Gift dig med mig?
..okej

När en syster flyger bort så flyger en annan hem.

Jag undrar om Australien fortfarande är som det ska efter hennes månader där. Jag har nästan glömt hur hon ser ut (är det bara jag som automatiskt sjöng den där meningen a la Skönheten och Odjuret nu?) Jag har nääästan glööömt hur haaaan seeeer uuuuut. Eller? I alla fall:

Hon är tydligen på hemväg? Hem = Gbg. Det kan alltså betyda en måstevisit ner snarast. Mitt i panikschemat. Mitt i panikseptember. Men mitt Karlstad är kyligt, extra kyligt just nu. Det bor is i hjärtat. Tänka sig, och det är fortfarande bara augusti. Jag skulle alltså kunna behöva en australienbrud att tina lite hos, så jag klarar vintern sedan. Min Clas Ohlson-hårfön är totalt lame ner det kommer till att värma frusna själar. Där får man för att man budgetshoppar. Skitgrejer.

Har jag gjort klart uppgiften då? Icke. Jag vill mest bara kolla zombiefilm. Undrar om den kombon fungerar?

Idag hade vi en föreläsning som kunde smälta betong nästan. Av min hjärna blev det ingenting kvar (hårdskallig men inte tillräckligt alltså). Jag är så trött så trött så trött. Men kvällen ska ägnas åt uppgiftskrivning för i morgon vid lunch ska den in. Men innan jag försöker formulera något alls med geggskallen ska jag fixa snabbmiddag och möta upp Louise och hundarna för en långpromenad i regnet. Det är riktigt grått ute, sådär så man blir kall av att kika ut genom fönstret bara. Men jag gillart. Bra upplägg för plugg senare också. Vår föreläsare är förresten skitbra. Lite läskig och all over the place. Men skitbra.

JA! Det är en dagens outfit minsann. Hihi.

Life hurts.
I morgon ska jag bosätta mig i stallet och leka med katterna i timmar.

Jag borde få medalj för mitt pluggrymmande nästan. Först pausade jag hos Erika med socker och stillasittande. Sedan hamnade jag på nå vänster i Kakans soffa och blev uppdaterad om nollningen. Och så lika mystiskt har resten av kvällen spenderats i Marikas säng med godis. Jag är grym verkligen. För nyss var kl 10.00 och nu är den 19.30 och jag har inte gjort någonting alls av det jag skulle. Inte illa va?

Jag kan om jag vill minsann. Om man kanske skulle kika på den där boken nudå..

Pyssel: Plantera blommor i gamla IKEA-lampor = Finfint

Världens bästa kudde

Annan läsning är alltid roligare läsning

Jag Jag Jag

PUSS

Inget mer Kasernhöjden. När och om de återvänder hösten 2010 är jag färdig med KAU och mitt nya lägenhetskontrakt har gått ut igen. Hur skumt är inte det. Förändringar. Vissa är så bra och andra vill man bara slippa. Jag flyttade hit med min bästa vän och syster, och staden Karlstad kommer aldrig vara som den ska utan henne. Nu måste jag flyga över havet för att ta en promenad eller äta fett. Läskigt detta.

 

Det är tur att det finns Erikor som bjuder på te och muffins såna här dagar. Nu ska jag återvända till underbara kurslitteraturen. Det är höst ute. Jag hade stickad tröja och halsduk och det var lagom. I like.

 

I´m from...                  
Billy?
               
You live in Billy?                   

B-bali.                   
Uh, Billy Bali.
Um, it´s a suburb of Bali.
                   
Bali! The island nation of Bali.
Fascinating.

Har inte jag varit ledsen så det räcker senaste sidorna av mitt liv? Var det inte dags att vända blad? Det väntade ju ett gladare, smer studsigt och mindre pissigt kapitel. Jag har faktiskt lyckats riktigt bra med att plöja upp den vägen,  och jag vägrar trilla ned i kaninhålet igen. Inte såhär. Inte just nu. Inte för att andra låter bli att tänka ibland. Det var en onödig grop och det gjorde ont. Men någonting lär man sig alltid,
vem man kan lita på eller inte till exempel.

Jag sitter med min underbara kurslitteratur just nu. Jag tror killen var hög alternativt förälskad när han skrev boken. Utsvävningarna och meningsbyggnaden skriker kärlek och kokain. Och det är inga euforiska rus vi pratar nu, snarare Winnerbäck och snedtändningar. Jävligt otung läsning alltså. Eh.

I morse gick jag faktiskt ut på en powerwalk, och har fortfarande inte tagit mig in i duschen eller fått fram någon frukost. Det är nog dags nu. Pundarkungen får vänta en timme eller två. Det är såna här inlägg som får en att hoppas att ens lärare inte läser bloggar.

Det är ljusare idag. Det gör fortfarande lite ont. Men det är ju inte hon som gör ont, utan han. Det trodde jag vi var med på. Men icke.
Det kommer i alla fall bli som det ska med allt. Sådetså. 

Okej. Från ledsen till förbannad igen. Va fan är det med folk? Enligt vissa finns det bara tydligen de själva i världen. Och man har ingen skyldighet mot någon annan om man inte orkar det för stunden. Och världens enklaste förklaringar sedan. Men PRATA för i helvete då. Så man slipper vara ett jävla vrak och må skit och fundera sönder sig själv i några dygn för ingenting. Var det värt det eller? Jävla skit. Jag förstår. Jag förstår allt. Skulle alltid försöka i alla fall. Om man låter mig försöka förstå alltså. Inte lämnar mig som ett frågetecken. Ingen logik. Jag hatar världen och hur vissa människor i den fungerar. Elakt. Suck. Tack ni fina för att ni funnits här dessa dagar när jag varit bitter och tråkig och ledsen. Ni är grymmast ♥ Uppskattar er mer än ord någonsin kan förklara.

