Jomensåatte

Gift dig med mig?
..okej

Kom änglar kom älvor

När en syster flyger bort så flyger en annan hem.

Jag undrar om Australien fortfarande är som det ska efter hennes månader där. Jag har nästan glömt hur hon ser ut (är det bara jag som automatiskt sjöng den där meningen a la Skönheten och Odjuret nu?) Jag har nääästan glööömt hur haaaan seeeer uuuuut. Eller? I alla fall:

Hon är tydligen på hemväg? Hem = Gbg. Det kan alltså betyda en måstevisit ner snarast. Mitt i panikschemat. Mitt i panikseptember. Men mitt Karlstad är kyligt, extra kyligt just nu. Det bor is i hjärtat. Tänka sig, och det är fortfarande bara augusti. Jag skulle alltså kunna behöva en australienbrud att tina lite hos, så jag klarar vintern sedan. Min Clas Ohlson-hårfön är totalt lame ner det kommer till att värma frusna själar. Där får man för att man budgetshoppar. Skitgrejer.

Har jag gjort klart uppgiften då? Icke. Jag vill mest bara kolla zombiefilm. Undrar om den kombon fungerar?


If love was red then she was colour blind


Sista augusti

Idag hade vi en föreläsning som kunde smälta betong nästan. Av min hjärna blev det ingenting kvar (hårdskallig men inte tillräckligt alltså). Jag är så trött så trött så trött. Men kvällen ska ägnas åt uppgiftskrivning för i morgon vid lunch ska den in. Men innan jag försöker formulera något alls med geggskallen ska jag fixa snabbmiddag och möta upp Louise och hundarna för en långpromenad i regnet. Det är riktigt grått ute, sådär så man blir kall av att kika ut genom fönstret bara. Men jag gillart. Bra upplägg för plugg senare också. Vår föreläsare är förresten skitbra. Lite läskig och all over the place. Men skitbra.

Dagens Janet

JA! Det är en dagens outfit minsann. Hihi.

Extremt kort efterföreläsningsplugg på plan två



Bjuder på en bild från igår när jag åt middag också



PUSS

...

Life hurts.
I morgon ska jag bosätta mig i stallet och leka med katterna i timmar.

Starkt jobbat

Jag borde få medalj för mitt pluggrymmande nästan. Först pausade jag hos Erika med socker och stillasittande. Sedan hamnade jag på nå vänster i Kakans soffa och blev uppdaterad om nollningen. Och så lika mystiskt har resten av kvällen spenderats i Marikas säng med godis. Jag är grym verkligen. För nyss var kl 10.00 och nu är den 19.30 och jag har inte gjort någonting alls av det jag skulle. Inte illa va?

Jag kan om jag vill minsann. Om man kanske skulle kika på den där boken nudå..

Jag har skapat en plugghörna på mitt golv. Så nu är jag golvlös.

Pyssel: Plantera blommor i gamla IKEA-lampor = Finfint

Världens bästa kudde

Annan läsning är alltid roligare läsning

Jag Jag Jag

PUSS


Hi, I´m Guy. Hi. Yes! You are a guy. Quite a guy. Oh, my. That rhymes. Yikes. Bikes.

Inget mer Kasernhöjden. När och om de återvänder hösten 2010 är jag färdig med KAU och mitt nya lägenhetskontrakt har gått ut igen. Hur skumt är inte det. Förändringar. Vissa är så bra och andra vill man bara slippa. Jag flyttade hit med min bästa vän och syster, och staden Karlstad kommer aldrig vara som den ska utan henne. Nu måste jag flyga över havet för att ta en promenad eller äta fett. Läskigt detta.

Världens bästa Sandra. Snyggsyster.

 

Det är tur att det finns Erikor som bjuder på te och muffins såna här dagar. Nu ska jag återvända till underbara kurslitteraturen. Det är höst ute. Jag hade stickad tröja och halsduk och det var lagom. I like.

 

I´m from...                  
Billy?

You live in Billy?

B-bali.
Uh, Billy Bali.
Um, it´s a suburb of Bali.


Bali! The island nation of Bali.
Fascinating.

A whole new world

Har inte jag varit ledsen så det räcker senaste sidorna av mitt liv? Var det inte dags att vända blad? Det väntade ju ett gladare, smer studsigt och mindre pissigt kapitel. Jag har faktiskt lyckats riktigt bra med att plöja upp den vägen,  och jag vägrar trilla ned i kaninhålet igen. Inte såhär. Inte just nu. Inte för att andra låter bli att tänka ibland. Det var en onödig grop och det gjorde ont. Men någonting lär man sig alltid,
vem man kan lita på eller inte till exempel.

Jag sitter med min underbara kurslitteratur just nu. Jag tror killen var hög alternativt förälskad när han skrev boken. Utsvävningarna och meningsbyggnaden skriker kärlek och kokain. Och det är inga euforiska rus vi pratar nu, snarare Winnerbäck och snedtändningar. Jävligt otung läsning alltså. Eh.

I morse gick jag faktiskt ut på en powerwalk, och har fortfarande inte tagit mig in i duschen eller fått fram någon frukost. Det är nog dags nu. Pundarkungen får vänta en timme eller två. Det är såna här inlägg som får en att hoppas att ens lärare inte läser bloggar.

Det är ljusare idag. Det gör fortfarande lite ont. Men det är ju inte hon som gör ont, utan han. Det trodde jag vi var med på. Men icke.
Det kommer i alla fall bli som det ska med allt. Sådetså. 


...

Okej. Från ledsen till förbannad igen. Va fan är det med folk? Enligt vissa finns det bara tydligen de själva i världen. Och man har ingen skyldighet mot någon annan om man inte orkar det för stunden. Och världens enklaste förklaringar sedan. Men PRATA för i helvete då. Så man slipper vara ett jävla vrak och må skit och fundera sönder sig själv i några dygn för ingenting. Var det värt det eller? Jävla skit. Jag förstår. Jag förstår allt. Skulle alltid försöka i alla fall. Om man låter mig försöka förstå alltså. Inte lämnar mig som ett frågetecken. Ingen logik. Jag hatar världen och hur vissa människor i den fungerar. Elakt. Suck. Tack ni fina för att ni funnits här dessa dagar när jag varit bitter och tråkig och ledsen. Ni är grymmast ♥ Uppskattar er mer än ord någonsin kan förklara.

Bring me back to life

Och tänka sig att jag fick typ hundra ragg igår. Jag har glömt bort om jag brukar få det? Brukar det vara så? När var jag ut senast egentligen? Jag tror jag glömt bort vem jag är totalt. Känns som hela livet och min identitet är en enda dimma. I alla fall så ville folk bjuda på drinkar eller dans eller bara säga att jag var vacker. Va fin du är. Hej snygging.
Idioter. Det stavas s.p.r.i.t och s.n.o.p.p inget annat.

Jag? Vacker? Var?

Vackra människor blir älskade. Jag vill ju bara att någon ska älska mig.
Varför är det så svårt? Det måste helt ärligt vara något fel på mig.
Var är du? Får man sova kl. 22 på en lördag?

Nej. Det är inte roligt just nu. Det kändes verkligen som om allt var på väg åt rätt håll. Så drar någon bort mattan igen och jag förstår inte hur sjutton jag gör? Har jag gått och blivit en trubbelmagnet? Vad händer?

