungefär pånyttfödd i paradiset. Idag var det sol för första gången på jag vet inte när. Nästan lite lustigt att vi då hade 10 till 16 i filmsalen på schemat. Hann se 3 strålar på lunchen ungefär, hoppas morgondagen bjuder på några fler. Jag har ett hjärta som tagits ut och in ur frysen för många gånger senaste tiden, och är alldeles sådär isigt. Som äcklig glass. Jag behöver seriös avfrostning, ge mig lite ljus och värme.

Annars har jag fullt upp med saker som jag just nu bara vill strunta i. Massa måsten. Papper som ska skickas, intervjuer som ska sammanställas, telefonsamtal att orka ta tag i. Man kan tycka att dagens VG på studenttorget borde ge mig lite extra energi och motivation men jag känner ingenting alls. Jag mest bara saknar den där tryggheten som just nu är längre bort än den någonsin varit. Jag ser den inte ens med stege och kikare. Det känns så jävla tomt. Jag har svårt att uppskatta vardagen i huvudtaget när jag är såhär vilsen inuti. Och det suger.. jag vill kunna njuta av saker, längta efter saker och känna att jag mår bra av saker. Man behöver ju det. Jag lyckas inte ens uppskatta mina vänner som jag borde just nu.. vilket suger mest då dom är så jäkla bra. Jag kommer hela tiden tillbaka till "ryck upp dig, gör något du blir glad av, kämpa på osv" och det gör jag.. men i slutändan hamnar jag här. Varje gång. För vad jag än gör kan jag inte rymma från sanningen att någonting inuti är trasigt och att någonting verkligen fattas. Jag saknar någon att dela allt med. Någon att skratta med, varje dag. Någon att komma hem till om kvällarna, och pussa hejdå om mornarna. Så enkelt är det.

Nu måste jag äta något.. något kolhydratigt..

På gränsen till död..

Jag är så jävla sjuk. Helt otroligt att man kan må så dåligt som jag gjort idag. Jag har haft otur med diverse sjukdomar senaste åren, och jag blir väl också förkyld då och då, vissa gånger värre än andra, men det här.. fattar inte hur man kan må så kasst. Jag brukar verkligen inte klaga när jag blir sjuk, för det gör inget bättre ändå, men jag måste fasen få vara sur och tjata lite eller mycket till min kära blogg just nu.

Inatt låg jag å vred och vände på mig. Var kokhet och iskall om varannat och hostade så det kändes som att revbenen krossades. Kunde omöjligt sova och gick upp vid 7 och lixom vandrade runt i min lilla lägenhet. Det gick inte att ligga eftersom väggarna snurrade och jag blev illamående så fort jag satte mig. Hostade hela tiden, hade den värsta av huvudvärkar och kräktes två gånger på en timme för jag var så jäkla yr. Men det gick verkligen inte att sova, eller ens slappa, och illamåendet gjorde så jag ville ha kall luft. Så jag bestämde mig för att gå till föreläsningen kl 10 och i alla fall lämna in min tenta. Har jag kämpat med den ska jag fasen lämna in den i tid också! När jag väl var på universitetet orkade jag knappt sätta en fot framför den andra. Jag behöll jacka och vantar på, la huvudet på en föreläsningsbänk och zombiestirrade mig igenom de två timmarna. Ja, och hostade då. Efter det har jag först legat hemma ihopringlad som en snigel och bara skakat, och sedan fortsatt i samma stil nere hos Daniel. Att gå 7 minuterspromenaden hit gjorde mig helt svimfärdig och jag var tvungen att sätta mig på ett staket och pausa för att inte säcka ihop. Snällt att jag blir omhändertagen, för jag är verkligen handikappad. Har inte orkat gå efter vatten eller ens in på toaletten större delen av dagen, allt bara snurrar och blir svart. Hur fan kan man bli så dålig så jäkla snabbt? Jag har petat i mig lite mat men det gick inte så bra, sedan har jag suttit på golvet i duschen under rinnande vatten och sovit. Jag har lixom små blåmärken runt ögonen som att blodkärlen har gått sönder, vilket det iofs känns som dom gör när jag hostar och kräks också. Jag mår illa av att skriva och det skär i huvudet av ljuset från skärmen.. men jag är så otroligt uttråkad så jag blir galen. Som sagt helt omöjligt att ligga ner. Men jag är så trött så trött.. Totalt utmattad. Tror nästan det är min kropp som säger ifrån på riktigt, den klarar nog inte av att bli så kasst omhändertagen, fysiskt som mentalt. Tror både hjärnan och hjärtat är överansträndga.. det måste vara något sånt. Total kollaps lixom.