Och tänka sig att jag fick typ hundra ragg igår. Jag har glömt bort om jag brukar få det? Brukar det vara så? När var jag ut senast egentligen? Jag tror jag glömt bort vem jag är totalt. Känns som hela livet och min identitet är en enda dimma. I alla fall så ville folk bjuda på drinkar eller dans eller bara säga att jag var vacker. Va fin du är. Hej snygging.
Idioter. Det stavas s.p.r.i.t och s.n.o.p.p inget annat.

Jag? Vacker? Var?

Vackra människor blir älskade. Jag vill ju bara att någon ska älska mig.
Varför är det så svårt? Det måste helt ärligt vara något fel på mig.
Var är du? Får man sova kl. 22 på en lördag?

Nej. Det är inte roligt just nu. Det kändes verkligen som om allt var på väg åt rätt håll. Så drar någon bort mattan igen och jag förstår inte hur sjutton jag gör? Har jag gått och blivit en trubbelmagnet? Vad händer?

Åh. Nyss fick jag en söt rosa påse med katter på. I den var det te, en jättefluffig macka och en vetenskapstidning ♥ Kanske det jag behövde mest i hela världen just idag. Finvänner och rosa kattpapper + macka såklart då. Nu ska jag hoppa i mjukisar och krypa upp i soffan. Det känns som att det är en sådan dag idag. Jag hade kvällsplaner men just nu är jag så osugen man kan bli på att egentligen träffa någon alls. Sakta men säkert arbetar jag mig igenom tanketivolit också. S och D har packat ur lägenheten. Den här helgen var redan jobbig och då ska det självklart vara annat samtidigt. Varför? Bajsmänniskor verkligen =( Tur att det finns såna där underbaringar också. Ha en fin lördag kära läsare.

Det första jag tänkte göra nu var att radera nattens inlägg. Dels för att det ger mig lite ångest och dels för att jag inte är sådär arg nu när solen kommit upp igen. Men jag ska sluta sudda ut - kanske fungerar det som någon sorts terapi?

Nu är det mest bara tröttsamt, dålig känsla i magen och jag fattar ingenting. Jag tror jag förlorat hoppet om mänskligheten lite, det har ju iofs hänt förr, men man jag blir så chockad ändå. Vad är det med människor? Va tusan liksom. Varför ska jag sitta här och vara jätteglad en dag, ett frågetecken nästa och rent ut sagt ledsen den tredje? I såna fall slipper jag ju helst bli glad från första början såklart. Hur svårt kan det vara att förstå det? =(

Vad hände med att prata med varandra? Respekt? Förståelse? Lite sunt jäkla förnuft? Sanning? Det känns som jag är 15 igen. Det känns overkligt. Sjukt overkligt. För visst har jag snubblat ner i mina gropar och visst har jag kanske inte blivit behandlad jättebra alla gånger senaste året, men det här är något nytt. Det här sänkte ribban liksom. Det här går inte alls att förstå sig på och jag är så himla besviken över hur någon bara kan ta delar av mig för att leka med dem hur som helst sedan. Trodde faktiskt inte man gjorde så. Jag skulle inte göra så med någon alls, framför allt inte någon jag tycker om. Och jag som går runt och tänker att jag är så himla rädd om dig. Känns ju som ett skämt nu.

Klockan är alldeles för tidigt men jag ska iväg till Stockfallet och möta Louise vid stallet - jag behöver verkligen komma ut och få lite syre i mig och bråka med mig själv en stund. Så jag kan sluta fundera sedan. Jag har så mycket kurslitteratur att läsa och massa andra måsten så jag behöver slippa tänka på det här =( Helst slippa tänka på det någonsin igen. Och jag behöver stryka ett riktigt streck nu - måste bara hitta en jävligt stor penna först. Den som söker..

Jag hatar världen. Jag hatar hur folk kan vara så jävla egoistiska och bara ta vafan dom vill när det passar och sedan bete sig hur som helst. Hur svårt kan det vara att bara vara lite jävla ödmjuk? eller snäll åtminstone? Eller logisk och om man nu inte kan vara det kan amn ju i alla fall försöka förklara?  Vad fan kostar det?

Men nej. Bete dig som skit eller inte alls. Jag är så jävla arg och besviken men framför allt så jävla ledsen. För mitt liv har varit så tungt och det har äntligen börjat ordna upp sig lite men då får någon för sig att klippa och skära i mig och behandla en som ingenting - som en jävla trasdocka. Och det är liksom inte det jag behöver just nu =( Det är så nära till botten och värst av allt är att han vet det.

Jag har fan inte begärt någonting alls. Jag var glad för att jag hittat något fint och trevligt. Man tror liksom man hittat någon som bara är schysst och skön att vara med. Man tror man betyder något - ja antagligen för att han säger att man gör det. Man tänker aldrig något annat, varför skulle man? Sedan har man plötsligt ingenting alls. Och man känner sig dummast i världen för att det faktiskt betydde något. För att det faktiskt gör skitont. För att jag är ledsen på riktigt. För att du sårade mig. Helt utan anledning eller logik.

Jag tänker aldrig lita på någon någonsin igen =(

Fittliv.

Gud va trött jag är. Machélunch med tjejerna + en snabbistimme på stan och jag är nästan svimfärdig! Sömnbristen är ikapp. Nu ska jag verkligen s.o.v.a i någon timme. Byta om till pyjamaströja och krypa ner under täcket. För ikväll ska det drickas vin och kanske till och med dansas lite på månen. (Ja efter jag gjort jobbgrejen såklart)  Eller så minglar jag bara ett varv med fotografen, kör någon intervju och kollar läget och drar hem igen - det visar sig. Jag har faktiskt ingen aning just nu. Men lite sugen på dansgolvet och drinkar är jag allt. Festkläderna är fixade i alla fall. Och det är klös i dem minsann.