Gårdagens jag

Framför smutsig förfestspegel



Blue Moon var riktigt roligt igår. Vilken stämning. Men saker som flög runt i huvudet hindrade kvällen från att bli sådär jättebra. Men det var kul att gå ut och dansa sig svettig. Kul att vara full och dimmig. Länge sedan. Får se till att ordna fler sådana nätter i höst - dock utan frågetecken som gnager och ont i magen. Jag är fortfarande ganska chockad. I don't get it. Men vad ska jag göra? Ställa mig och skrika, lägga mig på golvet och gråta eller stampa i marken som ett litet barn? Ringa och fråga vad det är för fel på dig och hur fan man kan vara så jävla elak. Vad skulle det hjälpa. Det är ju som det är bara. Jag tycker inte om att tro fel om människor. Man blir rädd för att leva. Vem kan man lita på egentligen?

Åh. Nyss fick jag en söt rosa påse med katter på. I den var det te, en jättefluffig macka och en vetenskapstidning ♥ Kanske det jag behövde mest i hela världen just idag. Finvänner och rosa kattpapper + macka såklart då. Nu ska jag hoppa i mjukisar och krypa upp i soffan. Det känns som att det är en sådan dag idag. Jag hade kvällsplaner men just nu är jag så osugen man kan bli på att egentligen träffa någon alls. Sakta men säkert arbetar jag mig igenom tanketivolit också. S och D har packat ur lägenheten. Den här helgen var redan jobbig och då ska det självklart vara annat samtidigt. Varför? Bajsmänniskor verkligen =( Tur att det finns såna där underbaringar också. Ha en fin lördag kära läsare.

Vakenhet

Det första jag tänkte göra nu var att radera nattens inlägg. Dels för att det ger mig lite ångest och dels för att jag inte är sådär arg nu när solen kommit upp igen. Men jag ska sluta sudda ut - kanske fungerar det som någon sorts terapi?

Nu är det mest bara tröttsamt, dålig känsla i magen och jag fattar ingenting. Jag tror jag förlorat hoppet om mänskligheten lite, det har ju iofs hänt förr, men man jag blir så chockad ändå. Vad är det med människor? Va tusan liksom. Varför ska jag sitta här och vara jätteglad en dag, ett frågetecken nästa och rent ut sagt ledsen den tredje? I såna fall slipper jag ju helst bli glad från första början såklart. Hur svårt kan det vara att förstå det? =(

Vad hände med att prata med varandra? Respekt? Förståelse? Lite sunt jäkla förnuft? Sanning? Det känns som jag är 15 igen. Det känns overkligt. Sjukt overkligt. För visst har jag snubblat ner i mina gropar och visst har jag kanske inte blivit behandlad jättebra alla gånger senaste året, men det här är något nytt. Det här sänkte ribban liksom. Det här går inte alls att förstå sig på och jag är så himla besviken över hur någon bara kan ta delar av mig för att leka med dem hur som helst sedan. Trodde faktiskt inte man gjorde så. Jag skulle inte göra så med någon alls, framför allt inte någon jag tycker om. Och jag som går runt och tänker att jag är så himla rädd om dig. Känns ju som ett skämt nu.

Klockan är alldeles för tidigt men jag ska iväg till Stockfallet och möta Louise vid stallet - jag behöver verkligen komma ut och få lite syre i mig och bråka med mig själv en stund. Så jag kan sluta fundera sedan. Jag har så mycket kurslitteratur att läsa och massa andra måsten så jag behöver slippa tänka på det här =( Helst slippa tänka på det någonsin igen. Och jag behöver stryka ett riktigt streck nu - måste bara hitta en jävligt stor penna först. Den som söker..

Två bilder som gör mig i alla fall lite gladare





=(

Jag hatar världen. Jag hatar hur folk kan vara så jävla egoistiska och bara ta vafan dom vill när det passar och sedan bete sig hur som helst. Hur svårt kan det vara att bara vara lite jävla ödmjuk? eller snäll åtminstone? Eller logisk och om man nu inte kan vara det kan amn ju i alla fall försöka förklara?  Vad fan kostar det?

Men nej. Bete dig som skit eller inte alls. Jag är så jävla arg och besviken men framför allt så jävla ledsen. För mitt liv har varit så tungt och det har äntligen börjat ordna upp sig lite men då får någon för sig att klippa och skära i mig och behandla en som ingenting - som en jävla trasdocka. Och det är liksom inte det jag behöver just nu =( Det är så nära till botten och värst av allt är att han vet det.

Jag har fan inte begärt någonting alls. Jag var glad för att jag hittat något fint och trevligt. Man tror liksom man hittat någon som bara är schysst och skön att vara med. Man tror man betyder något - ja antagligen för att han säger att man gör det. Man tänker aldrig något annat, varför skulle man? Sedan har man plötsligt ingenting alls. Och man känner sig dummast i världen för att det faktiskt betydde något. För att det faktiskt gör skitont. För att jag är ledsen på riktigt. För att du sårade mig. Helt utan anledning eller logik.

Jag tänker aldrig lita på någon någonsin igen =(

Fittliv.

timing is everything

Man kanske borde strunta i att ha en mobil. Helt och hållet liksom? Inga pinsamma fyllesms och inga telefonsamtal man inte vill ha strax innan utgång en fredagskväll. Inget som man kan tappa bort eller ha sönder heller. Fan. Drick och glöm är kvällens melodi. Det kan gå vägen. Skål!

Gäsp

Gud va trött jag är. Machélunch med tjejerna + en snabbistimme på stan och jag är nästan svimfärdig! Sömnbristen är ikapp. Nu ska jag verkligen s.o.v.a i någon timme. Byta om till pyjamaströja och krypa ner under täcket. För ikväll ska det drickas vin och kanske till och med dansas lite på månen. (Ja efter jag gjort jobbgrejen såklart)  Eller så minglar jag bara ett varv med fotografen, kör någon intervju och kollar läget och drar hem igen - det visar sig. Jag har faktiskt ingen aning just nu. Men lite sugen på dansgolvet och drinkar är jag allt. Festkläderna är fixade i alla fall. Och det är klös i dem minsann.

Annars har jag nog slutat försöka förstå mig på. Jag får helt enkelt se mig besegrad - jag kommer inte fatta. Jag trodde det var en gång sedan trodde jag det var två, men inser att det kanske bara är rätt allmänt. Varför göra enkla saker svåra liksom? I don't get it. Så jävla skumt.

Hoppas vi ses på Blue Moon ikväll kära läsare!

Bästistan-sallad



Sliiiten



Men glad i aalla faaall



Puss


Mm. Ah. hihi.

Jahapp. Igår drack jag en cider. En. Kanske ett halvt glas vin också. Och så vaknar jag med huvudvärk nu!? Börjar nästan tveka på den där vinaren och Blue Moon ikväll. I alla fall så kramades det rejält här under kvällen och natten. KRAMA-nollorna lekte utanför min dörr så jag bestämde mig för att kika lite på dem. Ah, eller så hade jag helt enkelt inte så mycket att välja på, meen fint folk i alla fall. Fast faddrarna finast såklart.

När alla drog till stan skuttade jag, mjukisarna och Kanin ner i Daniel minis soffa och knäppte på Happy Feet =) Chips, Te och massa kuddar - allt fixat. Men den där cidern gjorde nog sitt, och jag somnade hur fort som helst istället.

Nu sitter jag här med min yoghurt framför Smallville och väntar på mitt hurtiga shoppingsällskap för dagen. Jag behöver köpa något att ha på mig ikväll. Något o-bomulligt och o-vitt. Mm =)

Känner ni det också?