Jag ska kämpa i mig lite granatäppeljuice och försöka kanske äta lite yoghurt senare. Men illamåendet och yrseln satte stopp för att ens få ner en huvudvärkstablett för en stund sedan.. helt stört hur dåligt man kan må alltså. Jag låter nästan som Olle nu, men.. jag är faktiskt helt chockad av att känna hur min kropp lixom känns.. mer död än levande.

Nu har jag gnällt klart. Mår jag såhär i morgon bitti åker jag absolut till läkaren för detta kan inte vara normalt? Åå byt kropp med mig.



O-ensam ensamhet

Å förvirring. Jag borde sovit för länge sedan men skrivit PM tills för en stund sen. Jag planerar verkligen som en kossa. Men sedan är jag ganska mycket kossa nu för tiden också. Tjock, seg och tuggar samma sak om och om igen. Jag är i alla fall klar med morgondagens inlämning, vilket borde innebära en sten mindre. Men gör det? Den där allmänna ångesten som jag inte riktigt kan placera bubblar i hjärtat, och rätt och fel skrapar på varsin axel. Jag sitter här, färdigskriven och aptrött, och sängen finns 3 meter bakom mig. Men däri ligger pirret i hjärtat och väntar på mig. Klumpen i halsen. Fjärilen i magen. Där ligger tryggheten blandat med den djävulska bitterheten och jag kan inte reda ut det hyffsat nog för att ta mig upp härifrån och ner där bredvid. Jag vill egentligen bara krypa sådär jättenära, lägga huvudet på hans arm och tänka bra tankar om framtiden. Men antagligen vänder jag ansiktet mot väggen, dränks av förr och somnar som om jag vore lika ensam som vanligt.  

Ååååå orka

Hej. Jag bloggade inte igår för igår sög ganska mycket. Inte så ganska mycket heller, igår sög blåvalsballe om jag ska vara ärlig. Lördagen däremot, lördagen var skitbra! Som vanligt blev det en väldigt stressig förmiddag då jag panikade mig igenom tvätttid, städning, systemet och duschen. Men det blev bra tillslut och kvällen/natten bjöd på många skratt. Synd att min vapendragare försvann alldeles för tidigt bara. Lite lustigt att jag en stund senare hittade henne totalt däckad i min säng. Duktigt att gå och lägga sig i alla fall :-) Aja gårdagen började med huvuvärk och slutade med huvudvärk och tårar. Så himla kasst. Nej, jag är inte kass men vissa andra har ju tydligen ingen botten. Fast jag är ganska så dum också som åter igen tror att någon kan säga en sak och sedan faktiskt mena det. Jag fick i ala fall svälja salt dumhet så det räckte och blev över igår. Inser att det där lät jävligt äckligt.. men ja.. det var inte så jag menade och det tror jag ni fattade.

I morse var jag så trött och sliten att jag knappt visste vad jag hette. Skippade sömnpillret Arne men tog i alla fall en ganska så lång promenad när jag väl kom upp ur sängen. Jag ville egentligen bara begrava mig men frisk luft och att vandra en stund ger alltid mer energi än det tar. Fick bort några tunga tankar också. Nu sitter jag här och skriver PM. Jag förvånar mig själv att jag orkar. Jag har ingen motivation, jag tycker kursen suger och jag vill minst i världen skriva det där jäkla PM:t just nu. Men ändå har jag precis avslutat ett A4 som jag började på för ungefär 20 min sedan. Det känns ganska lugnt att få ihop de två sidorna som fattas tills i morgon. Kanske är det helt enkelt så att mitt liv är så jävla meningslöst för tillfället så jag hellre gör saker jag hatar framför att göra ingenting alls. Gud vilket extrembittert inlägg. Men jag är så sjukt bitter idag. Och trött på att aldrig slippa bli lekt med.

Nee nu ska jag fixa den här skiten. Och resten av skitkursen också.. Dagarna springer på och snart står jag där med bara sista terminen kvar. Då kommer jag bara hinna leta jobb mest hela dagarna, och försöka bestämma mig för vilken stad som egentligen är hemma. Eller om jag helt enkelt inte hittat hem än. En sak är säker och det är att jag kommer hitta världens snällaste kille och när jag gjort det ska jag aldrig någonsin låta honom försvinna. Sedan lever vi lyckliga med skrattattacker, sötungar och övervuxet morotsland i alla våra dagar. Vi mot idiotvärlden. Det är jag övertygad om.

Det.. det är fan något att orka skriva bajsPM för det..

Puss