Annars har jag nog slutat försöka förstå mig på. Jag får helt enkelt se mig besegrad - jag kommer inte fatta. Jag trodde det var en gång sedan trodde jag det var två, men inser att det kanske bara är rätt allmänt. Varför göra enkla saker svåra liksom? I don't get it. Så jävla skumt.

Hoppas vi ses på Blue Moon ikväll kära läsare!

Jahapp. Igår drack jag en cider. En. Kanske ett halvt glas vin också. Och så vaknar jag med huvudvärk nu!? Börjar nästan tveka på den där vinaren och Blue Moon ikväll. I alla fall så kramades det rejält här under kvällen och natten. KRAMA-nollorna lekte utanför min dörr så jag bestämde mig för att kika lite på dem. Ah, eller så hade jag helt enkelt inte så mycket att välja på, meen fint folk i alla fall. Fast faddrarna finast såklart.

När alla drog till stan skuttade jag, mjukisarna och Kanin ner i Daniel minis soffa och knäppte på Happy Feet =) Chips, Te och massa kuddar - allt fixat. Men den där cidern gjorde nog sitt, och jag somnade hur fort som helst istället.

Nu sitter jag här med min yoghurt framför Smallville och väntar på mitt hurtiga shoppingsällskap för dagen. Jag behöver köpa något att ha på mig ikväll. Något o-bomulligt och o-vitt. Mm =)

Läser ni det? Stämningen? Att det är annorlunda? Att jag glömmer. Att det som var skuret så långt ner under huden börjar suddas ut. Fast man just då, när man är så jävla där, är så jävla säker på att det aldrig skulle. Livet slutar aldrig förvåna mig. Jag slutar aldrig förvåna mig.
Och herregud va bra det är ibland. Att man inte alltid vet bäst.
Jag vill inte tillbaka mer. Snälla lämna mig ifred nu.

Inglourious Basterds

Men fy satan vilken jävla bra film då! Sjukt grym. Wow-känsla, vända bort huvudet-scener och skrattattacker i en näst intill perfekt mix. Imponerande. Brad Pitt är verkligen skitbra. Åh jag blev lite kär i Tarantino nu, han har aldrig varit någon superfavorit innan faktiskt (borträknat fingret han hade med i From Dusk Till Dawn)

Annars var hela kvällen/natten igår riktigt nice. Sushi med Anna och Jocke. Och efterhäng i Annas soffa med vin, folkisar och Genifrågor. Jag och Jocke kom på den smarta idén att inte gå till sista bussen och istället promenera hem. Inte lika roligt när det väl var dags. Men hem kom vi och sov gjorde vi väl vid 4 kanske i alla fall? Liite segt idag alltså. Men nu har vi i alla fall ätit frukost och jag har lämnat av husdjuret vid universitetet. Idag ska jag kryssa måstelista tills Anders slutar jobbet, för då ska vi ut i skoogen =D Favorit! Jag älskar skogen. För varje dag som går nu förökar sig den där gnagande tanken: varför läste jag inte biologi? Eller i alla fall också? samtidigt? Lite vid sidan av? Sommarkursen stillade inget behov den gav bara mersmak. En dag ska även den drömmen tas itu med!

Ikväll vet jag inte alls, ladda inför i morgon? För det blir ju tydligen lite såndära fest ändå. Lagom dock för oss som ska sköta sitt jobb. Mm. Annars ignorerar jag totalt att Sis och Daniel säljer sitt hem bit för bit och köper flygbiljetter. Det händer inte. Inte!

PUSS

Att få utforska små äventyrliga ställen man tidigare bara finurlat på. Att träffa människor som älskar det dom gör så mycket att de nästan klättrar i taket. Att återförenas med saknade tjejer. OCH saknade sommarkursare. Att känna hur otroligt skönt det är att jag inte anmälde mig till nollningen. Att kramas med någon man tycker om. Att min nya fotograf jag ska mingla med under terminen är hur skön som helst. Att äta favoritmacka och skriva rolig artikel framför Bettan. Att möta upp Louise i eftermiddag för en låång ridtur i fina Värmland i höstsolen. Att krypa upp i soffan ikväll med trötta ben, mjukisar, te, en bra film och bara vara jätteslapp. Att träffa saknad Jocke i morgon.

=)

Nästan lite pirrigt. Tänka sig..

I morgon är det första dagen på sista året. Och räknas det ens som ett år? Snart september, och i början av juni är vi klara. Och vårterminen är fri, jag kanske rent utav ska jobba eller i alla fall ha praktik. Overkligt räcker inte långa vägar. För inte sjutton skulle mitt liv se ut såhär när jag närmade mig min examen? Examen skulle ju betyda att jag med sambo skulle packa ihop våra år och fina Karlstadminnen med siktet inställt på nya äventyr på annan mark. Kattvänlig mark. Så småningom lite mera vuxet handlande på en fortfarande lika barnsligt rolig äventyrsmark. Det blir verkligen inte som man tänkt sig.

För snart sex år sedan blev jag jättekär. Ni vet sådär så man somnar med mobilen - och mycket troligt ett öppnat sms man läst tio gånger- i handen varje kväll. Vi blev vi och i tre år bodde vi ihop och hade så sjukt jävla roligt. Vi var de där som alla beskrev som "det perfekta paret". Och det var så också. Vi sa det hela tiden till varandra. Vi kunde sitta uppe och skvallra bara han och jag om hur skumma förhållanden vissa verkade ha, och vad folk bråkade, eller gjorde slut fram-och-tillbaka. Vi brukade fnittra som två små barn när vi låg skavfötters och läste tidningar om kvällarna. Vi pratade aldrig om barn, om giftemål eller ens om förlovning. Vi sa nog väldigt sällan att vi alltid skulle vara vi. Ungefär som att vi visste på något sätt.