Läser ni det? Stämningen? Att det är annorlunda? Att jag glömmer. Att det som var skuret så långt ner under huden börjar suddas ut. Fast man just då, när man är så jävla där, är så jävla säker på att det aldrig skulle. Livet slutar aldrig förvåna mig. Jag slutar aldrig förvåna mig.
Och herregud va bra det är ibland. Att man inte alltid vet bäst.
Jag vill inte tillbaka mer. Snälla lämna mig ifred nu.

Bio när den är som bäst

Inglourious Basterds

Men fy satan vilken jävla bra film då! Sjukt grym. Wow-känsla, vända bort huvudet-scener och skrattattacker i en näst intill perfekt mix. Imponerande. Brad Pitt är verkligen skitbra. Åh jag blev lite kär i Tarantino nu, han har aldrig varit någon superfavorit innan faktiskt (borträknat fingret han hade med i From Dusk Till Dawn)

Annars var hela kvällen/natten igår riktigt nice. Sushi med Anna och Jocke. Och efterhäng i Annas soffa med vin, folkisar och Genifrågor. Jag och Jocke kom på den smarta idén att inte gå till sista bussen och istället promenera hem. Inte lika roligt när det väl var dags. Men hem kom vi och sov gjorde vi väl vid 4 kanske i alla fall? Liite segt idag alltså. Men nu har vi i alla fall ätit frukost och jag har lämnat av husdjuret vid universitetet. Idag ska jag kryssa måstelista tills Anders slutar jobbet, för då ska vi ut i skoogen =D Favorit! Jag älskar skogen. För varje dag som går nu förökar sig den där gnagande tanken: varför läste jag inte biologi? Eller i alla fall också? samtidigt? Lite vid sidan av? Sommarkursen stillade inget behov den gav bara mersmak. En dag ska även den drömmen tas itu med!

Ikväll vet jag inte alls, ladda inför i morgon? För det blir ju tydligen lite såndära fest ändå. Lagom dock för oss som ska sköta sitt jobb. Mm. Annars ignorerar jag totalt att Sis och Daniel säljer sitt hem bit för bit och köper flygbiljetter. Det händer inte. Inte!

PUSS


Ut från dimman

Idag gjorde jag något jätteojanetigt. För det första kände jag efter, bara det liksom. Och sedan var jag ärlig. Mot mig själv och mot någon annan. Hade världen gått under ifall jag låtit bli? Antagligen inte. Visst hade det varit lättare att fortsatt vara jag och inte tänka alls, men igår gick det upp för mig att jag hade kommit till en punkt då jag ville bestämma vissa saker med sig själv, och då är det bäst att passa på och göra det när man fortfarande har den makten att ändra på saker.

Det sista jag behöver är något komplicerat i mitt liv - det kan vi nog alla hålla med om. Och om jag kan hindra att det blir minsta lilla rörigt så gör jag helst det. Med facit i hand var det kanske världens bästa val jag gjorde idag. Det är inte roligt när man inte är riktigt överens, samtidigt är det väldigt bra att komma fram till det innan något blir knasigt. Mycket bra jobbat där Janet. Slutfunderat. Bara vara. Punkt. Lite tomt men lite lättnad. Tre steg längre bort från trubbel liksom.

Ikväll ska jag se
Inglourious Basterds. Och äta sushi. Med Jocke =)) Vi har inte setts på evigheter så det ska bli superkul! Annars har jag träffat Kakan, hängt på universitetet och handlat blommor idag. Lite otippat hittade jag en Evve på fel busshållplats också ;-)

PUSS

Glädje

Att få utforska små äventyrliga ställen man tidigare bara finurlat på. Att träffa människor som älskar det dom gör så mycket att de nästan klättrar i taket. Att återförenas med saknade tjejer. OCH saknade sommarkursare. Att känna hur otroligt skönt det är att jag inte anmälde mig till nollningen. Att kramas med någon man tycker om. Att min nya fotograf jag ska mingla med under terminen är hur skön som helst. Att äta favoritmacka och skriva rolig artikel framför Bettan. Att möta upp Louise i eftermiddag för en låång ridtur i fina Värmland i höstsolen. Att krypa upp i soffan ikväll med trötta ben, mjukisar, te, en bra film och bara vara jätteslapp. Att träffa saknad Jocke i morgon.

=)

Utanför slottet i sensommarmörkret


Första dagen i skolan

Nästan lite pirrigt. Tänka sig..

Historier ni fortfarande frågar om

I morgon är det första dagen på sista året. Och räknas det ens som ett år? Snart september, och i början av juni är vi klara. Och vårterminen är fri, jag kanske rent utav ska jobba eller i alla fall ha praktik. Overkligt räcker inte långa vägar. För inte sjutton skulle mitt liv se ut såhär när jag närmade mig min examen? Examen skulle ju betyda att jag med sambo skulle packa ihop våra år och fina Karlstadminnen med siktet inställt på nya äventyr på annan mark. Kattvänlig mark. Så småningom lite mera vuxet handlande på en fortfarande lika barnsligt rolig äventyrsmark. Det blir verkligen inte som man tänkt sig.

För snart sex år sedan blev jag jättekär. Ni vet sådär så man somnar med mobilen - och mycket troligt ett öppnat sms man läst tio gånger- i handen varje kväll. Vi blev vi och i tre år bodde vi ihop och hade så sjukt jävla roligt. Vi var de där som alla beskrev som "det perfekta paret". Och det var så också. Vi sa det hela tiden till varandra. Vi kunde sitta uppe och skvallra bara han och jag om hur skumma förhållanden vissa verkade ha, och vad folk bråkade, eller gjorde slut fram-och-tillbaka. Vi brukade fnittra som två små barn när vi låg skavfötters och läste tidningar om kvällarna. Vi pratade aldrig om barn, om giftemål eller ens om förlovning. Vi sa nog väldigt sällan att vi alltid skulle vara vi. Ungefär som att vi visste på något sätt.

Jag åkte hem och jobbade en sommar, han stannade kvar i Karlstad. Jag träffade ingen annan. Han träffade ingen annan. Vi bråkade inte och inget hade hänt. Jag kommer inte ihåg exakt hur många dagar som gick - men en dag frågade mamma om Anders inte skulle komma upp snart och då slog det mig. Anders! Visst ja. Han ja. Det här låter så himla konstigt, men jag hade ingen koll alls på när jag pratade med honom sist. Och inte bara hade jag glömt ringa honom. Han hade inte ringt mig heller.

Plötsligt insåg jag att jag inte hade det behovet. Inget behov av att träffa min egen sambo. Jag blev livrädd för hur jag skulle kunna förklara det för någon. För han inte minst. Livrädd för hur skumt det kändes att inse att man inte känner sig själv. Men.. han hade ju inte ringt mig heller? Han hade liksom glömt mig med. Vi träffades inte på hela den sommaren.

När jag kom tillbaka på hösten pratade vi knappt om det. Vi hade väl ingenting att säga. Jag tror till och med vi skrattade första gången vi liksom nämnde det. Göra slut? Åh suck alla kommer bli ledsna. Göra slut i smyg? Men lägenheten då? Åh fatta va dyr hyra vi kommer få. Och alla saker vi köpt ihop. Vill du träffa någon annan? Ne, inte jag heller just nu. Men vi kör på det här ett tag till då. Vi var väl lite vilsna båda två, men bestämde oss i alla fall för att fortsätta bo i vår fina lägenhet där vi båda trvides. Det var ganska självklart. Vi sa inte till någon att vi hade gjort slut heller. Någon nära hade precis gått bort och livet var väldigt upp-och-ned för många i vår omgivning som det var redan.