Jag åkte hem och jobbade en sommar, han stannade kvar i Karlstad. Jag träffade ingen annan. Han träffade ingen annan. Vi bråkade inte och inget hade hänt. Jag kommer inte ihåg exakt hur många dagar som gick - men en dag frågade mamma om Anders inte skulle komma upp snart och då slog det mig. Anders! Visst ja. Han ja. Det här låter så himla konstigt, men jag hade ingen koll alls på när jag pratade med honom sist. Och inte bara hade jag glömt ringa honom. Han hade inte ringt mig heller.

Plötsligt insåg jag att jag inte hade det behovet. Inget behov av att träffa min egen sambo. Jag blev livrädd för hur jag skulle kunna förklara det för någon. För han inte minst. Livrädd för hur skumt det kändes att inse att man inte känner sig själv. Men.. han hade ju inte ringt mig heller? Han hade liksom glömt mig med. Vi träffades inte på hela den sommaren.

När jag kom tillbaka på hösten pratade vi knappt om det. Vi hade väl ingenting att säga. Jag tror till och med vi skrattade första gången vi liksom nämnde det. Göra slut? Åh suck alla kommer bli ledsna. Göra slut i smyg? Men lägenheten då? Åh fatta va dyr hyra vi kommer få. Och alla saker vi köpt ihop. Vill du träffa någon annan? Ne, inte jag heller just nu. Men vi kör på det här ett tag till då. Vi var väl lite vilsna båda två, men bestämde oss i alla fall för att fortsätta bo i vår fina lägenhet där vi båda trvides. Det var ganska självklart. Vi sa inte till någon att vi hade gjort slut heller. Någon nära hade precis gått bort och livet var väldigt upp-och-ned för många i vår omgivning som det var redan.

Vi hade varsinna rum redan när vi flyttade in, och nu började vi använda dem så också. Det gick så enkelt allting. Sedan gick det så fort. Jag träffade D och i samma veva träffade han någon. Vi blev båda kära. Vårt gemensamma hem med uppsägningstider och lögnen om att vi fortfarande var vi gjorde plötsligt allt komplicerat istället för enkelt. Folk fattade ingenting. Det var ju inte meningen att vi skulle bli kära i andra.

På nyårsafton 07-08 med en halvliter vodka i magen stängde jag in mig med mina två bästa vänner på min lillasysters rum. Vi har gjort slut, det var länge sedan.

Dagen efter körde vi de fyra timmarna ner till Karlstad i snökaoset och jag tror knappt vi sa ett ord till varandra. Det behövdes inte. Jag hittade ingen lägenhet förns i maj, men jag bodde ändå hos D största delen av våren. Och bra var väl det för då kunde Anders nya bo hos han (oss) eftersom jag så sällan var hemma. Det kanske låter konstigt, men det var så himla enkelt.

När hösten kom gjorde jag och D slut. Vi var tillsammans i sju-åtta månader. Sju-åtta månader där jag hann känna mer saker än jag gjort sammanlagt i mitt liv innan. Han var den första som någonsin sa till mig att han inte kunde leva utan mig. Att han alltid skulle älska mig. Att vi hörde ihop och alltid skulle göra det. Vi hade det stormigt från början och jag var ganska rädd för det han sa. Jag ville ta det lugnt men han ville det inte - tillslut övertalade han mig (ja men herregud jag var ju så käär det krävdes inte mycket) så jag gick all in och började för första gången i mitt liv riktigt planera en framtid med någon. Vart vi skulle ta vägen efter skolan. Hur vi ville bo, vad våra barn skulle heta. Vi planerade att åka en termin utomlands till hösten.

Att vi gjorde slut var det tuffaste jag någonsin varit med om. Pang sådär var han osäker. Pendlade upp och ner. Älskade mig men det kunde komma och gå. Det gör det fortfarande. Jag förstod liksom inte varför jag hade fått höra allt det och blivit så påpushad om det inte räckte längre än så? Jag ville ju ha allt. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag kommer ihåg hur jag brukade skälla på mig själv för att jag var en sån jävla idiot som var tvungen att vilja ha något som var krångligt när jag innan hade något som var så lätt. 

Det handlar inte om att mitt och Anders förhållande var för bra och perfekt och därför blev tråkigt. Eller att jag och D hade den där passionen just för att det var så stormigt. Inte alls. Jag vet att många tänker så och det har även jag gjort, men det handlade inte om det. Att jag och Anders slutade vara kära i varandra var tråkigt - men lite mer berg-och-dalbana hade inte fixat det. Så var det bara. Och att jag och D blev kaos var sorgligt, men jag hade älskat honom precis lika mycket - om inte mer - om vi hade haft det bara bra och sluppit det jobbiga.

Det jag försöker komma fram till är först och främst att livet inte är logiskt alla gånger. Kärlek är ju knappast något undantag. Men vem bryr sig om logik när det finns fjärilar liksom? Det andra jag vill säga är att man, kanske inte omprioriterar, men snarare växer i sitt tänkande om vad det egentligen är man vill ha. Man blir mognare helt enkelt. Jag skulle liksom aldrig tycka att ett stabilt och stadigt förhållande någonsin var tråkigt om jag älskade den människan (och när jag var 18-19 hade jag lite av den inställningen - att passionen var allt) Men jag skulle aldrig några år senare låta ett bra förhållande bli tråkigt bara för att man är trygga med varandra och känner varandra utan och innantill. Det blir ju vad man gör det till. Och att verkligen känna någon, skratta med någon, och faktiskt vara så trygg med någon att man pratar om verkligen allt - det slår ju all passion i världen. Vilken jävla känsla! Bara man kommer ihåg att påminna varandra om vad det är man egentligen har ibland. Bara man är varandras bästa vänner så är man ju oslagbara. Sådeså tror jag dessutom att man kan bli nyförälskade om och om igen också. Under hela livet.