Vi hade varsinna rum redan när vi flyttade in, och nu började vi använda dem så också. Det gick så enkelt allting. Sedan gick det så fort. Jag träffade D och i samma veva träffade han någon. Vi blev båda kära. Vårt gemensamma hem med uppsägningstider och lögnen om att vi fortfarande var vi gjorde plötsligt allt komplicerat istället för enkelt. Folk fattade ingenting. Det var ju inte meningen att vi skulle bli kära i andra.

På nyårsafton 07-08 med en halvliter vodka i magen stängde jag in mig med mina två bästa vänner på min lillasysters rum. Vi har gjort slut, det var länge sedan.

Dagen efter körde vi de fyra timmarna ner till Karlstad i snökaoset och jag tror knappt vi sa ett ord till varandra. Det behövdes inte. Jag hittade ingen lägenhet förns i maj, men jag bodde ändå hos D största delen av våren. Och bra var väl det för då kunde Anders nya bo hos han (oss) eftersom jag så sällan var hemma. Det kanske låter konstigt, men det var så himla enkelt.

När hösten kom gjorde jag och D slut. Vi var tillsammans i sju-åtta månader. Sju-åtta månader där jag hann känna mer saker än jag gjort sammanlagt i mitt liv innan. Han var den första som någonsin sa till mig att han inte kunde leva utan mig. Att han alltid skulle älska mig. Att vi hörde ihop och alltid skulle göra det. Vi hade det stormigt från början och jag var ganska rädd för det han sa. Jag ville ta det lugnt men han ville det inte - tillslut övertalade han mig (ja men herregud jag var ju så käär det krävdes inte mycket) så jag gick all in och började för första gången i mitt liv riktigt planera en framtid med någon. Vart vi skulle ta vägen efter skolan. Hur vi ville bo, vad våra barn skulle heta. Vi planerade att åka en termin utomlands till hösten.

Att vi gjorde slut var det tuffaste jag någonsin varit med om. Pang sådär var han osäker. Pendlade upp och ner. Älskade mig men det kunde komma och gå. Det gör det fortfarande. Jag förstod liksom inte varför jag hade fått höra allt det och blivit så påpushad om det inte räckte längre än så? Jag ville ju ha allt. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag kommer ihåg hur jag brukade skälla på mig själv för att jag var en sån jävla idiot som var tvungen att vilja ha något som var krångligt när jag innan hade något som var så lätt. 

Det handlar inte om att mitt och Anders förhållande var för bra och perfekt och därför blev tråkigt. Eller att jag och D hade den där passionen just för att det var så stormigt. Inte alls. Jag vet att många tänker så och det har även jag gjort, men det handlade inte om det. Att jag och Anders slutade vara kära i varandra var tråkigt - men lite mer berg-och-dalbana hade inte fixat det. Så var det bara. Och att jag och D blev kaos var sorgligt, men jag hade älskat honom precis lika mycket - om inte mer - om vi hade haft det bara bra och sluppit det jobbiga.

Det jag försöker komma fram till är först och främst att livet inte är logiskt alla gånger. Kärlek är ju knappast något undantag. Men vem bryr sig om logik när det finns fjärilar liksom? Det andra jag vill säga är att man, kanske inte omprioriterar, men snarare växer i sitt tänkande om vad det egentligen är man vill ha. Man blir mognare helt enkelt. Jag skulle liksom aldrig tycka att ett stabilt och stadigt förhållande någonsin var tråkigt om jag älskade den människan (och när jag var 18-19 hade jag lite av den inställningen - att passionen var allt) Men jag skulle aldrig några år senare låta ett bra förhållande bli tråkigt bara för att man är trygga med varandra och känner varandra utan och innantill. Det blir ju vad man gör det till. Och att verkligen känna någon, skratta med någon, och faktiskt vara så trygg med någon att man pratar om verkligen allt - det slår ju all passion i världen. Vilken jävla känsla! Bara man kommer ihåg att påminna varandra om vad det är man egentligen har ibland. Bara man är varandras bästa vänner så är man ju oslagbara. Sådeså tror jag dessutom att man kan bli nyförälskade om och om igen också. Under hela livet.

Någon slutsats eller? Jag träffade Anders igår:







Vi gick på marknad med nästan hela gamla gänget. Promenerade i solen. Lagade middag och såg på film.. Och det var liksom trevligt men så himla ingenting mer. Som att det där obehovet att träffas hängt kvar. Som vanligt är vi jätteöverens. Han berättade att han för första gången på länge börjat träffa någon. Lite sådär sporadiskt typ i smyg och antagligen mest mörka halvan av dygnet. Men det var lite komplicerat för som alla andra hade hon en historia hon med.

Men du då? Din historia? Du har ett stort J tatuerat på magen? Och för oss betyder det komiskt nog ingenting men det skulle ingen annan ju tro på.

Alla har vi våra historier, och bara för att man skriver ner en hel bok i sin blogg så betyder inte det att någon kommer förstå dem bättre. Jag har alltid trott att det blir som det ska bli tillslut (dock på ett ganska realistiskt sätt där jag även tror att man får hjälpa ödet lite på traven ibland). Men jag missade något så himla viktigt. Alla dessa som det ska vara är ju olika de också. Vissa är förevigt och vissa endast sju-åtta månader. Vissa är tre fantastiska helt underbara år - som det ska vara behöver ju inte vara synonymt med för alltid.

Jag tänker inte längre säga "det var inte rätt helt enkelt". Klart det var rätt ibland. Det var jätterätt och precis som det skulle vara just då! Det kanske finns något ännu mera rätt längre fram längst vägen, men det betyder inte att förr är fullt av felsteg. Äventyr snarare.

Jag hoppas mitt nästa blir ett långt sådant - ett riktigt sånt dära för alltid. Och ska det vara så, så kommer det att bli så. Inget att bekymra sig över alltså. Men lite nervös får man faktiskt lov att vara! =)

Tid? Någon?

Idag: Höstmarknad. Favoritgänget. Sockerchock. Lång solpromenad. Systerhejdå. Filmkväll.

Försöker att mentalt ladda hjärnan för skolstart på tisdag, men det känns för overkligt. Jag ignorerar att alla fönster i hela huset lyser och att Campus ser ut som myrornas krig. Nej. Det är inte dags. Inte än. Pausknappen NU!  Jag behöver andas upp mig. Jag har inte energin och motivationen för allt som ska hinnas med i september. Min ekofilisofiuppsats! Marknadsföringstenta! Nya kursstarten! Jobb! Och just denna månad, precis denna månad utav alla månader ska ju även min bästa vän gifta sig, min älskade Sandra och Daniel lämna landet och jag flytta, både ut och in. Gud! Jag blir svimfärdig av att bara tänka på det.

Första oktober är det någon som kommer sitta ute hela natten och bara andas och kika på stjärnorna. Det kan jag lova. Nu: en kopp te och en cigg ute på trappan tror jag nästan. Jag tänker mig nog mot en hjärtattack annars. PUSS

..och varför? varför varför varför har inte jag någon som jag självklart ska krypa ned hos just nu? Som drar fingrarna genom mitt hår och säger att det självklart kommer fixa sig med allt för vi är ju vi. Någon som är värd att kämpa för, som är värd att göra allt för. Någon att finnas till för. Jag hatar att inte vara en del av ett vi. Hatar. Det är den bästa känslan i världen, att känna att man hör ihop med någon. Att älska någon som älskar tillbaka. Jag tror vi har många meningar med livet, och att det kan finnas många olika saker som gör det värt det, men utan den där pusselbiten, utan lite riktig jävla kärlek i bagaget, så är allt helt jävla meningslöst ju. Tomhet. Det är bara en jävla väntan hela tiden. Fittliv. Ge mig mening. SNÄLLA. Meningslöst bitterkräks. Det kommer bli skitbra Janet. Klart det kommer!