Någon slutsats eller? Jag träffade Anders igår:

Alla har vi våra historier, och bara för att man skriver ner en hel bok i sin blogg så betyder inte det att någon kommer förstå dem bättre. Jag har alltid trott att det blir som det ska bli tillslut (dock på ett ganska realistiskt sätt där jag även tror att man får hjälpa ödet lite på traven ibland). Men jag missade något så himla viktigt. Alla dessa som det ska vara är ju olika de också. Vissa är förevigt och vissa endast sju-åtta månader. Vissa är tre fantastiska helt underbara år - som det ska vara behöver ju inte vara synonymt med för alltid.

Jag tänker inte längre säga "det var inte rätt helt enkelt". Klart det var rätt ibland. Det var jätterätt och precis som det skulle vara just då! Det kanske finns något ännu mera rätt längre fram längst vägen, men det betyder inte att förr är fullt av felsteg. Äventyr snarare.

Jag hoppas mitt nästa blir ett långt sådant - ett riktigt sånt dära för alltid. Och ska det vara så, så kommer det att bli så. Inget att bekymra sig över alltså. Men lite nervös får man faktiskt lov att vara! =)

Idag: Höstmarknad. Favoritgänget. Sockerchock. Lång solpromenad. Systerhejdå. Filmkväll.

Försöker att mentalt ladda hjärnan för skolstart på tisdag, men det känns för overkligt. Jag ignorerar att alla fönster i hela huset lyser och att Campus ser ut som myrornas krig. Nej. Det är inte dags. Inte än. Pausknappen NU!  Jag behöver andas upp mig. Jag har inte energin och motivationen för allt som ska hinnas med i september. Min ekofilisofiuppsats! Marknadsföringstenta! Nya kursstarten! Jobb! Och just denna månad, precis denna månad utav alla månader ska ju även min bästa vän gifta sig, min älskade Sandra och Daniel lämna landet och jag flytta, både ut och in. Gud! Jag blir svimfärdig av att bara tänka på det.

Första oktober är det någon som kommer sitta ute hela natten och bara andas och kika på stjärnorna. Det kan jag lova. Nu: en kopp te och en cigg ute på trappan tror jag nästan. Jag tänker mig nog mot en hjärtattack annars. PUSS

..och varför? varför varför varför har inte jag någon som jag självklart ska krypa ned hos just nu? Som drar fingrarna genom mitt hår och säger att det självklart kommer fixa sig med allt för vi är ju vi. Någon som är värd att kämpa för, som är värd att göra allt för. Någon att finnas till för. Jag hatar att inte vara en del av ett vi. Hatar. Det är den bästa känslan i världen, att känna att man hör ihop med någon. Att älska någon som älskar tillbaka. Jag tror vi har många meningar med livet, och att det kan finnas många olika saker som gör det värt det, men utan den där pusselbiten, utan lite riktig jävla kärlek i bagaget, så är allt helt jävla meningslöst ju. Tomhet. Det är bara en jävla väntan hela tiden. Fittliv. Ge mig mening. SNÄLLA. Meningslöst bitterkräks. Det kommer bli skitbra Janet. Klart det kommer!

Campus är tillbaka till vanligheten. Vid första påringningen hade jag inte hunnit lägga mig än. Så öppnade i sovtröja med tandborste i handen. Där stod en full pojke som jag aldrig förr sett. Och mina ögon var jättenyktra just denna lördagsnatt. Han ville ingenting tror jag. Ringning nummer två försökte jag ignorera men jävlarna gav inte  med sig. Snälla låt mig sova. Tredje gången hade jag somnat, och roffade i nyvaket chocktillstånd åt mig mobilen som visade lagom tid för att det mycket logiskt skulle vara Daniel mini som kommit hem från krogen, och han brukar yra vidare om man ignorerar honom. Inga konstigheter. Så jag somnade om.

Jag har sagt att jag flyttar om en månad va? Jamenjo =)

Annars diggar jag nya telefonen. Man kan inte göra direkt någonting alls med den, förutom att ringa och skicka sms. Plus att man kan titta på den när någon ringer och den bubblar fint och rosa. Viktig detalj minsann.
I like.

Frukostbak och Bakfylla. Många soltimmar samt återvändare till Campus. Skoinvigning. Kräftskiva och Rappakalja @ Kasernhöjden. Systertid ♥ Extrem sömnbrist. Väldigt oväntat supersnabbt gnagigt Danielbesök. Skrattochmack-fullt i magen. Ostabilt högtryck i hjärtat. Schizopirr.
Lite fjärilar. Mycket larvande.

Slutsats: Löjligt bra lördag. Som tyvärr även bjöd på lite ont. kämpa.

Ni vet det där att säga eller göra saker i den dimmigaste dimman för att sedan vakna dagen efter med ett suck nej vafaaan.. hur tänkte jag där..? Well, icke.

Ingen ångest ens. Lite nervöst dock, för jag sitter ju med i alla fall ett halvt facit i hand - och jag vet därmed att svaret inte är det jag ibland önskar att det kunde vara. ett+ett+ett+ett = fyra. Hur man än vrider och vänder på det. Men egentligen gör det ingenting. För ibland låtsas jag att ett+ett+ett+ett = två, och ibland är kanske precis vad vi behöver. Ha! Said it!

Puss

Jag var jättetaggad att köra tvådagars och har sett fram emot att pimpla vin med fina klassisarna ikväll hela veckan. Men så kom lillasyster till Karlstad igår!!! Så det är klart jag inte kan gå på fest då. När hon var här sist var hon typ.. 15? Nu är hon 18. Det säger ju en del =P Så jääkla roligt i alla fall =D Jättetråkigt att missa festen, jag hade ju verkligen sett fram mot att träffa tjejerna, fast egentligen kan jag ju inte sura heller. Inte när Lilla Louise är i staden. Hoppas ni som festar får det tokroligt i alla fall =)

Jag har så himla mycket jag vill skriva just nu. Eller rättare sagt har jag så mycket jag önskar jag visste hur jag skulle skriva. Men det är lika svårt att hitta orden som det är att veta hur jag egentligen känner. Jag försöker som vanligt komma undan med att jag inte känner något alls. Det är ju enklast så. Fast jag vet att jag ljuger lite nu för tiden. För i ärlighetens namn är jag är liksom alldeles för bekväm och nöjd med det för att inte sakna det om det försvann. Och det måste ju betyda något?

Hejdåfesten ikväll! Jag har massa saker att fixa idag, så måste sätta igång med det helst för en timme sedan. Det kommer bli så jäkla roligt. Och sorgligt. Och jag slår vad om att jag kommer bli skitfull och gråta massa. Haha.. meen.. i vilket fall som helst kommer vi ha jävligt kul. Det går inte på något annat sätt med de människorna =)

Nu ska jag försöka fixa mitt trollhår och ta mig ner till stan och Anna.

PUSS

Jag reklamerade ju min nya telefon. Det ska tydligen vara svårt att reklamera abonnemanget och alltihopa men det var inget jag märkte av i alla fall, gick hur bra och smidigt som helst. De bara tog tillbaka telefonen och strök bindningstider och försäkringar osv. Klart. Men sedan ska man ju ha en ny telefon också.

I djungeln av iphones, touchscreens, och större eller mindre rymdskepp att ha i fickan så höll mitt huvud på att sprängas. I virrvarret så resonerade jag: ju mindre saker i mobilen, desto mindre saker i mobilen som kan gå sönder. Jag har ju haft minst sagt otur med trasiga telefoner sista tiden, och jag orkar verkligen inte mer! Så jag bad om den minst avancerade dom hade, som gärna fick vara liten och snygg också. Kan jag ringa och skicka sms är jag helnöjd - sådant ska icke tas för givet liksom. Det blev en T707 - jävligt oavancerad tydligen. Vi får väl hoppas på det då! =)

Nu är jag åter igen på Campus. Universitetet har nästan vaknat till liv igen, det känns skumt. Tydligen har någon eldat här bredvid, alldeles svart och dörrlöst på Triogatan (inte mitt hus) Annat tokigt är mobilen som ringde 03.00 i natt. Jag visste varken vart jag var eller vad som hände. Ganska skönt att vara hemma innan kl 9 idag dock, och vi sov nästan hela tågresan, fast lär ju bli trött så småningom under dan. Men det blir inget sova, för jag har kanske den längsta måstelistan i stan:

• Hämta ut paket
• Posta paket
• Trebutiken
• Banken
• Försäkringskassan
• Skriva artiklar
• Lägga upp möbler på blocket
• Köpa kalasdricka
• Ta nytt kort till körkortet
• Adressändra

Denna jävliga lista sätter verkligen stopp för sömn, jag kan omöjligt slappna av. Därför är det lika bra att sätta igång och sedan få dö framför film i mjukisar ikväll och känna sig duktig (förhoppningsvis). Tänkte att det kanske skulle peppa mig lite att punkta upp det i bloggen, så kan jag stryka över det jag fixat sedan. Mm. Nu kör vi!

Idag åkte jag och min förkylning + tre och enfemtedels brudar till Lager 157. Det var en trevlig liten trip där till och med bäbisen fick med sig mer tyg hem än mig. Jag köpte strumpor och en halsduk. Men skoj var det. Pizzeriastopp hann vi också med. Sedan har jag pressat blåbärspaj, rostmackor, chips samt whiskey och vitlök. Vill man bli frisk så vill man! När jag kommer tillbaka till Karlstad är det hårdträning som gäller efter sjuka svullotider. Nytt gymkort på stan ska ju införskaffas! Riktigt peppande.

Annars bröt jag skoshoppingförbudet och klickade hem nya Converse i förrgår, men jag kommer använda dem riktigt mycket. Så himla fina gråmönstrade. Dags att bryta av mitt vitatygisar-beroende. Mm. Sedan har jag gjort något med håret också =P Dagens smarta: Äta blåbär dagen efter du blekt tänderna. Spejsigt som satan!

Nu: Film med bästa syskonen! =)

Fy satan va förkyld jag är. Kan varken prata eller andas. Absolut inte sova. Det dumma är att jag liksom är döv också, så jag hör inte filmerna.. och höjer jag dör huvudet istället. Ah.. lite gnälligt.. men fan va tråkigt att vara såhär dålig. Jag zombiar runt här hemma i sockor och sovtröja och väntar in friskhet. Jag borde ju hinna tills tåget går tillbaka mot Karlstad om jag är så här kass nu. Men har ju en del att göra här hemma innan dess också.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost!

Puss

Sju månader tog det innan det där jag kanske aldrig mer ville höra pressade sig in genom mobilen och brakade genom både lås och bom på andra sidan. Sju månader av att sakna det men samtidigt vara rädd för att behöva höra det och aldrig mera tro på det. Sju månader av att få veta att man inte ska behöva höra det och vara rädd eller fundera sådär fasligt heller. Det skulle vankas tid. Plats. Vila. Paus.