Väckelse

Campus är tillbaka till vanligheten. Vid första påringningen hade jag inte hunnit lägga mig än. Så öppnade i sovtröja med tandborste i handen. Där stod en full pojke som jag aldrig förr sett. Och mina ögon var jättenyktra just denna lördagsnatt. Han ville ingenting tror jag. Ringning nummer två försökte jag ignorera men jävlarna gav inte  med sig. Snälla låt mig sova. Tredje gången hade jag somnat, och roffade i nyvaket chocktillstånd åt mig mobilen som visade lagom tid för att det mycket logiskt skulle vara Daniel mini som kommit hem från krogen, och han brukar yra vidare om man ignorerar honom. Inga konstigheter. Så jag somnade om.

Jag har sagt att jag flyttar om en månad va? Jamenjo =)

Annars diggar jag nya telefonen. Man kan inte göra direkt någonting alls med den, förutom att ringa och skicka sms. Plus att man kan titta på den när någon ringer och den bubblar fint och rosa. Viktig detalj minsann.
I like.

EnLördagssammanfattning

Frukostbak och Bakfylla. Många soltimmar samt återvändare till Campus. Skoinvigning. Kräftskiva och Rappakalja @ Kasernhöjden. Systertid ♥ Extrem sömnbrist. Väldigt oväntat supersnabbt gnagigt Danielbesök. Skrattochmack-fullt i magen. Ostabilt högtryck i hjärtat. Schizopirr.
Lite fjärilar. Mycket larvande.

Slutsats: Löjligt bra lördag. Som tyvärr även bjöd på lite ont. kämpa.


Ps

Ni vet det där att säga eller göra saker i den dimmigaste dimman för att sedan vakna dagen efter med ett suck nej vafaaan.. hur tänkte jag där..? Well, icke.

Ingen ångest ens. Lite nervöst dock, för jag sitter ju med i alla fall ett halvt facit i hand - och jag vet därmed att svaret inte är det jag ibland önskar att det kunde vara. ett+ett+ett+ett = fyra. Hur man än vrider och vänder på det. Men egentligen gör det ingenting. För ibland låtsas jag att ett+ett+ett+ett = två, och ibland är kanske precis vad vi behöver. Ha! Said it!

Puss


FINBESÖK

Jag var jättetaggad att köra tvådagars och har sett fram emot att pimpla vin med fina klassisarna ikväll hela veckan. Men så kom lillasyster till Karlstad igår!!! Så det är klart jag inte kan gå på fest då. När hon var här sist var hon typ.. 15? Nu är hon 18. Det säger ju en del =P Så jääkla roligt i alla fall =D Jättetråkigt att missa festen, jag hade ju verkligen sett fram mot att träffa tjejerna, fast egentligen kan jag ju inte sura heller. Inte när Lilla Louise är i staden. Hoppas ni som festar får det tokroligt i alla fall =)


Jag precis just nyss
Mina ögon ser jättegröna ut när jag använder lila



komplicerad enkelhet

Jag har så himla mycket jag vill skriva just nu. Eller rättare sagt har jag så mycket jag önskar jag visste hur jag skulle skriva. Men det är lika svårt att hitta orden som det är att veta hur jag egentligen känner. Jag försöker som vanligt komma undan med att jag inte känner något alls. Det är ju enklast så. Fast jag vet att jag ljuger lite nu för tiden. För i ärlighetens namn är jag är liksom alldeles för bekväm och nöjd med det för att inte sakna det om det försvann. Och det måste ju betyda något?

Hejdåfesten ikväll! Jag har massa saker att fixa idag, så måste sätta igång med det helst för en timme sedan. Det kommer bli så jäkla roligt. Och sorgligt. Och jag slår vad om att jag kommer bli skitfull och gråta massa. Haha.. meen.. i vilket fall som helst kommer vi ha jävligt kul. Det går inte på något annat sätt med de människorna =)

Nu ska jag försöka fixa mitt trollhår och ta mig ner till stan och Anna.

PUSS


Rosa sötsak

Jag reklamerade ju min nya telefon. Det ska tydligen vara svårt att reklamera abonnemanget och alltihopa men det var inget jag märkte av i alla fall, gick hur bra och smidigt som helst. De bara tog tillbaka telefonen och strök bindningstider och försäkringar osv. Klart. Men sedan ska man ju ha en ny telefon också.

I djungeln av iphones, touchscreens, och större eller mindre rymdskepp att ha i fickan så höll mitt huvud på att sprängas. I virrvarret så resonerade jag: ju mindre saker i mobilen, desto mindre saker i mobilen som kan gå sönder. Jag har ju haft minst sagt otur med trasiga telefoner sista tiden, och jag orkar verkligen inte mer! Så jag bad om den minst avancerade dom hade, som gärna fick vara liten och snygg också. Kan jag ringa och skicka sms är jag helnöjd - sådant ska icke tas för givet liksom. Det blev en T707 - jävligt oavancerad tydligen. Vi får väl hoppas på det då! =)



Tillbaka till framtiden

Nu är jag åter igen på Campus. Universitetet har nästan vaknat till liv igen, det känns skumt. Tydligen har någon eldat här bredvid, alldeles svart och dörrlöst på Triogatan (inte mitt hus) Annat tokigt är mobilen som ringde 03.00 i natt. Jag visste varken vart jag var eller vad som hände. Ganska skönt att vara hemma innan kl 9 idag dock, och vi sov nästan hela tågresan, fast lär ju bli trött så småningom under dan. Men det blir inget sova, för jag har kanske den längsta måstelistan i stan:

  • Hämta ut paket
  • Posta paket
  • Trebutiken
  • Banken
  • Försäkringskassan
  • Skriva artiklar
  • Lägga upp möbler på blocket
  • Köpa kalasdricka
  • Ta nytt kort till körkortet
  • Adressändra
Denna jävliga lista sätter verkligen stopp för sömn, jag kan omöjligt slappna av. Därför är det lika bra att sätta igång och sedan få dö framför film i mjukisar ikväll och känna sig duktig (förhoppningsvis). Tänkte att det kanske skulle peppa mig lite att punkta upp det i bloggen, så kan jag stryka över det jag fixat sedan. Mm. Nu kör vi!

Frukost



Trött Sandra



pga personalbyte ber vi er visa era biljetter igen..



Nytt hår.



Jag tror det kallas blont.



PUSS

Jag vet

Bloggen är bildlös: Har varken sladd eller kortläsare med mig upp hit.
Bloggen är tråkig: Jag är sjuk och den mesta tiden lägger jag på att äta blåbär eller kolla VHS-filmer från 90-talet. Det blir inte roligare än så, sorry. Önskar självklart jag kunde bjuda på något nytt. Lite kärlek kanske, eller ett nytt jobb, eller någon uppenbarelse, men det händer faktiskt ingenting. Inga skandaler och inga pinsamheter. Inga framsteg och inga tillbakatramp.

Men i morgon tågar jag och syster tillbaka till Värmelandet och på fredag är det den där kalasiga hejdåfesten på Kasernhöjden. Fulla och glada människor av den bästa sorten, massa lekar och en mycket (t)rolig utgång. En händelsehungrig Janet med en vinare i enda handen och Jäger i den andra kan ju inte lyckas glida helt jävla menlös genom det dygnet?. Som bäddat för någon sorts action ju. Kärlek, krig, äventyr eller ny dressing på Burger King - jag är redo!


Update: Jag idag. Jag en helt vanlig dag. Inga konstigheter.
Fel håll och upp-och-ned och så där ni vet.


Blå Blå är kärleken

Idag åkte jag och min förkylning + tre och enfemtedels brudar till Lager 157. Det var en trevlig liten trip där till och med bäbisen fick med sig mer tyg hem än mig. Jag köpte strumpor och en halsduk. Men skoj var det. Pizzeriastopp hann vi också med. Sedan har jag pressat blåbärspaj, rostmackor, chips samt whiskey och vitlök. Vill man bli frisk så vill man! När jag kommer tillbaka till Karlstad är det hårdträning som gäller efter sjuka svullotider. Nytt gymkort på stan ska ju införskaffas! Riktigt peppande.

Annars bröt jag skoshoppingförbudet och klickade hem nya Converse i förrgår, men jag kommer använda dem riktigt mycket. Så himla fina gråmönstrade. Dags att bryta av mitt vitatygisar-beroende. Mm. Sedan har jag gjort något med håret också =P Dagens smarta: Äta blåbär dagen efter du blekt tänderna. Spejsigt som satan!

Nu: Film med bästa syskonen! =)

Hett

Fy satan va förkyld jag är. Kan varken prata eller andas. Absolut inte sova. Det dumma är att jag liksom är döv också, så jag hör inte filmerna.. och höjer jag dör huvudet istället. Ah.. lite gnälligt.. men fan va tråkigt att vara såhär dålig. Jag zombiar runt här hemma i sockor och sovtröja och väntar in friskhet. Jag borde ju hinna tills tåget går tillbaka mot Karlstad om jag är så här kass nu. Men har ju en del att göra här hemma innan dess också.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost!

Puss

Sju månader

Sju månader tog det innan det där jag kanske aldrig mer ville höra pressade sig in genom mobilen och brakade genom både lås och bom på andra sidan. Sju månader av att sakna det men samtidigt vara rädd för att behöva höra det och aldrig mera tro på det. Sju månader av att få veta att man inte ska behöva höra det och vara rädd eller fundera sådär fasligt heller. Det skulle vankas tid. Plats. Vila. Paus.

Janet.. Jag älskar dig..

Japp. Så vare med det.

Ikväll blir det kräftskiva här hemma! Hela gänget utom syster Emma som varit i Australien två månader snart. Jag är jätteförkyld och skitäcklig men har ändå powerwalkat långisar med bästa bruden. Om en månad blir hon fru. Åh så roligt!
Annars blir det mycket utetid. Skogspromenader, svampplockning och fiske. Jag gillar egentligen inte att fiska och tycker alltid synd om både maskarna och fisken. Men det är roligt att vara vid vattnet och så.. Jag älskar verkligen att vara här uppe. Och jag älskar att jag har så många syskon! Fan va roligt det är att vara många. Jag vill dock tyvärr bara ha max två barn själv.

Nu ska jag fixa lampor och dukning och grejer.. =) PUSS

Storvik

Gå upp innan man vaknar och gå låångpromenad med bästis runt byn innan frukost. Rota i gamla VHS-skåpet och äta frukosten i mammas filmsoffa med kattsällskap. Ligga i trädgården och läsa Illustrerad Vetenskap. Plocka kantareller och äta svampmackor. Låna lillebrors moppe, gasa som en idiot på grusvägarna och nästan skratta ihjäl sig. Cykla upp i skogen, ta en simtur i solnedgången och tvätta håret i sjön.

Låtsas som att verkligheten drar igång igen om en sådär.. tio år ungefär.

Tack Gud

Man ska inte ropa hej. Man ska verkligen inte det. Här tycker man det flyter på och vi sitter kväll efter kväll på Annas balkong, natt efter natt på msn. Hon och jag. Säger att det minsann ordnar upp sig så bra allting. Att det går lättare nu. Sedan ska hon bara cykla och köpa böcker lite snabbt innan de stänger

..och så kommer hon inte tillbaka. Så ringer det från akuten. Påkörd.
Påkörd? vem? vad? va?
På övergångsstället. Ambulans.

TACK GUD FÖR ATT HON LEVER !!!!!!

Ge mig. NU!



Lite uppdatering i bloggtorkan:
Jag har haft jättefina dagar med jättefint folk =D Bra film också! Igår avslutade jag en så himla underbar onsdag med att äventyra iväg med braiga grannen mitt i natten för att kika på brinnande stenar.. Jag såg två superstora! Åh Fint =D Idag har jag varit på redaktionen och samlat på mig lite att skriva om inför första numret av universitetets tidning - gud va det känns skumt att allt drar igång igen nu! Lite roligt dock också. Nu står tvätt, disk och packning på schemat för tidigt i morgon går tåget igen. STORVIK. Sällskapar med bästa syster också!

PUSS

Ps. Jag har sprungit idag! SPRUNGIT! Kunde både andas och låta bli att knäcka ben. Och jag har (tar i största jävla stocken i kommun) känt mig som en frisk normal jävla människa i över en vecka nu. Nu fan vänder det.

maybe You're gonna be the one that saves me ?

Den närmsta tiden. Typ två veckorna. Kommer jag åka runt lite. Resa bort. Vara någon annan stans. Schemat är inte ens klart, och det är nästan det underbaraste. Förutom några få dagar nu innan helgen är  jag ledig tills skolan börjar. Det jag ville säga är att det blir tomt här i bloggen framöver, så ni behöver alltså inte klicka er in. Om cirkus två veckor får ni gärna återvända dock. Jag tycker det är trevligt att skriva till er. Ni är bra.

Det finns mycket i mitt liv som är bra just nu. Sedan finns det lite annat som är jättedåligt. Jag förstår ju själv att det inte händer mirakel på två veckor, men jag hoppas att när jag återvänder är de många bra sakerna några fler och ännu bättre, och de jättedåliga lite mindre jättedåliga. Åt rätt håll är alltid åt rätt håll liksom. Och jag är på väg. Det finns saker jag vill ha och det är på tiden att börja göra någonting åt det.

Puss


Surfade på YouTube

Och hittade en film på lilla slottet när jag precis hade flyttat in =)



Snart flytt igen ju.

Åh!

Helt otroligt, min jävla sugblåvalskuktelefon (ursäkta) är trasig igen! Sist ville jag reklamera den, bli av med den på riktigt, men blev självklart omkullpratad av sugpropparna inne i trebutiken, och fick en helt ny likadan istället. Men nu är den precis likadan som den förra var hela två gånger. Det började med att ena volymknappen dog (så man kan höja men inte sänka samtalen, jippie!) sedan fortsatte den med att hänga sig lite när som helst. Och nu, nu kan jag inte ens prata eftersom  microfonen dött - samma sak som första gången! Så jag måste alltid ha headset för att kunna svara/ringa någon och då blir jag ju DÖV eftersom volymen ju inte går att sänka! Herreguud! Och jag köpte fanskapet för kameran, och kan ju liksom inte ta semesterbilder med flashiga skypelånetelefonen från typ -92 som jag får dras med i två veckor varje gång.. minst.