Janet.. Jag älskar dig..

Japp. Så vare med det.

Ikväll blir det kräftskiva här hemma! Hela gänget utom syster Emma som varit i Australien två månader snart. Jag är jätteförkyld och skitäcklig men har ändå powerwalkat långisar med bästa bruden. Om en månad blir hon fru. Åh så roligt!
Annars blir det mycket utetid. Skogspromenader, svampplockning och fiske. Jag gillar egentligen inte att fiska och tycker alltid synd om både maskarna och fisken. Men det är roligt att vara vid vattnet och så.. Jag älskar verkligen att vara här uppe. Och jag älskar att jag har så många syskon! Fan va roligt det är att vara många. Jag vill dock tyvärr bara ha max två barn själv.

Nu ska jag fixa lampor och dukning och grejer.. =) PUSS

Gå upp innan man vaknar och gå låångpromenad med bästis runt byn innan frukost. Rota i gamla VHS-skåpet och äta frukosten i mammas filmsoffa med kattsällskap. Ligga i trädgården och läsa Illustrerad Vetenskap. Plocka kantareller och äta svampmackor. Låna lillebrors moppe, gasa som en idiot på grusvägarna och nästan skratta ihjäl sig. Cykla upp i skogen, ta en simtur i solnedgången och tvätta håret i sjön.

Låtsas som att verkligheten drar igång igen om en sådär.. tio år ungefär.

Man ska inte ropa hej. Man ska verkligen inte det. Här tycker man det flyter på och vi sitter kväll efter kväll på Annas balkong, natt efter natt på msn. Hon och jag. Säger att det minsann ordnar upp sig så bra allting. Att det går lättare nu. Sedan ska hon bara cykla och köpa böcker lite snabbt innan de stänger

..och så kommer hon inte tillbaka. Så ringer det från akuten. Påkörd.
Påkörd? vem? vad? va?
På övergångsstället. Ambulans.

TACK GUD FÖR ATT HON LEVER !!!!!!

Och hittade en film på lilla slottet när jag precis hade flyttat in =)

Helt otroligt, min jävla sugblåvalskuktelefon (ursäkta) är trasig igen! Sist ville jag reklamera den, bli av med den på riktigt, men blev självklart omkullpratad av sugpropparna inne i trebutiken, och fick en helt ny likadan istället. Men nu är den precis likadan som den förra var hela två gånger. Det började med att ena volymknappen dog (så man kan höja men inte sänka samtalen, jippie!) sedan fortsatte den med att hänga sig lite när som helst. Och nu, nu kan jag inte ens prata eftersom  microfonen dött - samma sak som första gången! Så jag måste alltid ha headset för att kunna svara/ringa någon och då blir jag ju DÖV eftersom volymen ju inte går att sänka! Herreguud! Och jag köpte fanskapet för kameran, och kan ju liksom inte ta semesterbilder med flashiga skypelånetelefonen från typ -92 som jag får dras med i två veckor varje gång.. minst.

Så. Nu har jag avreagerat mig lite. Gud vad jag inte vill gå in i 3-butiken idag. Suck. Orkar inte med dem. Orkar och vill inte inte åka till stan i huvudtaget. Meen, jag får väl ta fram måstelistan och kryssa lite annat när jag är väl håller på. Som väntat så är solen lite frånvarande idag igen. Självklart.. vår äventyrskurs är ju slut liksom =)

Puss

En komma fem dagar för tidigt har jag nu landat i Karlstad. Jag var nyss påväg ut genom dörren igen för en badtur med saknade gänget, men fy sjutton jag är för trött.

Det går inte att beskriva min vecka i ord. Tråkigt nog räcker inte bilderna jag tagit till heller. Men huvudet är fullt av oförglömliga minnen och magen gör ont av alla skratt. Kan ju nämna att jag i alla fall bland massa annat har slussat, kollat hällristningar, varit på arkeologisk utgrävning, gått hela vägen ut på Hindens rev, vandrat i trollskog, letat och hittat massa fossil, druckit massa sprit, ätit för mycket god mat och haft det så förjävla underbart.

Efter veckor med regn, regn och regn så sprack det upp och blev kanonsommar på morgonen när vi drog iväg - och sedan har det hållt i sig varje dag! Vi har börjat dagarna med frukost utomhus vid 7-8 och sedan varit ute minst tolv timmar om dagen. Underbart! När vi åkte förra veckan i juni var det precis likadant - de två bästa sommarveckorna på hela året. Vad är oddsen liksom? =) Skulle inte bli förvånad om regnet kommer igen nu, nu när vi kommit hem liksom =P

Nu ska jag försöka sova lite. Sedan packa upp och packa ned. Jag ska nämligen hem till byn! Och gud vad kul det ska bli! Jag saknar byfolket och mina kära gamla vänner. Att alltid möta bekanta ansikten på bygatorna och grusvägarna. Att känna alla. Det blir inte direkt samma sak i en stor stad. Jag vill skvallra och promenera med högstadievänner och dricka te i mammas soffa med katterna. Åh jag saknar er ♥

Det blev inte en direkt lugnt sommar för min del. Jag som skulle ha mitt första sommarlov på 10 år har istället både pluggat och jobbat. Inte alls som planerat. Meen det har ju varit helt okej ändå!