Så. Nu har jag avreagerat mig lite. Gud vad jag inte vill gå in i 3-butiken idag. Suck. Orkar inte med dem. Orkar och vill inte inte åka till stan i huvudtaget. Meen, jag får väl ta fram måstelistan och kryssa lite annat när jag är väl håller på. Som väntat så är solen lite frånvarande idag igen. Självklart.. vår äventyrskurs är ju slut liksom =)

Puss

Jag är hemma

En komma fem dagar för tidigt har jag nu landat i Karlstad. Jag var nyss påväg ut genom dörren igen för en badtur med saknade gänget, men fy sjutton jag är för trött.

Det går inte att beskriva min vecka i ord. Tråkigt nog räcker inte bilderna jag tagit till heller. Men huvudet är fullt av oförglömliga minnen och magen gör ont av alla skratt. Kan ju nämna att jag i alla fall bland massa annat har slussat, kollat hällristningar, varit på arkeologisk utgrävning, gått hela vägen ut på Hindens rev, vandrat i trollskog, letat och hittat massa fossil, druckit massa sprit, ätit för mycket god mat och haft det så förjävla underbart.

Efter veckor med regn, regn och regn så sprack det upp och blev kanonsommar på morgonen när vi drog iväg - och sedan har det hållt i sig varje dag! Vi har börjat dagarna med frukost utomhus vid 7-8 och sedan varit ute minst tolv timmar om dagen. Underbart! När vi åkte förra veckan i juni var det precis likadant - de två bästa sommarveckorna på hela året. Vad är oddsen liksom? =) Skulle inte bli förvånad om regnet kommer igen nu, nu när vi kommit hem liksom =P

Nu ska jag försöka sova lite. Sedan packa upp och packa ned. Jag ska nämligen hem till byn! Och gud vad kul det ska bli! Jag saknar byfolket och mina kära gamla vänner. Att alltid möta bekanta ansikten på bygatorna och grusvägarna. Att känna alla. Det blir inte direkt samma sak i en stor stad. Jag vill skvallra och promenera med högstadievänner och dricka te i mammas soffa med katterna. Åh jag saknar er ♥

Det blev inte en direkt lugnt sommar för min del. Jag som skulle ha mitt första sommarlov på 10 år har istället både pluggat och jobbat. Inte alls som planerat. Meen det har ju varit helt okej ändå!

Hoppas ni har det bra kära läsare =) PUSS

En syrerik Janetvärld

Varning för mycket läsning.

Harry var bäst. Igen. Sushi var helt perfekt som innanfilm-mat. Och te, rostmackor + Morden i Midsomer på Kasernhöjden var ett skitbra slut på den här dagen. Jag borde redan sova eftersom jag ska upp absolut senast halv 7 och sedan iväg på äventyr. Blir ju borta nästan en vecka. Skola igen mitt i sommaruppehållet - fast ganska så annorlunda utbildning ändå mot vad jag är van med. Det ryktas om att vi ska besöka en arkeologisk utgrävning också på vår resa, hoppas det stämmer.

Det finns bara ett litet problem just nu, jag har inte ens börjat packa =P Ännu mindre tvättat inför packningen. Och det hinner jag ju liksom inte nu. Planeringsmästaren verkligen. Och guud så trött jag är också. Jag sov ju liksom inte förra natten. Runt 02 dök nämligen D upp i stan och i lilla slottet. Bara sådär. Eller han ringde och sa att han tänkte åka till mig. Han skulle tillbaka sex timmar senare, men åkte alla milen fram och tillbaka för att ge mig en kram och prata.

Det värmde hjärtat något så otroligt. Allt han sa och hur han sa det. Och att han bara dök upp för att säga det. Och för första gången på så länge lyssnade han på mig och tog upp att han förstod hur sjukt jobbigt det har varit med allt framochtillbakande från hans sida. Sa att han förstod att jag faktiskt inte pallade.. ja.. pallar mer, och att han önskade att det aldrig hade behövt gå så långt.

Och jag har liksom puttat undan och förträngt och aldrig väntat mig något sorts riktigt avslut alls. Eller, jag såg det där hemska kommer alltid älska dig mixat med massa frågetecken, tårar och misstag som det avslut som skulle bli. Jag har bara försökt gömma och gå vidare och lämnat det åt tiden. Tänkt att jag kommer över det tillslut och kan komma ihåg det fina en dag. Och har försökt, trots att jag ärligt talat varit så jäkla förbannad och bitter och arg så många gånger, att vara förstående och tänka att det inte tjänar något till liksom. Att tycka illa om folk och hitta fel på dem för att må bättre själv eller få rätt själv leder verkligen ingenstans. Att höja upp sig själv genom att måla svart på andra är inte rätt väg. Tror bara det äter upp människor innifrån. Ingen kan må bra av att behöva hata någon. Jag har verkligen resonerat så med motiveringen att det ska löna sig i längden att vara snäll och inte döma folk eller tänka illa om någon.

Och kanske är det så? =) För bara sådär dyker han upp och gör allt tusen gånger lättare. Och skyndar på allt så mycket.

Och bara sådär kunde vi plötsligt prata igen. Och när jag sa att jag ville gå vidare på riktigt så förstod han och bara lyssnade. Och fyllde i att han aldrig skulle glömma hur snäll jag varit genom allt, och hur mycket det hjälpt honom. Och han pressade in i virriga Janethjärnan att det kommer bli så bra i slutändan hur det än blir. Och han pratade i timmar och försökte reda ut för mig lite varför allt blev som det blev och hur han fungerade. Fungerar. Det som gjort ont och alla frågetecken. Ja, många av dem i alla fall. Och sa att han skulle finnas där alltid för att prata mer när som helst om jag kände för det. Så himla starkt från hans sida, det är liksom något jag inte ens skulle be han om längre, jag tänkte som sagt lämna det som några såna där ärr i hjärtat. Ge honom tid. Det går inte ju inte att begära svar från någon som inte kan ge dem. Men så kommer han nu, efter några ganska tysta månader, och verkligen har tänkt till och ger mig så himla mycket att ta med mig. Jag trodde att om den dagen skulle komma, så skulle det ta år.. minst.. Åh skönt. Kämpar man så får man verkligen tillbaka tillslut!

Det var ganska bra terapi. Jävligt bra att reda ut och packa ned-prat. Det gör mig så in i helvete lycklig på ett plan liksom. Att han gav det till mig. Ger det till mig. Både ursäkterna, förståelsen, peppandet inför nytt och att han tog sig tiden att verkligen prata ut och fylla i hål jag burit omkring på. Och det kanske klassiska, men ändå så himla underbart sköna: Du kommer alltid betyda så jävla mycket för mig, glöm aldrig det.  Äntligen liksom. Äntligen lite plåster och lite avslut. Äntligen lite energi och äntligen lite längtan efter livet igen. Det löser sig verkligen alltid. I slutändan gör det verkligen det ♥ Hur omöjligt det än känns ibland. Vi måste nog bara komma ihåg att vara snälla mot varandra, och försöka förstå hur jäkla ont det än gör ibland. Det är ju ändå en ganska fuckad värld vi lever i. Det vore ju konstigt om människorna i den inte fuckade upp ibland de också.

Slutpredikat! Detta var nog även ett sorts avslut på den sortens D-prat i bloggen. Och det borde ju ni om några vara lyckliga över =) Nu måste jag packa. Vi hörs om en vecka ungefär =) Puss och god natt

/ En Janet som är GLAD. Kom nu livet, visa vad du har!