Hoppas ni har det bra kära läsare =) PUSS

Biljett till Harry Potter bokad. Igen. Det är den verkligen värd den nya filmen - så jäkla bra och så jäkla ska ses på bio. Jag gick på första Sagan om ringen tre gånger, och första Harry Potter minst tre gånger. Sa jag att jag älskar äventyr och magi? Efter vi kommer ut från SF ska jag och syster leka igen. Sällan. Eller inte. Men tusan de flyttar om typ en månad. Aj Aj Aj inte tänka på det. Till Harry Potter och Morden i Midsomer-land dessutom. Fasoner! Gud vad avundsjuk jag är. Sist de bodde där tyckte jag var en evighet, och nu kommer de vara borta minst dubbelt så länge. Alltid!? I såna fall blir jag också englandsboende på heltid framöver kan jag lova. Där vet ju i alla fall folk vad jag heter.

Filmerna slutar typ 20.00 (ah vi ska gå på olika) haha =P Så då får jag se vad vi hittar på för bus. Jag måste ju hem och packa någon gång i natt i alla fall, eftersom jag lämnar stan tidigt i morgon bitti (och man kan ju liksom inte börja packa i tid) I en hel vecka ska jag äventyra. Kanske precis vad jag behöver just nu?

Puss

Jag vet att det varit lite småkass uppdatering från min sida, ber så mycket om ursäkt för det. Dagarna som passerat hade verkligen blivit mer lätta att andas om jag pressat ner dem på en rejäl bunt A4, men ibland går det inte att skriva heller. Sugigt.

Det är schizofrena Janet-tider. Jag pendlar från nya sköna tankar och lite mer harmoni, till välkänt apatiskt stirrande ut på natten tills det blir morgon igen. Det är liksom inga lagar i Janetland, inga som följs i alla fall, liver lever hur det vill med mig och låter även bli precis lika ofta. Jag kan skutta hem från fina vänner efter fina soltimmar med fina känslor i magen, bara för att några timmar senare hitta mig själv sittandes i mitt fönster, dingla med benen och fråga mig själv vad meningen var nu igen.

Natt efter natt tittar jag ut på den svarta gräsmattan, sväljer tungt till Winnerbäckbakgrund och tänder den tredje ciggen på raken. Upptäcker att det börjar bli ljust igen och undrar varför ingen sitter i mitt fönster med mig. Varför ingen annan tänder en cigg, dinglar med benen och gäspar lutad mot fönsterkarmen mitt emot. Någon som filosoferar och funderar som jag, och vill sitta uppe och bara prata och skratta och andas nattluft i mitt dinglamedbenen-fönster tills morgontimmarna ibland.

Jag ska tömma min kamera på bilder idag - för i morgon ska jag resa iväg en vecka. Var tar tiden vägen? Jag ska lägga upp massa bilder här så fort jag fört över dem och fått i mig lite vita kolhydrater. Lite kompensation för dålig uppdatering och sjukt lite bilder sista tiden. Ha det bra så länge.. Puss

Det blev inget bakisslapp framför TVn inte. SlavdrivarLouise kom hit alldeles oinbjuden och bokstavligt talat klädde på mig. Jag suckade och stönande och försökte sitta kvar i soffan, men de gick bara inte! Jag ska på bio kl 19 och innan dess ska jag ha motionerat mig själv och dig. Så vi har gått powerwalk i solen i typ två timmar !! (herregud vilken tortyr för en dagenefter-Janet) Men jag får väl tacka ändå, det behövdes nog =P På hemvägen stannade jag och köpte fett, så NU ska jag dö i soffan och tugga kolhydrater, Jeesus!

Nyss hade jag ett sånt där moment. Ett sånt där Vilken skön dag-moment. Det är sällan jag tycker livet är meningsfullt just nu, men nyss när jag helt cepe-slut och genomsvettig stod och packade upp mitt socker och fett ur Konsumpåsen, samt skrattade åt minnesbilder sedan igår, så kändes det liksom bra. Livet kändes okej. Och det är fasen stort. Innan jag hann släppa tanken så, ironiskt nog, plingar mobilen till. Förlåt vännen men nu citerar jag rakt av: Hej. Kom bara att tänka på dig. Och jag log. Ville bara skriva det =) Varma kramar. Det var liksom pricken över. Snälla varma fina människor! Det finns kanske hopp för den här världen ändå. Idag är jag en glad Janet. Nu: Fett och TV =)

Föööör att jaanet bloggar full för förstra gången på typ jääättelänngeee =D å nu ska jag lägga ner innan jag skriver nåt olämpligggt1 =D PUSS och goodnaaatt

Jag ligger (än så länge) tre steg före. Den vanliga lördagshysterin är i fjärran. Eftersom min hårtork gick och självdog (och jag inte köpt någon ny) så har jag redan duschat i hopp om att mitt hår ska hinna torka tills kalasstarten. Och hur ofta sitter man redan duschad inför festligheter kl 15 en lördag? Fast jag har ju tid på mig att bli stressad. Kvällen till ära tänkte jag köra smink, kjol och heels. Va fan händer? Jag försöker gå in för det lite helt enkelt.

Kanske blir det till och med den illcerisa ballerinan jag lovade mig själv att aldrig sätta på mig igen. Jag kanske mår bra av lite färg. Kanske orkar jag clipsa i löshåret? Kanske dricker jag hela vinaren själv ikväll. Ha! Hela vinaren. Det låter som ett skämt. Var tog Janet vägen? Mycket troligt att hon söp bort sig själv, kanske hittar jag henne i ett dike ikväll?

Jag skulle kanske behöva vara full. Full på riktigt. När vad jag krypafull senast? Minnesluckorfull? Valborg nog. Yes, helt klart Valborg. Och det var en udda kväll på alla vis. Kanske skulle jag må bra av att bara släppa kontrollen för första gången på.. ja.. sen Valborg? Förhoppningsvis med ett leende i dimman såklart. Om mörka moln närmar sig där nere i glaset, då svirar jag om till tygisar, köper med en pizza och förflyttar mitt breda ass hem till Bettan. Om inte - så ses vi på hamnfestivalen? =)

Skål!