Den snabbaste vägen till sagorna

Biljett till Harry Potter bokad. Igen. Det är den verkligen värd den nya filmen - så jäkla bra och så jäkla ska ses på bio. Jag gick på första Sagan om ringen tre gånger, och första Harry Potter minst tre gånger. Sa jag att jag älskar äventyr och magi? Efter vi kommer ut från SF ska jag och syster leka igen. Sällan. Eller inte. Men tusan de flyttar om typ en månad. Aj Aj Aj inte tänka på det. Till Harry Potter och Morden i Midsomer-land dessutom. Fasoner! Gud vad avundsjuk jag är. Sist de bodde där tyckte jag var en evighet, och nu kommer de vara borta minst dubbelt så länge. Alltid!? I såna fall blir jag också englandsboende på heltid framöver kan jag lova. Där vet ju i alla fall folk vad jag heter.

Filmerna slutar typ 20.00 (ah vi ska gå på olika) haha =P Så då får jag se vad vi hittar på för bus. Jag måste ju hem och packa någon gång i natt i alla fall, eftersom jag lämnar stan tidigt i morgon bitti (och man kan ju liksom inte börja packa i tid) I en hel vecka ska jag äventyra. Kanske precis vad jag behöver just nu?

Puss

Måndag i Karlstad

Jag gånger fem











Spontankräftor på Kasernhöjden





Återfunna stjärnor på väg hem till lilla slottet igen



Fredagsoutfit

Plasthandskar, cykeltights och färgahåret-tröja ur Louise garderob



Smink: nada. Eventuellt en tandkrämsfläck eller två. Hår: Nyvaken knut.



Sötsällskap och lekkamrater









Och Louise i hårfärgen vågar jag inte lägga ut. Då får jag spö.

Oh the wind whistles down

Jag vet att det varit lite småkass uppdatering från min sida, ber så mycket om ursäkt för det. Dagarna som passerat hade verkligen blivit mer lätta att andas om jag pressat ner dem på en rejäl bunt A4, men ibland går det inte att skriva heller. Sugigt.

Det är schizofrena Janet-tider. Jag pendlar från nya sköna tankar och lite mer harmoni, till välkänt apatiskt stirrande ut på natten tills det blir morgon igen. Det är liksom inga lagar i Janetland, inga som följs i alla fall, liver lever hur det vill med mig och låter även bli precis lika ofta. Jag kan skutta hem från fina vänner efter fina soltimmar med fina känslor i magen, bara för att några timmar senare hitta mig själv sittandes i mitt fönster, dingla med benen och fråga mig själv vad meningen var nu igen.

Natt efter natt tittar jag ut på den svarta gräsmattan, sväljer tungt till Winnerbäckbakgrund och tänder den tredje ciggen på raken. Upptäcker att det börjar bli ljust igen och undrar varför ingen sitter i mitt fönster med mig. Varför ingen annan tänder en cigg, dinglar med benen och gäspar lutad mot fönsterkarmen mitt emot. Någon som filosoferar och funderar som jag, och vill sitta uppe och bara prata och skratta och andas nattluft i mitt dinglamedbenen-fönster tills morgontimmarna ibland.

Jag ska tömma min kamera på bilder idag - för i morgon ska jag resa iväg en vecka. Var tar tiden vägen? Jag ska lägga upp massa bilder här så fort jag fört över dem och fått i mig lite vita kolhydrater. Lite kompensation för dålig uppdatering och sjukt lite bilder sista tiden. Ha det bra så länge.. Puss

Varmt i hjärtat

Det blev inget bakisslapp framför TVn inte. SlavdrivarLouise kom hit alldeles oinbjuden och bokstavligt talat klädde på mig. Jag suckade och stönande och försökte sitta kvar i soffan, men de gick bara inte! Jag ska på bio kl 19 och innan dess ska jag ha motionerat mig själv och dig. Så vi har gått powerwalk i solen i typ två timmar !! (herregud vilken tortyr för en dagenefter-Janet) Men jag får väl tacka ändå, det behövdes nog =P På hemvägen stannade jag och köpte fett, så NU ska jag dö i soffan och tugga kolhydrater, Jeesus!

Nyss hade jag ett sånt där moment. Ett sånt där Vilken skön dag-moment. Det är sällan jag tycker livet är meningsfullt just nu, men nyss när jag helt cepe-slut och genomsvettig stod och packade upp mitt socker och fett ur Konsumpåsen, samt skrattade åt minnesbilder sedan igår, så kändes det liksom bra. Livet kändes okej. Och det är fasen stort. Innan jag hann släppa tanken så, ironiskt nog, plingar mobilen till. Förlåt vännen men nu citerar jag rakt av: Hej. Kom bara att tänka på dig. Och jag log. Ville bara skriva det =) Varma kramar. Det var liksom pricken över. Snälla varma fina människor! Det finns kanske hopp för den här världen ändå. Idag är jag en glad Janet. Nu: Fett och TV =)

Träningsvärk





Gårdagen

Jag testade klänningar, heels, klänningar igen och så ännu mera klackar. Jag hade faktiskt den cerisa puffkjolen på mig (se bordet) och var rätt så nöjd med svarta pumps och svart spetslinne till. Meen i sista sekunden hoppade jag i en randig bomullströja och vita smutsiga tygisar =P






Kalaset var så jäkla super! Skrattade så jag har träningsvärk i magen idag. Full blev jag också. Vi hamnade en sväng på hamnfestivalen tillslut (gud vad klockan springer när man har skoj) och jag träffade lite saknat folk där och på stan. Skickade inga ångest-sms och fastnade inte i något gammalt tuggummi. Det var en riktigt lyckad lördag från början till slut. Sedan åkte jag polisbil hem också, men det är en annan historia ;-)

Slängde nyss upp ett helt album på Facebook, men här kommer i alla fall en bild på sis and me:



På förförfesten hade Madde värsta glitterdisco-tröjan och jag blev avundsjuk, så jag hoppade i en paljettkjol istället som bara råkade ligga i Madde och tomas soffa. Tänka sig! Nu ska jag äta sjökvistbaguette som jag köpte i natt. Ha en fin söndag =)


weeeee

Föööör att jaanet bloggar full för förstra gången på typ jääättelänngeee =D å nu ska jag lägga ner innan jag skriver nåt olämpligggt1 =D PUSS och goodnaaatt

Kalas

Jag ligger (än så länge) tre steg före. Den vanliga lördagshysterin är i fjärran. Eftersom min hårtork gick och självdog (och jag inte köpt någon ny) så har jag redan duschat i hopp om att mitt hår ska hinna torka tills kalasstarten. Och hur ofta sitter man redan duschad inför festligheter kl 15 en lördag? Fast jag har ju tid på mig att bli stressad. Kvällen till ära tänkte jag köra smink, kjol och heels. Va fan händer? Jag försöker gå in för det lite helt enkelt.

Kanske blir det till och med den illcerisa ballerinan jag lovade mig själv att aldrig sätta på mig igen. Jag kanske mår bra av lite färg. Kanske orkar jag clipsa i löshåret? Kanske dricker jag hela vinaren själv ikväll. Ha! Hela vinaren. Det låter som ett skämt. Var tog Janet vägen? Mycket troligt att hon söp bort sig själv, kanske hittar jag henne i ett dike ikväll?

Jag skulle kanske behöva vara full. Full på riktigt. När vad jag krypafull senast? Minnesluckorfull? Valborg nog. Yes, helt klart Valborg. Och det var en udda kväll på alla vis. Kanske skulle jag må bra av att bara släppa kontrollen för första gången på.. ja.. sen Valborg? Förhoppningsvis med ett leende i dimman såklart. Om mörka moln närmar sig där nere i glaset, då svirar jag om till tygisar, köper med en pizza och förflyttar mitt breda ass hem till Bettan. Om inte - så ses vi på hamnfestivalen? =)

Skål!